Kvinnan, även kallad ”Bitchen”, hade sagt åt oss att komma och hämta visumen klockan 16.30. Vi tänkte vara där en bra stund innan ifall det skulle vara kö, så att de inte skulle stänga dörren framför näsan på oss när de behagade att stänga kontoret. En liten felberäkning av Bamakos kaotiska trafik gjorde att vi sladdade in på minuten halv fem men som tur var fanns det inga människor i kö.

Vi fick våra pass med världens seriösaste visum i (inscannat foto, alla uppgifter dataskrivna och stämplar och underskrifter och hela baletten) med ett leénde så efter en minut var allt klappat och klart. SKÖNT! Nu hade vi en ledig fredagkväll i Bamako till vårt förfogande och då Mali är känt för sin fantastiska musik tyckte vi att detta var ett bra tillfälle att gå ut och utforska nattlivet. Eftersom vi vart uppe tidigare än tuppen behövde vi en liten powernap för att orka med en utekväll.

Vi somnade vid sjutiden och tänkte sova någon timme, gå ut och käka någonstans och sen glida in på dansgolvet lagom till höfterna skulle börja rullas. När jag vaknade fattade inte hjärnan vilken tid det var, men klockan stog på 23.47. Kallas fem timmars sömn fortfarande för powernap eller är det en kort natt på hel fel tidpunkt på dygnet? Vi hade inte käkat på hela dagen eftersom vi hade tänkt gå ut och äta middag så helt energilösa i ett område där alla restauranger stängt kände vi oss helt tappade. Vad gör man? Då går man till en bar istället och dricker öl. Vi orkade tyvärr inte så långt som till en konsert så efter några timmar undrade våra kroppar vad vi höll på med och vi stupade i säng igen.

Vi lämnade Bamako med fyra maskiner ren tvätt i lådorna. Har inte tvättat i maskin sen i Paris så det var skönt att få allting rent. Vi fortsatte österut genom massa små byar. Överallt längst med vägen sitter det försäljare med frukt, grönsaker, ägg, eller vad de kan tänkas ha skrapat fram. Jag köper hellre tomater av en kvinna vid vägen än i en affär i nästa stad men problemet är bara att vi blir stormade när vi sätter våra vita ben utanför bilen. Råkar man kolla på en potatis i låg hastighet har vi plötsligt fem bunkar potatis instuckna genom rutan. Innan solnedgången bushcampade vi på ett ställe där vi hade sällskap av ungefär hela jordens flora av småkryp, i alla dess former. Det gillar vi INTE! Då är det snabb middag och dusch som gäller innan vi stänger in oss i myggnätet. Ja, jag skrev dusch.

Ni läsare som vart med sen resans början vet att vi köpte en (eller vi köpte faktiskt två) campingdusch i Tyskland. Den fungerar som så att man stoppar ner en slang i vattentanken och en sladd går in i bilens cigarettuttag. Vattnet kommer ut ur ett vanligt munstycke som man håller i handen. Man får ha bilen på under den korta stund man duschar av sig. Det fungerar otroligt smidigt. Man blir mycket renare än om man hade blaskat av sig i en balja och det går inte alls åt mycket vatten. Det är en rätt häftig att stå naken mitt i ute i ingenstans och ta sig en snabbdusch under stjärnorna.

Share on Facebook

När vi vaknade hade vi bara någon timme kvar till Bamako, Malis huvudstad. Vi ville komma dit tidigt eftersom vi hade ett uppdrag att utföra. På gränsen in till Mali fick vi ett visum för fem dagar, som man kan förlänga i Bamako om man vill stanna i landet längre. Vi kom till rätt ställe någon gång på förmiddagen och satte oss i kö och väntade snällt på vår tur. När vi var först i kön sa kvinnan bakom skrivbordet att formulären att fylla i var slut och att vi skulle komma tillbaka imorgon. Eh jaha? Hon gav formulär till människorna bakom oss och vi visste att det var stängt dagen efter på grund av en helgdag så hon var helt enkelt dum i huvudet. Vid sådana här tillfällen önskar jag verkligen att jag kunde prata franska! Eller det kanske var tur att jag inte kunde det. Hon vägrade i alla fall att hjälpa oss så det var bara att lomma ut med ogjort uppdrag.

Vi ägnade eftermiddag åt att hitta någonstans att bo på, eftersom vi insåg att vi skulle få stanna ett tag i Bamako. Visumen ska normalt ta 24 timmar att utfärda men det är stängt över helgen så om vi lämnar in det på fredag så får vi inte det förrän på måndag… Efter många om och men och turer fram och tillbaka hittade vi till en camping utanför staden. Den var stor och grön, hade plats för både overlanders som oss eller också kunde man sova i en av alla bungalows som låg utspridda över området. Det fanns massa fina verandor med sittgrupper och en fräsch pool att svalka sig i. Jättefint alltså! MEN det var helt ödsligt, det var inga andra gäster där. Människor i byn precis jämte campingen hängde istället på området så vi hade ständig publik.

Vi fick ingen bra känsla av den här spökcampingen så vi stannade där en dag för att slappa vid poolen, men tog oss sen in mot Bamako för att leta upp ett annat boende. I guideboken hittade vi Cauris Lodge, ett litet hotell som verkade passa vår plånbok. Vi har bara bott på campingar eller i det fria hittills så några nätter i en riktig säng hade ju inte skadat. Trots att vi är de enda gästerna här också (var är alla overlanders?) så fick vi direkt mycket bättre magkänsla när vi kom hit. På kvällen hamnade vi på någon form av lyxrestaurang och åt en KÖTTbit för första gången. Fint!

06.30 var det uppgång imorse. Vi visste inte riktigt när bitchen på visum-kontoret behagade sig att komma till jobbet men vi ville hänga på låset när hon gjorde det. Halv åtta var vi där och satt själva i kön. Idag hade hon vaknat på rätt sida av sängen, hon spelade Allan och låtsades att hon aldrig sett oss innan. Gav oss hur många papper vi ville ha och och tog glatt emot det vi lämnade till henne och sa att vi kunde komma tillbaka i eftermiddag och hämta våra visum. Vi slapp alltså vänta tills på måndag! Vårt femdagars visum går ut idag och för varje dag utan visum får man betala böter. Om vi hade fått lämna in ansökan och hämta det idag hade det inte vart någon fara men om vi inte skulle få visumet förrän på måndag skulle vi fått betala flera hundra kronor per person per dag. Det hade ju endast vart hennes fel isåfall och det insåg väl hon också. Nu ska jag inte ropa hej innan jag är över bäcken, jag har inga visum i handen än och våra pass är i hennes våld.

Hoppas att alla papper hon fick är som de ska också. Det är lite halvsvårt att fylla i allt på franska. Hon skulle ha ett frimärke och två foton var, plus ett handskrivet brev där man ber snällt om att få lite mer tid i Mali. En kille på gatan skrev det åt oss för en liten slant så hoppas han inte spexade till det och skrev något konstigt. Nu spenderar vi dagen i skuggan och håller tummarna för att kvinnan är glad och trevlig när vi kommer tillbaka i eftermiddag.

Share on Facebook

Sista natten i Saint Loius drömde Jonas att han öppnade bildörren och då satt det två Alibabbor i bilen. I samma stund råkade jag sträcka ut min arm mot Jonas, som i drömmen försvarade sig mot inkräktarna genom att fäkta filt med armarna. Då vi har mycket begränsad sovyta så vaknade jag av en rak höger rakt i ansiktet. Kan det vara malariatabletterna som spökar? Jag har hört många skräckhistorier om folk som ätit Lariam och fått mardrömmar och hallucinationer, men om en smocka är vår enda biverkning så får jag säga att vi kommit lindrigt undan!

Vi åkte söderut i Senegal mot huvudstaden Dakar och sedan rakt österut genom landet. När det började mörkna svängde vi av vägen och slog läger för natten. Jonas försökte sig på en liten lägereld med blandat resultat och jag gjorde pannkakor. När vi skulle sova var det så varmt i bilen att brandlarmet gick. ALLT är varmt här. Palle, vi, alla grejjer, allt vatten. Då menar jag inte lite fesljummet, vattnet har vad man på hemmaplan skulle kalla en lagom duschtemperatur. Men eftersom vi svettas ut typ halva vår kroppsvikt per timma så är det bara att bälga i sig. När vi någon gång får tag på en kall cola är det som att hälla himlen i halsen.

Det är en otrolig frihetskänsla att stanna och campa i naturen vart man vill. Vi vaknade till en underbart vackert soluppgång och kom till Malis gräns mitt på dagen. Där fick man själv leta upp polisstationen i sista staden i Senegal och få en utstämpel i passet och göra likadant i första staden i Mali. Däremellan befann vi oss enligt passen ingenstans. Vi bushcampade på kvällen igen. När vi hade lagt oss hörde vi ett bräkande ljud långt bort som blev högre och högre. När jag stack ut huvudet ur takluckan såg jag att hundra getter med tillhörande herde var på bete runt oss. Jag höll vakt och rapporterade ner till Jonas vad som skedde tills kusten var klar och vi kunde somna. Den natten var för övrigt den varmaste hittills. Inför nästa natts bushcamping var det dags för myggnätet att komma fram så att vi kunde sova med takluckan öppen. Iallafall psykologiskt känns det mindre skållhett när man kan se himlen utanför.

Share on Facebook

Trevligt ställe att blogga på.

Två av alla miljontals getter som finns överallt. Det som var speciellt med dessa var att de var fastkedjade, alla andra springer lösa hej vilt på gatorna.

Eftermiddagspromenad från campingen in till staden.

Fiske är den stora grejjen i Saint Loius. Fina båtar.

Pojkarna satt och låtsasfiskade i en strandad båt.

Här är en lös get! Det är ont om gräs att käka så då får det bli skräp till middag.

Ni som var tveksamma till Palles körmåga innan vi åkte kan se här vad det är för åkdon vi möter på vägarna… Palle är en lyxbil här som alla vill köpa av oss!

Fiskar på tork.

En ofrivllig fisk på tork.

Vacker stad.

Herman, den sköna gubben som äger campingen. Fransman såklart.

Share on Facebook

Tid är ett konstigt begrepp, på ett sätt känns det som att vi precis åkte hemifrån och på ett sätt känns det som att vi vart borta i ett år. När jag satt uppe på Palle och fixade lite i taklådan slog det mig plötsligt att herregud, här sitter jag på samma bil som jag satt på hemma på snäckvägen i lilla Varberg. Vi har på riktigt KÖRT hela vägen till Senegal, det är ju helt GALET när man tänker efter. Det bevisar verkligen att allt är möjligt! Så på en månad har vi tagit oss från snöiga europa, till regniga marocko och hamnat i soliga Senegal. Det går över förväntat att bo på sån liten yta. Att resa tillsammans går också bättre än vad jag trodde. Vi är rätt envisa båda två men det är liksom ingen idé att bråka om något eftersom vi kommer att vara compact-living-sambos i flera månader till. När vi tycker olika om något är det bara att räkna till tio och vara tyst en liten stund och sen är saken ur världen. Men vi har faktiskt roligt nästan hela tiden tillsammans!

Vi tänkte ha tre slappdagar här på Senegals kust så imorgon bär det av österut genom Senegal mot Mali. Det är riktigt skönt att ha några bilfria dagar. Vi har vart inne i Saint Loius och kollat runt, riktigt mysig stad. Massa folk och barn och getter överallt. Färgglada kläder och vackra människor. Vi träffade en konstnär som gör gubbar och väggmålningar av saker som andra skulle kalla skräp. Jonas frågade om han kunde göra en liten gubbe med en kamera så dagen efter var vi och hämtade en liten fotograf, vi betalade 3000 CFA vilket är ungefär 50 kronor för en högst personlig souvenir, kul!

Jag började dagen med att tvätta massa kläder i en balja och baka bröd i stekpannan till frukosten. Jag borde levt på 70-talet!!

Share on Facebook

Projektet att lämna Mauritanien och lägga till Senegal på listan istället tog ungefär 6 timmar. Ofta när man reser är det bra att inte veta vad som komma skall när man slår upp ögonen på morgonen. Precis som vid förra landsgränsen var det bara för oss att langa fram pass och papper när vi blev tillsagda och ledaren för den holländska karavanen fixade alla papper och förhandlade om priserna. Notan gick på ungefär 50 € för att åka över en bro och få in bilen i landet och sen köpte vi en bilförsäkring som gäller för Senegal, Mali och Burkina Faso för 30 €. Det var en riktigt svettig dag, seriöst 50 grader i solen så vi försökte placera oss i den lilla skugga som fanns.

När det börjat mörkna var alla papper i ordning och vi åkte några mil söderut på Senegals kust till ZebraBar. Det är en stor, fin camping precis vid havet så när vi slog oss ner med en kall öl i handen kände vi att vi kommit helt rätt. Skillnaderna mellan Mauritanien och Senegal märktes på en sekund när vi kom över gränsen. Det är fortfarande ett muslimskt land men här går kvinnorna rakryggade med bara axlar och tajta dräkter.

Morgonen började med ett morgondopp och sen var det dags att ta avsked av våra holländska vänner. Det har ju varit hur smidigt som helst att åka med den genom Mauritanien och över två gränser och vi har träffat mycket trevligt folk, men nu kände vi att det skulle bli skönt att bli själva igen. Kunna pausa när vi vill och inte stanna varje timme för att någon av 25 fordon har problem. Vi tog oss närmare staden Sant Loius till Camping Ocean, inte riktigt lika mysig som ZebraBar men billigare och det finns elektricitet och trådlöst internet här. Genom Jonas iphone har vi snackat gratis skype-samtal med både sverige och israel. Dagens teknik alltså…

Share on Facebook

Mauritanien blev självständigt från Frankrike 1960. 2007 genomfördes det första demokratiska predidentvalet, men bara ett år efter skedde en militärkupp som avsatte president Abdallahi eftersom han försökte avskeda fyra generaler, varav en av dem ledde kuppen. Nu leds Mauritanien av ett militärt råd med Muhammad Ould Adbdel Aziz i spetsen. Mauritanien är ett muslimskt land på gränsen mellan de nordafrikanska arabländerna och det ”svarta afrika”, befolkningen består av ungefär hälften av varje. Hälften av folket lever under fattigdomsstrecket och inkomstskillnaderna mellan de rika och fattiga är stora. Mauritanien har ett kastsystem där det lägsta kastet består av slavar eller före detta slavar. Officiellt förbjöds slaveri 1981 men då det tar lång tid att ändra en kultur så existerar fortfarande slaveri. Att ha många slavar ger hög social status. 2007 ändrades lagen till att ge högre straff för att ha slavar men fortfarande uppskattas över 100.000 mauritanier vara i slaveri. Ett ord: SJUKT!

Share on Facebook

Eftersom vi nu var en del av den holländska styrkan var det ordnat med militäreskort och guide genom hela landet. Jag vet inte riktigt hur mycket info som kommit ut i svensk press och jag vet inte riktigt vilka rykten som stämmer och inte. Vi har hört olika historier men sant är i alla fall att två fransmän, en italienare och några spanjorer har blivit kidnappade av troliga anhängare till Al Quadia i Mauritanien det senaste året. Det har hänt ute i öknen när de varit helt själva så tro inte att vi är helt knäppa nu för att vi åkte till detta landet. Vi hade inga planer på att åka själva i öknen och på den stora vägen med militärer bakom axeln hela tiden kände vi oss nu helt trygga.

För att åka så lite som möjligt genom Mauritanien har vi gjort om vår rutt lite så att vi kommer att åka genom Senegal till Mali istället. Vi spenderade två nätter i Bou Lanouar, den första byn på vägen. Vårt campingområde var konstant omringat av pick-ups fulla med militärer och på natten satt en militär lutad mot Palle med en pickadoll i knät.

På dagen i Bou Lanouar åkte vi till Nouadhibou, Mauritaniens näst största stad, där vi hälsade på i en yrkesskola för ungdomar som lärde sig bilmekanik, kylteknik och liknande. Det var en relativt utvecklad skola skulle jag tro men det var kul att snickesnacka med folket där, en del kunde lite engelska eller spanska, annars var det teckenspråk och franska som gällde.

På kvällen hade borgmästaren ordnat en mauritansk fest för oss då han hade bjudit in massa folk från byn. Några män spelade trummor och keybord och sjöng. Kvinnorna kom upp några i taget och tog sig en svängom och de mäktigaste männen fick också visa sina dans-skills. Riktiga sjuka danser och sången lät mer som en utskällning men alla hejjade på och klappade händerna. Det var avgränsat var kvinnor, män och turister skulle sitta.

Vi hade mattor på golvet och låga bord fylla med läsk och juice, vilket inte de andra hade, så det kändes väldigt konstigt och vi var mer som åskådare än deltagare i festen men det var onekligen en intressant kväll. Vi hade två nätter i huvudstaden Nouakchott med stekheta resdagar i bilen och en riktigt svettig dag i staden. Det går inte riktigt att komma ihåg hur det var att sova med åtta strumpor i Frankrike och fortfarande frysa när man vaknar av panik för värmen nu.

Bild: Turistkarlarnas tur att dansa, han i grön tröja är Rob – riktigt skön gubbe!

Share on Facebook

Korta versionen: att ta sig ut ur Marocko kan varit det svåraste hittills!

Ni som vill ha den långa versionen kan sätta er tillrätta och slänga upp fötterna på skrivbordet, här kommer en beskrivning av den konstigaste gränsen jag har hört talas om. Den holländska gruppen hade förberett gränsen om att vi skulle komma så vi fyllde i en gul papperslapp och gled före bilkön och rakt in på området och ställde oss i kö för att röntga bilen. Under tiden lämnade vi in passen för kontroll. 2,5 timmar svettiga timmar i solen senare hade jag, efter lite flörtande med vakten, fått tillbaka passen med rätt stämpel. Vi var inte med på listan av holländare som vakterna fått innan så därför var det lite oklart om vi kunde glida med dem genom kontrollerna men so far, so good.

Palle hade dock inte rört sig många meter i bilkön men efter ytterliggare någon timme åkte vi igenom en stor röntgen där de kollade efter vapen och människor i bilen. Vi hade varken eller så en utpost till var avklarad. Stämpla ut bilen på ett ställe, ge lite choklad till någon annan vakt, poliskontroll av dokumenten, säga alla sina uppgifter till en gubbe som för hand skrev in alla uppgifter i en gigantisk pärm och som ville ha en SVART penna för besväret. Allt var väldigt oklart vad man skulle göra härnäst, att det skulle vara så svårt att ta sig UT ur ett land, men till slut gled vi in i ingenmanslandet mellan Marocko och Mauritanien. 3 kilometer som inte tillhör någon och som bara består av sand, skräp och bilvrak. Det finns tydligen gamla minor lite överallt också så det gäller att följa spåren som alla andra kört i, men i vårt fall var det bara att hänga gruppen med vår mauritanska guide i spetsen. Väl framme vid den mauritanska gränsen började processen om. Vi fyllde i ett formulär om bilen och ägaren till militärpolisen som knappade in allt på sin dator.

Bild: Bönepaus för guiden i ingenmansland.

När det var klappat och klart var det den vanliga polisen som ska kolla igenom alla papper. Sen var det tullen som också skulle snoka runt och ha 10 € för att få in bilen i landet. När alla fordon var igenom hade vi tagit oss ungefär 5 km på 8 timmar! Det hade troligtvis inte tagit så lång tid om vi varit själva men då hade vi heller inte haft några som helst instruktioner om hur det gick till väga. Onekligen väldigt smidigt när ledaren för karavanen samlar in och delar ut papper istället för att man själv ska ta reda på vad som ska hända härnäst.

Share on Facebook

Redan på campingen i Fes träffade vi ett gäng holländare som erbjöd oss att åka med dem över gränsen och genom Mauritanien. Då vi inte visste om vi skulle vara på samma breddgrad samtidigt så fick vi helt enkelt se om vi träffade på dem senare, och det var precis vad vi gjorde när vi gled in på campingen i Dakhla, som är sista stoppet innan gränsen till Mauritanien. Ödet var verkligen på vår sida och i denna historien har ödet ett namn, Rob. Han är ledare till en av de holländska grupperna och är en sådan där människa som man måste träffa ibland när man reser, annars skulle ingenting fungera. Hux flux var vi en del av en holländsk karavan och morgonen efter på väg mot Mauritaniens gräns. Sammanlagt är de över 50 personer som ska göra olika projekt i Gambia, de flesta är bilmekaniker-studenter i 20-årsåldern som ska utveckla den sortens studier på olika skolor.

En fullproppad lastbil, två motorcyklar, cirka 20 bilar (4×4-landrovers och andra coola bilar men också några helt vanliga bilar, två tjejer kör en illgul Volvo 940!) och lilla Palle körde tidigt på morgonen ner mot Noadhibou där man korsar gränsen till Mauritanien. Hur det gick till är en annan historia…

Share on Facebook