Arkiv för mars 2010

Detta är ett speciellt inlägg!

Detta ska ni läsa om ni är intresserade av välgörenhet – att hälpa till där det behövs. För att göra en lång historia kort så bor vi i några dagar hos Anita – en svensk kvinna som bor i Ghana. Hon har tillsammans med några andra startat en stiftelse, WALO Foundation. Dom hjälper föräldralösa barn med skolutbildning. Är ni inte intresserade så kan ni sluta läsa nu. Eller så fortsätter ni att läsa brevet från Anita nedan.

Takoradi, Ghana 24 mars 2010
Hejsan

Här kommer ett par rader fråm mig i Takoradi, Ghana. Graham och jag har nu varit här i 5 år. Vi trivs mycket bra. Stannar här detta året ut, sedan vet vi inte. Kanske stannar vi något år till, kanske vi flyttar till Sverige eller kanske till något annat land.

Brevet jag skriver här är ett ”tiggeribrev”! Tycker du inte om att läsa ”tiggeribrev”, får du sluta att läsa nu!
Vi ( tre ghanaier och två europeer) har bildat en stiftelse, WALO Foundation, för att hjälpa behövande barn med sin skolutbildning. WALO betyder: en hjälpande hand på ett av de lokala språken här i Ghana.

En kort resume’: ett barnhem, som vi brukade åka till och hjälpa till, stängdes av de sociala myndigheterna här. Barnhemmet var hemskt, så beslutet att stänga var helt riktigt. De flesta av de 65 barnen hade hem att återvända till. Men det blev 22 barn kvar, föräldrarlösa och inga släktingar att återvända till. De sociala myndigheterna hade/har inga resurser att ta hand om dessa barn. Så vi bildade WALO, letade upp sponsorer, satte barnen i internatskolor, de som var stora nog. De mindre barnen kom till två, mycket bra barnhem. Internatskolor är mycket vanliga här. Inte något snobbigt, som de kanske har rykte om sig att vara i Sverige. Eftersom barnen inte har något hem, blev detta den bästa lösningen. På loven ordnar vi så att barnen kan komma att bo som gäst i en familj. Detta är inte alltid så lätt, men om vi betala familjen lite matpengar, brukar det ordna sig. För tillfället har vi 16 barn som är sk. WALO barn. 12 barn går på 2 olika internatskolor, 2 stora barn (17 och 18 år gammla) bor hos släktingar och är dagelever, plus 2 mindre barn som får hjälp med skoluniform, skolväska, skor och en mindre skolavgift. De bor hemma, men det finns inga pengar i familjerna till dessa utgifter.

Så som ni förstår, kostar detta en hel del pengar. Så nu kommer jag till mitt tiggeri. Vi har nu öppnat ett bankkonto i Handelsbanken i Sverige. Se uppgifter nedan.

Vill man, kan man sponsra ett barn, med skolavgifter för tex. ett år.
Detta kostar ca 900 Ghana Cedis. (4500 svenska kronor) för ett år.
Dessa pengar täcker allt, skolavgifter, matpengar (man får betala lunch själv på internatskolorna) skoluniformer, skolböcker, skor, privata kläder, mat och transportpengar under loven, plus en del outförsedda utgifter, tex läkarbesök och medicin.
Detta är en ganska stor summa pengar. Allt är dock mycket välkommet, hur stort och hur litet som helst. En liten del från en hel del personer…….och vi kan betala för ett barns utbildningsavgifter!

WALO är en inregistrerad NGO organisation (Non Government Organization)
Jag har bif. en kopia av vår registrering.

Ja ha tycker man förhoppningsvis, detta vill jag hjälpa till med…Vad gör jag nu?

Sätt in en stor eller liten slant på nedanstående WALO konto, skriv ett email till mig och berätta vad du har gjort. Eller ett email till mig med mera frågor.
Jag tror inte jag behöver berätta, att vi som jobbar med WALO, arbetar helt frivilligt och tar aldrig ut någon ersättning.

Handelsbanken
Storgatan 16, Box 706
391 29 Kalmar
Konto namn: WALO Found.
Konto nummer: 732 154 642

Bästa hälsningar

Anita Bell
Email: emidsa@gmail.com
Postadress: Heidelbergcement/Ghana
POBox 17 Lilleaker
N-0216 Oslo Norge

Inga kommentarer

Semestern har börjat

Vi körde en weekend på Desert Rose. Tre killar som studerar för att bli energi och miljö-ingenjörer var där för att göra sitt ex-jobb så vi hade lite sällskap. Projektet de håller på med är att bygga upp ett vindkraftverk modell mindre för att ge Desert Rose mer elektricitet. Elen som finns nu kommer från solpaneler så det är knapert med strömmen. Sötvatten finns det inte heller gott om, de hämtar med en kärra inne i byn så man får inte tvätta kläder och sig själv får man tvätta med en skopa.

20100323_IMG_4786

Bild: Micke, Olav, Lars och Jesper skissar byggplaner. Japp, i Ghana får man dricka öl när man ex-jobbar.

För ovanlighetens skull fanns det ingen skönsjungande tupp att väckas av men vi vaknade ändå tidigt varje dag. Av någon anledning vägrar solen att visa sig för oss. Den har gassat på som en galning i öknen men när vi väl ser havet och skulle kunna njuta av att svettas lite så är det bara moln, moln, moln. Hela lördagen och söndagen spenderades för min del i horisontellt läge växlandes mellan soffan och hängmattan. Allt under tak men utsikt mot havet. Och nära till kylskåpet. Vi har även tagit paus från matlagningen i helgen så jag har bara satt mig upp när maten serveras. Vad ska man säga… Slappt? Jonas har också vart ganska avslappnad, men då han är lite mer rastlös och lite mindre bokmal än mig så har han fixat och trixat lite mellan varven. På måndagen åkte vi och de tre ingenjörerna/musketörerna till Green Turtle Lodge som ligger 6 kilometer bort. Det är ett ställe som ”alla” åker till om man är i Ghana. Det kryllar av volontärer runt om i landet och när de har semester åker tydligen många hit. Plus vanliga backpackers och overlanders som vi, och säkert massa annat löst folk. Green Turtle har funnits i ungefär fem år och är verkligen stort och fint. Det finns bungalows och doorms (delade rum alltså) eller så kan man campa. En lååång bar och massa palmer, allting precis vid en fin strand med väldigt strömt hav. Vi käkade lunch och bekanta oss med lite folk innan vi skumpade tillbaka till Desert Rose med killarna på taket.

20100323_IMG_0246

Bild: Jo, ena hälften av det engelska paret som äger Green Turtle, med sina två barn. De gillar också lakritsklubbor!

På eftermiddagen åkte vi in till Sekondi-Takoradi, Ghanas tredje största stad, för att checka in oss hos paret Bell, Anita och Graham. Anita är en svensk kvinna som Jonas kom i kontakt med förra gången i Ghana och som nu bjöd in oss för andas air-condition-luft i några dagar. Jag badade i ett rent badkar (rinnande vatten, hallelulja!) och inatt sov vi i en stor dubbelsäng med rena lakan. Klockan sju imorse var det frukost serverad av kocken David. Han stod även för dagens aktiviteter för gästerna då Anita och Graham jobbade. På förmiddagen åkte vi till marknaden och handlade lite så att killarna kunde laga mat hela dagen och jag kunde öppna min bok och ta en liten tupplur. Jag och städerskan tvättade förresten alla våra kläder också så jag är inte HELT förslappad… Från marknaden köpte vi med oss fu-fu också. Det är en seg deg gjord på kasawa (typ en stor rot?) och plantain (mat-banan) som man bankar ihop med en stor påle. Sen tar du en klick fu-fu och fiskar upp kött/fisk/kyckling-gryta bestående av mest spad. Det finns säkerligen massa olika varianter på fu-fu men just den här måste jag säga var…skitäcklig. Men nu har jag testat iallafall! På eftermiddagen åkte vi hem till Davids familj för att hälsa på hans tre barn och höggravida fru i deras lilla hus. Han hade egentligen bara tänkt att ha tre barn men nu var det visst ett fjärde på väg. ”I don´t know what happend hahahahah”, flabbade han. Väldigt trevlig kille och riktigt duktig kock. Imorgon åker vi vidare till Accra.

20100323_IMG_0254
Bild: Hela familjen Sampana inklusive Lisa och hunden.

Detta är två bilder på två sköna killar tagna tidigare på resan men som inte kommit upp förrän nu…

Första kortet är från Barcelona. Micke äger en bar och råkade hyra ut rum till tre nybakade studenter för några år sedan, varav en var jag. På vägen genom Spanien stannade vi hos honom en natt och inspekterade hans ölsorter och säng. Om du mot all förmodan inte tappat bort lappen jag gav dig och råkar läsa detta, så tack så mycket igen för login!

20100323_IMG_0212

20100323_IMG_0231

Andra bilden är på Peter från Australien. Vi träffade honom på Ghanas ambassad i Ouagadougou då vi alla väntade på visum. På sin motorcykel har han tagit sig genom hela Syd- Central- och Nordamerika, upp genom Canada, Alaska, skeppat över den till Europa som han sen kört ner genom för att komma till Afrika som han ska ta sig runt. Allt detta på samma resa! Jisses!!

icakvantum

1 Kommentar

FRAMME I GHANA!!!

20100320_IMG_4728

Mitt på dagen lämnade vi nationalparken och fortsatte söderut mot Ghanas gräns. Vi var inte sugna på att leta upp en svårkommunicerad mekaniker och ägna massa tid och energi på att svetsa ihop den där bladfjädern. Afrikalagningen såg helt OK ut så vi gjorde en chansning och körde vidare.

Tidig eftermiddag körde vi över Ghanas gräns, sista landet på listan! Det var hus och folk längst med vägarna överallt så det var omöjligt att hitta någonstans att bushcampa. I första stora staden vi kom till, Tamale, letade vi upp ett ställe i guideboken för att spendera natten på. Det var fullt så de skickade vidare oss till grannen, vilket visade sig vara ett av de sämsta ställena vi bott på hittills. Vi fick sova i bilen och använda toalett och dusch. Jag tar tillbaka det där om att bungalowsen på förra stället var sunkiga, det var ett lyxhotell jämfört med detta. Det var så äckligt så jag duschade med kläderna på och vi drog så fort vi vaknade på morgonen.

Genom byarna är det max 50 kilometer i timmen som gäller, det kommer vi aldrig att glömma efter denna dagen. Första gången vi blev stannade hade polisen mätt oss till dryga 70. Fanns inte så mycket att snacka bort utan visst, sorry, sorry, vad gör vi åt detta? Han skulle skicka oss till domstol sa han, vilket vi inte alls hade lust med, så det kanske finns en möjlighet att vi kunde betala en slant istället…? Ja jo det skulle vi nog kunna ordna sa polisen, en hundring så kan ni åka vidare. Hundra Cidis är 500 kronor och en förmögenhet för vem som helst här. Han insåg nog själv att han tagit i från tårna så när vi gav han en tjuga lät han oss åka.

Nästa polis var barskare och började gapa direkt när hon stannade oss. Parkera bilen och gå ut ur bilen sa hon så ska vi göra upp om när ni ska till domstolen. Man kan aldrig veta om de menar allvar och vi var riktigt osugna på att fastna i norra Ghana. Jag öppnade mitt hjärta för polisen och berättade för polisen att jag var gravid (I can see that! sa polisen. TACK FÖR DEN?!) och var tvungen att åka och kolla min bäbis så vi kunde faktiskt inte stanna. Hon sa att vi kunde ge henne 50 cidis och åka, vi gav henne 30 och sen var saken ur världen. 
Skumma inte igenom texten nu och missuppfatta det hela om den här bäbisen. Jag är INTE gravid. 
(För er som inte fattat det så är jag och Jonas inte tillsammans 
och då jag inte tror på jungfrufödsel så är det rätt tekniskt omöjligt.) Tredje gången vi blev stannade kände vi att kassan sinade väldigt fort så vi betalade helt enkelt ingenting. Allt beror på vilken polis man träffar och om man orkar ägna tid och energi så kan man komma ifrån de mesta situationer utan att behöva betala så mycket. 

Kumasi är Ghanas näst största stad och jämfört med föregående natts sovplats så hittade vi nu till himmelriket. Vi fick ställa bilen utanför ett byggnad som var hostel/skola/kyrka och använda riktig toalett och dusch. Jag hann precis duscha innan vattnet försvann för resten av natten och morgonen, men vi gillade detta stället ändå. Allt är verkligen relativt. Vi gick oss la oss så tidigt så att vi vaknade av oss själva vid halv sju på morgonen. Vi har skaffat en helt annorlunda dygnsrytm på resande fot än vad vi har hemma, men det är skönt att komma upp tidigt innan allt man rör och ser och andas är 40 grader varmt. I Kumasi ligger Västafrikas största marknad. Vi tog en taxi dit och kastade oss rakt in i myllret. Jonas var här förra året och visste vad som väntade honom men jag var riktigt imponerad. Det var folk precis överallt som sålde grönsaker, torkad fisk, tyger, köttslamsor, husgeråd, skor, allt du kan tänka dig. Folk hälsade glatt (HELLO!! How are YOU?) men försökte inte sälja något till oss utan var upptagna med sitt. Jag började prata med en kvinna som hade ett tygstånd 
tillsammans med hennes bror. När jag frågade hur tygstyckena som alla bär omkring sina ungar fungerar så ropade hon dit en 
bäbis av kvinnan som sålde tomater bredvid. Hon la ungen på min rygg och band fast den med skynket och vips så hade jag en sovande liten tjej på ryggen. Alla kvinnor runt om tyckte detta var otroligt skojjigt och de undrade varför inte min man fixat en bäbis till mig än.

Efter några timmar på marknaden var vi helt utmattade så klockan tio på förmiddagen rullade vi ut från Kumasi. Man hinner med så mycket när man går upp tidigt! (Resans vuxenpoängs-lärdom…) Nu var det min tur att börja må dåligt. Det är inte alltid underbart att kuska runt i en bil och ibland undrar man varför man inte köpte en charter till Teneriffa istället. Sen eftermiddag kom vi fram till Desertrose, en lodge (svårt ord att översätta, vandrarhem?) under uppbyggnad av ett svenskt par vid namn Julia och Micke. Jonas träffade dem förra året här i Ghana och sen träffade vi dem i Göteborg i somras en gång, när våra planer om denna resan ännu var väldigt oklara. När vi satt på restaurangen på avenyn trodde jag nog inte att vi mindre än ett år senare skulle träffa dem igen, i Ghana. Otroligt skönt att rulla in här och se havet, nu ska vi inte längre söderut! Planerna för den närmaste framtiden är väldigt lösa. De kommande dagarna ska vi spendera i horisontellt läge, max sitta upp i en soffa, och kurera oss mot den senaste tidens krasslighet. Ni som känner mig vet att det inte är normalt för mig att inte äta på 24 timmar men med en bok i hängmattan här ska jag nog bli människa igen.

Planen framöver är att spendera några veckor här på kusten på lite olika ställen, åka in till huvudstaden Accra och upp till Kumasi igen. När vi känner oss klara med Ghana för den här gången bär det som sagt av upp mot Burkina Faso igen för att sälja bilen och flyga hemåt. Det här med att bli av med Palle och ta sig hem känns som ett projekt för sig så nu riktar vi in oss på att njuta av att vi har kommit till resans mål.

Atletica

3 Kommentarer

Safari med elefanter utanför fönstret

20100320_IMG_4502

Sista dagarna i Ouagadougou gjorde vi absolut ingenting. Vi hade tänkt att åka på måndagen efter att vi hämtat visumen men på måndag morgon blev Jonas sjuk och sov i stort sett konstant i ett dygn. Inte helt normalt. Jag åkte och hämtade visumen på Ghanas ambassad, lätt som en plätt fick jag dem i handen på en sekund. Skräckhistorier vi hört om folk som väntat en vecka och sen fått gråta sig till visumen stämde i vårt fall inte. Efter ett dygn i dvala vaknade Jonas till liv såpass så att vi kunde lämna Ouagadougou. Vi har verkligen känt oss som hemma hos Tess och hade kunnat stanna hur länge som helst, men kusten i Ghana kallar. Hennes ena katt var höggravid och trots mina ivriga hejjarop att få se min första kattfödsel behagade hon inte att trycka ut dem förrän dagen efter vi åkt. När vi kommer tillbaka till Ouagadougou om några veckor för att försöka sälja bilen känns det skönt att veta vart vi ska återvända till.

20100320_IMG_4527

Målet för dagen var Ranch de Nazinga, en nationalpark i södra Burkina Faso. På den gropiga sandvägen dit började Palle låta som en gammal traktor och det visade sig att vänstra bladfjädern gått av. I väldigt sakta mak tog vi oss fram de sista milen till en liten samling hus, där vi hyrde in oss i en bungalow som gav känslan av en rysk bordell. Ytterliggare en gång fick vi nu försöka laga bilen på vår ytterst begränsade franska med mycket inblandning av teckenspråk. Killarna vi träffade förklarade att närmsta svets fanns i staden 5 mil bort men de kunde laga den provisoriskt för oss. Ja tack. Killarna gick ut i djungeln och letade upp lagom stora pinnar som de högg till för att kunna kila fast bladfjädern. De snurrade fast allt med ett rep och sen hade traktorn förvandlats tillbaka till Palle igen. Man tager vad man haver så att säga, begreppet ”afrikalagning” har nu fått sin riktiga innebörd.

20100320_IMG_4529

Vår ryska bordell låg precis vid en liten sjö där nationalparkens djur dricker och badar. När de stora starka karlarna fixade bilen gick jag ner till vattnet för att kolla in en babian som skulle ta sig en slurk. Tydligen var han bara lite snabbare än de andra för sen kom hela styrkan, stora apor och små bäbisar, säkert 30 stycken. De brydde sig inte om publiken på andra sidan vattnet utan gjorde vad de skulle. Det blev inget bad dock, troligen med tanke på krokodilerna man kunde se sticka upp huvudet ibland. Kul i alla fall att se så många vilda babianer på så nära håll.

20100320_IMG_4521

20100320_IMG_4713

20100320_IMG_4604

Eftermiddagen blev snabbt kväll och vi gick och la oss tidigt för att orka upp till en liten safaritur som ägde rum klockan halv sju på morgonen. Vi hade lyckats hitta en kille som snackade lite engelska, så han och vi hoppade upp på en pick-up för att åka på någons timme tur runt parken. Jonas mådde fortfarande inte helt hundra så han satt halvt avtrubbad på en bräda och väntade ut tiden. Jag är väl heller ingen naturmänniska egentligen med det var en sval och skön morgon och visst var det häftigt när en elefant plötsligt stod vid vägen. Så sjukt stort djur! Vi såg lite vårtsvin (eller som vår guide sa: Pumba Pumba!), antiloper och fåglar. Väl tillbaka på vid bungalowsen fick vi verkligen se elefanter på nära håll. Hela elefanthjorden gick precis utanför vårt lilla hus och ner i vattnet för att svalka sig. Jonas var fortfarande inte så imponerad utan tyckte det var som att se elefanter på Kolmården men jag tyckte det var riktigt häftigt att se så många vilda elefanter. Man känner sig rätt liten när detta enorma djur lallar förbi oberörda av oss små människor tio meter bort.

20100320_IMG_4654
Bild: Kolla in elefanten som står bakom huset till vänster om Jonas.

20100320_IMG_4546

stantons

1 Kommentar

Ougadougou

Efter 10 timmars sömn vaknade vi till en fin, ostörd morgon. I sista staden i Mali stämplade vi ut oss själva och bilen och i första stället i Burkina Faso skulle vi stämpla in oss och fixa visum. Vid en rätt diskret polisskylt stannade inte Jonas direkt utan först när en snubbe hoppade ut ur ett liten byggnad och vinkade hysteriskt. Den här killen visade sig vara gränspolis och ville ha 2000 CFA, typ 35 kronor, för att vi inte stannat vid skylten. Ibland finns det sådana skyltar vid vägarna här utan att man behöver stanna så av ren princip vägrade jag betala den ringa slanten, som bara hade hamnat i hans ficka ändå.

Vi följde med in på hans kontor och fattade nu att det var här man skaffade visum till Burkina Faso. Jag fick genast bli lite trevligare så att han inte skulle sätta käppar i hjulen för våra visum, vilka vi fick rätt snabbt utan problem för cirka 170 kronor per person. När det var klart och vi hade passen i fickan igen satte han igång igen och skulle ha pengar för vårt allvarliga brott, men sa nu att det var 12000 han skulle ha, alltså över 200 spänn. Efter en stunds diskussion då han tyckte vi blev jobbigare och jobbigare så gav han till slut upp och viftade iväg oss. På nästa stopp träffade vi en himla trevlig kille vid namn Leopold, som glatt tullade in bilen för 5000 CFA, typ 85 kronor. Nu var det bara till att tuta och köra. Trodde vi….

För tredje gången på resan slutade bromsarna i stort sett att fungera. Bromsvätskan läckte som ur ett durkslag. Flera mil av vägen i början av Burkina Faso täcktes av rött damm som fort fortplantades in i Palle och la sig ÖVERALLT. In i alla lådor och skrymslen. Vi såg riktigt bruna ut efter några timmar där. Nu kunde vi välja på att bushcampa utanför Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, eller köra in i staden fastän det började bli mörkt. Vi valde det senare och efter att vart vilse i någon timme hittade vi till slut till Chez Tess, ett ställe rekommenderat i Lonely Planet. Detta bed&breakfast ägs av den supertrevliga svenska kvinnan Tess.

Det skulle bli fredag nästa dag och om vi skulle hinna fixa Palle innan helgen ville vi vara i Ouagadougou när vi vaknade, och att då ha en svensk tolk till hands är ju en stor fördel. Efter en köttbit på en närliggande restaurang, en dusch för att skrubba av det insvettade dammet och en natts sömn i en säng med vita lakan mådde vi mycket bättre.

Vi gick upp tidigt på fredagen och åkte till Ghanas ambassad för att hinna ansöka om visum innan helgen. Det kändes som ett så civiliserat ställe, dels pratade de engelska så kommunikationen var ju bättre än någonsin förr på resan, och dels så motarbetade inte kvinnan bakom disken oss utan gav oss formulär rakt i handen. Endast ett formulär behövdes, plus 4 foton var, så jämfört med på vissa andra ställen gick detta på ett kick. Eftersom vi kanske ska tillbaka till Burkina Faso efter tiden i Ghana för att sälja bilen så valde vi ett visum med möjligheten att åka ut och in i landet, dubbelt så dyrt som ett ”vanligt” visum, så kalaset gick på över 500 kronor var. Vi kunde betalat ytterliggare några hundralappar var och fått visumet samma dag men vi valde att vänta till på måndag istället. Reskassan börjar sina om man säger så. Bilen fixade vi förresten på ett garage som Tess man visade oss till. Mekanikern lagade läckan på en timme för dryga hundralappen. Efter det besöket fungerar inte blinkersen istället, bättre det än en icke fungerande broms….

Tess hade sina fem rum fullbokade de kommande dagarna men det gick jättebra för oss att stå kvar på innergården och sova i bilen. Detta måste vara världens mysigaste ställe, rent och fint med supertrevliga anställda som servar oss som på ett lyxhotell. Vi har till exempel fått alla våra kläder tvättade och STRYKNA. Haha, helt galet. Iallafall, jag rekommenderar alla som någonsin kommer att ta sig till Ouagadougou att bo här. Hallelulja! http://tess.eklablog.com/

20100314_IMG_4454

Helgen har spenderats rätt mycket inom denna innergårdens fyra väggar. Vi har städat ur hela bilen och försökt skrubba bort den nya, fina rödbruna färgen allt blev på vägen hit. Kört runt lite i staden vilket vi har hundra gånger bättre intryck av än av Bamako. Försäljare nöjer sig glatt med ett nej tack och människor är över huvudtaget väldigt trevliga. Igår kväll var vi ute och åt med några svenskar som jobbar här för SIDA och Unicef. En kille jobbar som ingenjör på Unicef och hans flickvän volontärarbetar som sjuksköterska på en klinik här i staden. Hon berättade saker som man blir helt mörkrädd av att höra… Gynundersökningar görs med två fingrar och lyses upp av antingen läkarens eller sköterskans privata mobil eller ficklampan på en tändare.
Det händer att människor som kommer dit inte har råd att betala cirka fem kronor för sjukvårdsmaterial de behöver för att bli omplåstrade så de får gå hem igen och försöka skramla ihop till slanten. Nu säger jag det igen: SJUKT.

Efter middagen gick vi till Matata, ett utomhusställe med dunkande afrikansk musik och ett knökfullt dansgolv. Det var mest killar där, kvinnorna är väl hemma och skrubbar golvet antar jag, men de tjejerna som var där dansade gladeligen med männen och oss få vitingar som hittat dit. Jag fick en känsla av att jag lika gärna kunnat vara i Brasilien på en strandbar, musiken var inte helt olik och stämningen var densamma, med en stor skillnad. Det var ingen som raggade, flörtade eller ens dansade närgånget. När vi kom tillbaka till Chez Tess var det fest på gatan. Vi lyckades somnade som stockar på andra sidan muren, några meter från det spontana dansgolvet. Imorse vaknade vi bokstavligen talat med tuppen. I mina tankar halvt sovandes har jag gått igenom oändliga möjligheter att ta död på den där tuppen som gör att vi vaknar i pensionärstid varje morgon här. När man väl är uppe och slagit sig ner för att bli serverad en finfin frukost när morgontimmarna ännu är ganska svala så är jag ändå rätt nöjd med vår dygnsrytm.

Idag har vi inga direkta planer. Om visumen enligt planen blir våra imorgon så lämnar vi Tess och Ouagadougou imorgon för att åka söderut till en nationalpark och sedan in i resans huvuddestination, Ghana.

expert

1 Kommentar

Dogon Country

20100313_IMG_4198

20100313_IMG_4281

20100313_IMG_4294
Dogon är ett folk som lever i sydöstra Mali. De bor utspridda i hundratals byar som man kan vandra mellan, vilket alla turister som kommer till Mali gör. Beroende på hur mycket tid, pengar och energi man vill göra av med kan man göra allt från endagars-utflykter till flera veckors vandringar. Vi ville absolut besöka ”Dogon Country” men ingen av oss är egentligen någon vandrare så vi nöjde oss med en dag. Vår guide för dagen, Hamibou, valde en lagom dagsrutt så klockan sju på morgonen hoppade vi allihopa in i Palle och körde en timme ut i ingenstans. Hamibou satt i ”sängen” med huvudet ut genom takluckan!

20100313_IMG_4424_2

Egentligen är det helt sjukt att som vit turist gå omkring med fotriktiga skor och ryggsäck och inspektera folks vardag, samma känsla som guidade turer genom Rios Favelor. Men det är det enda sättet att få se livet i Dogon. Och människorna har ingenting emot det eftersom turisternas besök har tillfört skolor till byarna och ”kola-nuts” (ser ut som kastanjer och fungerar som någon typ av drog) delas ut av guiderna till alla viktiga män man passerar. Vi gick genom tre-fyra byar, folk hejjade glatt och vi gick in i hyddor där vår guide kände någon.

20100313_IMG_4446

De vi fick se under dagen var så ”man tänker sig” Afrika. Inte bilden av svältande barn med uppsvällda magar och flugsvärmar runt huvudet, utan den med färgglada kvinnor utanför sina hyddor. Bankandes med en påle i en bunke, med en bäbis på ryggen i ett skynke och några andra ungar runt fötterna. Så har det sett ut i byar längst med landsvägarna vi kört på också men här kunde vi genom Hamibou stanna till och prata lite. Han var väldigt kunnig och berättade massor om Dogonfolkets kultur och vardagsliv. Jag kommer inte ihåg allt såhär på rak arm men till exempel finns det en speciell hydda i varje by där kvinnorna bor när ”they see blood” (läs: har mens). Vid högtider använder man stora trämasker som annars förvaras uppe bland klipporna, maskerna får inte vidröras av kvinnorna. Pojkar i tidiga tonåren omskärs och bor tillsammans med några äldre män i en grotta i en månads tid, då de får lära sig livets visdomar, och när de sedan kommer tillbaka till byn anses de vara män.

20100313_IMG_4448_2

Dogonfolket har massor av intressanta och annorlunda seder i deras kultur så det var verkligen en intressant dag, men vi var riktigt trötta när vi på sena eftermiddagen kom tillbaka till bilen. Enligt Hamibou hade vi gått 15 kilometer, det var nog lite mindre men att traska upp och ner i bergen gav våra kroppar resans första (och troligen enda) riktiga motion. Någon gång hade vi sällskap av kvinnor som gjorde sin dagliga vandring, säkert längre än vad vi gick, med ungar på ryggen och kilovis av grejjer på huvudet. Vad ska man säga… vi vitingar är förslappade.Vi bushcampade på kvällen och somnade innan nio.

20100313_IMG_4417

stantons_breared

2 Kommentarer

Djenne – Check!

IMG_3816

20100309_IMG_3837

IMG_3878

På söndag förmiddag kom vi fram till Djenné. Eller nej, vi kom fram till ett vattendrag där bilar fick åka båt över. Jäkligt smart att inte bygga en bro så att man kan ta 3000 CFA, cirka 50 spänn, per bil för att åka över. Det måste vara minst två bilar för att åka den korta sträckan så om man inte vill vänta får man betala för båda platserna. Efter ett tag fick vi sällskap av en till så då var det bara att tuta och köra, 100 meter på typ 5 minuter. Vi kollade in byns campingar men de innebar att man campade på innergårdar där det fanns butiker och folk och gud och hans moster. Jag fattar ju också att två vitingar som har ett rullande hus är jättespännande att kolla på så det är inte alls konstigt att folk placerar sig på första parkett men vi gillar helt enkelt inte att somna och vakna med publik.

20100309_IMG_3962

IMG_3946

Vi hade hört sedan innan och även läst i guideboken att det fanns en svensk kvinna, vid namn Sophie, som har ett hotell i Djenné. Hotel Djenné-Djenno är enligt Lonely Planet ett av de bästa hotellen i Mali så prisklassen var inte direkt för vår ficka, men Sophie var snäll och lät oss parkera på hennes gård och använda personalens toalett och dusch. Allt som allt för en kostnad av ett paket knäckebröd och två snusklubbor, plus att vi lovade att käka middag där på kvällen. Dagens rätt var nämligen hennes mormors köttbullar, så där satt vi på kvällen, ackompanjerade av några killar med trummor och xylofon-liknande instrument, och åt köttbullar med pepparsås och spagetti. Jonas hade nämnt i förbifarten att han är allergisk så i sista stund sa Sophie att köttbullarna var stekta i jordnötsolja så han fick äta något annat som kocken svängde ihop. För Jonas är det som rysk roulett att käka ute här när det nästan slank igenom nötter till hans tallrik även när det fanns en svensk tolk.

20100309_IMG_3977

20100309_IMG_4011

20100309_IMG_3988

IMG_4009

Djenné är känt för sin lermoské som anses vara världens största lerbyggnad. Varje måndag är det en stor marknad på torget framför moskén och smidiga som vi är hade vi tajmat in just en måndag här. Alla turister som kommer till Mali åker till Djenné för att gå på en måndagsmarknad så visst har det blivit lite turistigt, med stånd och försäljare som bara riktade in sig på turister. Men om man gick bakom allt detta rådde det full kommers bland lokalborna. Ris, bönor, kryddor, frukt, torkad fisk. En levande get kunde man ropa in för ungefär 200 kronor. Jag var sugen men det blev ingen affär. Vi fick sällskap av Hamsa, en 14-årig kille från Ghana som alltså pratade engelska.

IMG_4041

IMG_4041

Sedan fyra år bor han i Djenné tillsammans med sin syster och hennes familj. Han gick med oss runt en sväng och sen gick vi hem till hans syster för att gå upp på huset och se utsikten över staden. Om man börjar prata med någon som kommer fram och följer med dem hem är det en outtalad överenskommelse att man ska betala för det. Hamas var trevlig och hade världens sötaste systerdotter (som dock inte tyckte att jag var lika söt) så jag gav gärna han en slant. Efter några timmars vandrande på den dammiga marknaden gick vi tillbaka till hotellet och pustade ut innan vi tackade för oss och tog oss till Mopti, nästa stad på kartan. Här laddade vi förråden med tre väsentligheter, pengar, vatten och diesel, och sen hittade vi ett ostört ställe där vi bushcampade för natten. Vi sa gonatt och släckte lampan klockan kvart över nio och vaknade då utsövda vid sjutiden, dock inte lika ostörda. Nu hade vi en publik bestånde av fyra nyfikna killar så det var bara till att veckla ut sig ur bilen, godmorgon godmorgon, och köra vidare en bit för att käka frukost.

20100309_IMG_4087

Dagens mål, som vi bara var några mil från när vi vaknade, heter Bandiagara. Hit åkte vi för att ordna en utflykt till ”Dogon Country”. Vad det är får du veta mer om när vi vart där… Vi kom till ett hotell där vi hittade ett bra och billigt rum där vi kunde ställa bilen precis utanför. Palles granne är en megasköldpadda som ligger och jäser i en vattenpöl. Vi tänkte åka till byns turistbyrå och fixa morgondagens utflykt men smidigt värre var att turistbyråns chef redan var på hotellet så klockan tio på förmiddagen hade vi redan fixat boende och aktivitet. SVÅRT! Så nu har vi en slappdag här i hålan då vi kan slappa, blogga och fixa lite saker.

IMG_4126

Atletica

1 Kommentar

Uppdrag utfört!

Kvinnan, även kallad ”Bitchen”, hade sagt åt oss att komma och hämta visumen klockan 16.30. Vi tänkte vara där en bra stund innan ifall det skulle vara kö, så att de inte skulle stänga dörren framför näsan på oss när de behagade att stänga kontoret. En liten felberäkning av Bamakos kaotiska trafik gjorde att vi sladdade in på minuten halv fem men som tur var fanns det inga människor i kö.

Vi fick våra pass med världens seriösaste visum i (inscannat foto, alla uppgifter dataskrivna och stämplar och underskrifter och hela baletten) med ett leénde så efter en minut var allt klappat och klart. SKÖNT! Nu hade vi en ledig fredagkväll i Bamako till vårt förfogande och då Mali är känt för sin fantastiska musik tyckte vi att detta var ett bra tillfälle att gå ut och utforska nattlivet. Eftersom vi vart uppe tidigare än tuppen behövde vi en liten powernap för att orka med en utekväll.

Vi somnade vid sjutiden och tänkte sova någon timme, gå ut och käka någonstans och sen glida in på dansgolvet lagom till höfterna skulle börja rullas. När jag vaknade fattade inte hjärnan vilken tid det var, men klockan stog på 23.47. Kallas fem timmars sömn fortfarande för powernap eller är det en kort natt på hel fel tidpunkt på dygnet? Vi hade inte käkat på hela dagen eftersom vi hade tänkt gå ut och äta middag så helt energilösa i ett område där alla restauranger stängt kände vi oss helt tappade. Vad gör man? Då går man till en bar istället och dricker öl. Vi orkade tyvärr inte så långt som till en konsert så efter några timmar undrade våra kroppar vad vi höll på med och vi stupade i säng igen.

Vi lämnade Bamako med fyra maskiner ren tvätt i lådorna. Har inte tvättat i maskin sen i Paris så det var skönt att få allting rent. Vi fortsatte österut genom massa små byar. Överallt längst med vägen sitter det försäljare med frukt, grönsaker, ägg, eller vad de kan tänkas ha skrapat fram. Jag köper hellre tomater av en kvinna vid vägen än i en affär i nästa stad men problemet är bara att vi blir stormade när vi sätter våra vita ben utanför bilen. Råkar man kolla på en potatis i låg hastighet har vi plötsligt fem bunkar potatis instuckna genom rutan. Innan solnedgången bushcampade vi på ett ställe där vi hade sällskap av ungefär hela jordens flora av småkryp, i alla dess former. Det gillar vi INTE! Då är det snabb middag och dusch som gäller innan vi stänger in oss i myggnätet. Ja, jag skrev dusch.

Ni läsare som vart med sen resans början vet att vi köpte en (eller vi köpte faktiskt två) campingdusch i Tyskland. Den fungerar som så att man stoppar ner en slang i vattentanken och en sladd går in i bilens cigarettuttag. Vattnet kommer ut ur ett vanligt munstycke som man håller i handen. Man får ha bilen på under den korta stund man duschar av sig. Det fungerar otroligt smidigt. Man blir mycket renare än om man hade blaskat av sig i en balja och det går inte alls åt mycket vatten. Det är en rätt häftig att stå naken mitt i ute i ingenstans och ta sig en snabbdusch under stjärnorna.

icakvantum

3 Kommentarer

Uppdrag visum

20100304_IMG_3740

När vi vaknade hade vi bara någon timme kvar till Bamako, Malis huvudstad. Vi ville komma dit tidigt eftersom vi hade ett uppdrag att utföra. På gränsen in till Mali fick vi ett visum för fem dagar, som man kan förlänga i Bamako om man vill stanna i landet längre. Vi kom till rätt ställe någon gång på förmiddagen och satte oss i kö och väntade snällt på vår tur. När vi var först i kön sa kvinnan bakom skrivbordet att formulären att fylla i var slut och att vi skulle komma tillbaka imorgon. Eh jaha? Hon gav formulär till människorna bakom oss och vi visste att det var stängt dagen efter på grund av en helgdag så hon var helt enkelt dum i huvudet. Vid sådana här tillfällen önskar jag verkligen att jag kunde prata franska! Eller det kanske var tur att jag inte kunde det. Hon vägrade i alla fall att hjälpa oss så det var bara att lomma ut med ogjort uppdrag.

20100304_IMG_3711

Vi ägnade eftermiddag åt att hitta någonstans att bo på, eftersom vi insåg att vi skulle få stanna ett tag i Bamako. Visumen ska normalt ta 24 timmar att utfärda men det är stängt över helgen så om vi lämnar in det på fredag så får vi inte det förrän på måndag… Efter många om och men och turer fram och tillbaka hittade vi till en camping utanför staden. Den var stor och grön, hade plats för både overlanders som oss eller också kunde man sova i en av alla bungalows som låg utspridda över området. Det fanns massa fina verandor med sittgrupper och en fräsch pool att svalka sig i. Jättefint alltså! MEN det var helt ödsligt, det var inga andra gäster där. Människor i byn precis jämte campingen hängde istället på området så vi hade ständig publik.

20100304_IMG_3774

20100304_IMG_3791

Vi fick ingen bra känsla av den här spökcampingen så vi stannade där en dag för att slappa vid poolen, men tog oss sen in mot Bamako för att leta upp ett annat boende. I guideboken hittade vi Cauris Lodge, ett litet hotell som verkade passa vår plånbok. Vi har bara bott på campingar eller i det fria hittills så några nätter i en riktig säng hade ju inte skadat. Trots att vi är de enda gästerna här också (var är alla overlanders?) så fick vi direkt mycket bättre magkänsla när vi kom hit. På kvällen hamnade vi på någon form av lyxrestaurang och åt en KÖTTbit för första gången. Fint!

20100304_IMG_3799

06.30 var det uppgång imorse. Vi visste inte riktigt när bitchen på visum-kontoret behagade sig att komma till jobbet men vi ville hänga på låset när hon gjorde det. Halv åtta var vi där och satt själva i kön. Idag hade hon vaknat på rätt sida av sängen, hon spelade Allan och låtsades att hon aldrig sett oss innan. Gav oss hur många papper vi ville ha och och tog glatt emot det vi lämnade till henne och sa att vi kunde komma tillbaka i eftermiddag och hämta våra visum. Vi slapp alltså vänta tills på måndag! Vårt femdagars visum går ut idag och för varje dag utan visum får man betala böter. Om vi hade fått lämna in ansökan och hämta det idag hade det inte vart någon fara men om vi inte skulle få visumet förrän på måndag skulle vi fått betala flera hundra kronor per person per dag. Det hade ju endast vart hennes fel isåfall och det insåg väl hon också. Nu ska jag inte ropa hej innan jag är över bäcken, jag har inga visum i handen än och våra pass är i hennes våld.

Hoppas att alla papper hon fick är som de ska också. Det är lite halvsvårt att fylla i allt på franska. Hon skulle ha ett frimärke och två foton var, plus ett handskrivet brev där man ber snällt om att få lite mer tid i Mali. En kille på gatan skrev det åt oss för en liten slant så hoppas han inte spexade till det och skrev något konstigt. Nu spenderar vi dagen i skuggan och håller tummarna för att kvinnan är glad och trevlig när vi kommer tillbaka i eftermiddag.

20100304_IMG_3753

icakvantum

2 Kommentarer

Mot Mali

20100305_IMG_3622

Sista natten i Saint Loius drömde Jonas att han öppnade bildörren och då satt det två Alibabbor i bilen. I samma stund råkade jag sträcka ut min arm mot Jonas, som i drömmen försvarade sig mot inkräktarna genom att fäkta filt med armarna. Då vi har mycket begränsad sovyta så vaknade jag av en rak höger rakt i ansiktet. Kan det vara malariatabletterna som spökar? Jag har hört många skräckhistorier om folk som ätit Lariam och fått mardrömmar och hallucinationer, men om en smocka är vår enda biverkning så får jag säga att vi kommit lindrigt undan!

20100305_IMG_3643

Vi åkte söderut i Senegal mot huvudstaden Dakar och sedan rakt österut genom landet. När det började mörkna svängde vi av vägen och slog läger för natten. Jonas försökte sig på en liten lägereld med blandat resultat och jag gjorde pannkakor. När vi skulle sova var det så varmt i bilen att brandlarmet gick. ALLT är varmt här. Palle, vi, alla grejjer, allt vatten. Då menar jag inte lite fesljummet, vattnet har vad man på hemmaplan skulle kalla en lagom duschtemperatur. Men eftersom vi svettas ut typ halva vår kroppsvikt per timma så är det bara att bälga i sig. När vi någon gång får tag på en kall cola är det som att hälla himlen i halsen.

20100305_IMG_3634

Det är en otrolig frihetskänsla att stanna och campa i naturen vart man vill. Vi vaknade till en underbart vackert soluppgång och kom till Malis gräns mitt på dagen. Där fick man själv leta upp polisstationen i sista staden i Senegal och få en utstämpel i passet och göra likadant i första staden i Mali. Däremellan befann vi oss enligt passen ingenstans. Vi bushcampade på kvällen igen. När vi hade lagt oss hörde vi ett bräkande ljud långt bort som blev högre och högre. När jag stack ut huvudet ur takluckan såg jag att hundra getter med tillhörande herde var på bete runt oss. Jag höll vakt och rapporterade ner till Jonas vad som skedde tills kusten var klar och vi kunde somna. Den natten var för övrigt den varmaste hittills. Inför nästa natts bushcamping var det dags för myggnätet att komma fram så att vi kunde sova med takluckan öppen. Iallafall psykologiskt känns det mindre skållhett när man kan se himlen utanför.

20100304_IMG_3671

Atletica

2 Kommentarer