Arkiv för kategori Uncategorized

Förhandlingar

20100416_IMG_0264
Bild: Lisa förhandlar.

Hur gör man då när man ska sälja en bil i Afrika? Är det bara att ställa sig på gatan och skrika KOM OCH KÖP? Jag har ingen aning om hur det skulle gå till ens i Svedala så här i Ouagadougou där jag inte känner en kotte och inte snackar språket kan det ju verka som ett halvsvårt projekt… När Palles underrede väl var fixat, städningen äntligen avklarad (allt är relativt) och A VENDRE-skyltarna uppe så var det dags. Redo att bli av med åbäket.

Vi har utvecklat någon form av hatkärlek till Palle. Samtidigt som ibland bara tanken på att krypa upp i vår sovkoja när det är läggdags kan framkalla lätt illamående och det är stökigt, svettigt och trångt så är det ju vår älskade bäbis. Palle har vart vårt hemma och vår trygghet i snart tre månader. Och nu ska vi adoptera bort vårt barn! Lusten att vända om och köra hela vägen hem nu är i stort sett obefintlig så vi får helt enkelt face the fact att Palle ska bli afrikan. Han är trots allt en Pajero safarimodell och har många bröder och systrar här ute på vägen så han ska nog trivas. Så, hur gör man då?

Redan innan under resan har folk frågat om vi ska sälja bilen, så nu när vi skyltade med stora bokstäver så räckte det med att vi stannade vid ett rödljus för att någon skulle ringa. Problemet att vi inte pratar franska är ju rätt väsentligt så vårt första mål var att hitta någon engelsktalande lokalbo som ville hjälpa oss. När vi var i en affär för att köpa en sak till datorn började vi snacka med ägaren Anthony och hans kompis Kabore.

Kompisen har jobbat som bilmekaniker i USA de senaste 6 åren men är just nu arbetslös, så han var absolut sugen på att jobba lite extra för oss. Vi har också tagit kontakt med två olika guider som vi hittade i Lonely Planet. Det är lågsäsong för turism här nu så vi tänkte att de kanske ville ha ett kurikjobb för oss istället och mycket riktigt. Så med tre spioner ute i staden och folk som stannar oss lite hej vilt för att titta på bilen så är detta inget omöjligt projekt. Vi har pratat med massor av folk men utmaningen är att träffa någon som verkar vara seriös, vi orkar inte lägga ner massa tid på någon som i slutändan ändå inte har pengarna eller kanske egentligen inte ens vill ha bilen.

Det bästa alternativet just nu är en man vid namn Suliman, som såg Palle när han var hos mekanikern. Vi har träffat honom två gånger tillsammans med Kabore och vi har fått ett bra intryck av honom. Hans bud är det lägsta vi kan tänka oss och jag tror på riktigt att om vi lägger ner mer tid och energi här i Ouagadougou så kan vi få upp priset, men det är inte riktigt värt att stanna en extra vecka för att få några tusenlappar till. Nästa gång vi träffar honom ska han ha vart hos banken så om han har pengar i näven då så blir det nog affär! För er som vill ha siffror så köpte vi Palle för 18 000 SEK och vi höftade innan resan att vi skulle kunna få det dubbla för den här, vilket är precis det budet som Suliman gav oss. Köparen måste också betala importen. Vi har hört lite olika siffror men det bör kosta någonting mellan 6000-12000 kronor för honom. Hela affären är avslutad när vi har våra € på fickan och vi har vart med hos tullen och fått papper på att allt är riktigt gjort. Som jag har skrivit här innan så är inte takten så snabb i Afrika så det lär ta ett tag innan det är dags för hemresa. Vi är rätt sugna på att åka hem nu så håll tummarna för oss att det snart blir affär!

Vi hade sagt till Anthony, killen med datoraffären, att vi hade lite prylar som vi ville bli av med. Han fick en lista och skulle höra sig för bland sina kompisar. En eftermiddag var vi trötta och hungriga på väg hem från en lång dag på stan när han ringde och bad oss komma förbi affären. Hans kompis ville titta på våra grejjer sa han. Vi tog ut lite saker från bilen och la på trottoaren och vips hade vi skapat en spontan loppmarknad. Hela kvarterets affärsmän samlades på en minut runt oss och började vända och vrida på sakerna och undra vad vi skulle ha för dem. Det hela blev rätt komiskt för vi var helt oförberedda och höftade priser hej vilt. Vi blev av med lite av högen i alla fall så en annan dag ska vi spendera några timmar där och bli av med resten.

icakvantum

1 Kommentar

A VENDRE

Efter några heldagar i bilen kom vi tillbaka upp till Burkina Fasos huvudstad Ouagadogou. Kändes nästan lite vemodigt när jag insåg att det är sista gången jag sitter med fötterna uppe på instrumentbrädan och väljer vad som ska strömma ur högtalarna medans vi susar genom städer och byar. Väl framme på Chez Tess, hotellet vi hittade här förra gången, andades vi ut. Inga mer nervsammanbrott för Palle, han höll! Tyvärr har Tess tajmat en semester till Sverige just när vi kommit tillbaka hit men vi camperar på gården och känner oss som hemma här ändå.

Med 0 sekundmeter vind höll vi på att få värmeslag den första natten. Nästa förmiddag såg vi ett gäng fläktar när vi var ute och körde, här säljs ALLT vid vägkanten. Utgångspriset var skyhögt för oss vitingar men vi gjorde ett byte mot en bilstereo. Vi var såå nöja med att få tag på ett botemedel mot den nattliga hettan. Nu efteråt förstår vi att fläkt-killen är hundra gånger nöjdare med bytet men skit samma, det är svårt att svalka sig med en bilstereo så det handlar ju om att prioritera.

Iallafall, glada som barn av vårt nya fynd körde vi vidare. Vårt lyckorus punkterades snabbt när vi blev stannade av polisen. Jag blir så trött… En polis som ser en utlänning köra omkring kan anklaga denna för vad som helst, för vad ska vi göra? Med våra papper i sin hand sa han att vi kört mot rött och skulle åka till polisstationen för att betala böter, och då få tillbaka våra papper. Bötern skulle gå på ungefär 360 spänn. Jag försökte först med att vara himla trevlig och erbjuda lite slantar i utbyte mot våra saker så att vi kunde åka därifrån. Det funkade inte, jag ökade på med lite mer pengar men så fungerar det inte i det här landet, sa han. Yeah right. Till slut sa polisen att bara för att han är så himla hjälpsam så kunde vi få betala hela beloppet på plats och då kunna åka direkt. Självklart skulle allt hamna i hans ficka, en mindre slant okej, men 360 kronor ville vi inte finansiera hans korruption med så då sa vi att okej, då åker vi till polisstationen! Detta hade han inte förväntat sig men han fick ju spela med att allt var i sin ordning. Om vi betalade bötern på stationen skulle han ju inte se röken av några pengar. Han och hans kollega körde före på sin moppe och vi kom efter i Palle. Efter någon minut vinkade de in oss till kanten och sa att vi kunde betala hälften och få åka. Nej tack! Ytterliggare någon minut senare stannade de och ville köpslå igen. Vi orkade inte spendera hela dagen på polisstationen så till slut gav vi dem en liten slant, sa så väl valda ord vi vågade och åkte därifrån. Jag skulle kalla detta rasism. I sådana här situationer blir vi utnyttjade endast på grund av vår hudfärg, det känns för jävligt. Jaja, förhoppninsgvis så finns karma, så ramlar de och slår sig på vägen hem och tappar pengarna samtidigt.

20100411_IMG_5301

Med svart målarfärg har vi nu gjort Palle till en rullande reklamskylt om sin egen försäljning. Jag började skriva på ena sidan och Jonas påpekade att det såg ut som en 5-årings verk. Isåfall kom spädbarnet i Jonas kom fram sen när det var hans tur på andra sidan. Man ser vad det står iallafall så nu väntar vi bara på anstormningen på telefonen. Vi åkte till en mekaniker som vi va hos två gånger under förra visiten i Ouagadougou, så vi är redan tjenis med killarna där. Lagningen a lá Afrika med två stora träbitar inkilade under bladfjädern fungerar utmärkt men vi tänkte det skulle se lite bättre ut utan rep och pinnar och ville därför svetsa ihop det hela. Vi förklarade detta och bestämde att vi kunde hämta bilen fem timmar senare. På avtalad tidpunkt var Palle svetsad, men på fel ställe… De hade inte ens reagerat över pinnarna. Ibland är språkbarriärerna lite väl höga här. Det får helt enkelt bli besök där igen på måndag. Som min faster Flisa skrev här i en kommentar, han blir starkare för varje lagning!

Nästa steg är att tvätta Palle och röja ut massa saker. Detta skulle egentligen ske igår men med afrikatakten som lagt sig som ett fluffigt duntäcke över oss så sköts det upp till idag. Nu är klockan två och vi har inte börjat än… Vi ses till jul!!

stantons_breared

4 Kommentarer

Hej Gabriel!

20100406_IMG_5244

Vi hade en sak kvar att checka av innan vi var helt klara med Ghana för den här gången. När Jonas var här förra året gjorde han ett reportage om Gabriel, en kille som odlar kakao. Det publicerades i en svensk tidning, Journal Chocolate. För någon som knappt har något foto på sig själv innan kan det ju vara ganska kul att se sig själv i en tidning. Dagens mål var alltså att leta upp honom och ge honom några tidningar och foton. Väl framme i hans lilla by presenterade han oss stolt för frugan Veronica och deras fem barn som var hemma. Det sjätte barnet, den äldsta, fick vi gå och hälsa på i skolan sen. 6 barn på 7 år, herre jisses. ”No more kids now” sa den mycket trevliga Veronica och jag hoppas för hennes skull att hon har rätt. Dödligt vackra barn för övrigt.

20100406_IMG_5262

20100406_IMG_5273

Gabriel tog oss till hans kakaofarm där han visade oss den mycket märkliga kakaofrukten. Den ser ut som en liten melon. Inuti finns det massa vita pluppar som man kan suga på men passa sig för att bita sig in till den starkt lila insidan. För att göra kakao ska man torka dessa vita pluppar och göra lite andra grejjer och sen vips så är det en maraboukaka! Ungefär. Gabriel drog även ner massa, som han kallade det, päron, från träden och skicka med oss. Om några dagar skulle de vara mogna att äta sa han. Det här ”päronet” har jag kallat advokado i hela mitt liv men nej nej, PÄRON är det!

20100406_IMG_5276

20100406_IMG_5284

Gabriel ville visa oss sin omgivning så vi åkte en sväng till Ghanas största naturliga sjö, Lake Bosomtwe, innan vi vinkade hejdå till hela familjen Adu. ”I am going to miss you becuase I love you SO much!” ropade Veronica, med sådana avskedsord kunde vi ju inte annat än att lova att vi snart kommer tillbaka. Nu blir det en natt till på Prosbetarian Guesthouse, där vi campar på gården, och imorgon låååång bildag norrut. Jo förresten, någon som vill komma ner till Ouagadougou och köpa Palle eller? Lagom rostig bil i sina bästa år säljes dyrt och snarast. Gonatt!

stantons

1 Kommentar

Glad påsk!

20100406_IMG_5223
Bild: Anita och Grahams strandhus som ligger på Ghanas kust, nära en liten by som heter Miemia.

Över påskhelgen var vi bjudna till Anita och Grahams strandhus en dryg timma bort på kusten. Overlanderlivet byttes raskt ut mot lite bekvämare weekendvanor. Två nätter i en riktig säng med AC och egen toalett. Vilken lyx! Förutom paret Bell hade vi även sällskap av Anna, en svensk tjej som volontärarbetar några månader som lärare utanför Accra. Jag, Graham och Anna skålade på förmiddagen in påsken med ett eller två glas rödvin liggandes i ett nästan stilla hav.

20100406_IMG_5185
Bild. Graham sitter i förgrunden med ryggen mot kameran. Anita till höger och Anna till vänster.

På kvällen serverades det helstekt gris. Med en stor gnutta seperationsångest från kusten vände vi på måndag morgon på klacken och började vår resa norrut igen. Som tur är ska vi ju inte köra ändå hem igen. Om vi hade vart inställda från början på att vi skulle göra det så hade det kanske vart kul men just nu är vi rätt trötta på att bo i en bil. Alla saker inklusive oss själva befinner sig på några få kvadratmeter. Det är rätt charmigt och går förvånande bra när man är van vid att ha hur mycket pinaler och plats som helst hemma, men ibland är det riktigt strävigt.

20100406_IMG_5226
Bild: Utsikt från frukostbordet.

stantons_breared

Inga kommentarer

Två slappisar intar kusten igen.

20100406_IMG_4873

En bit utanför Accra ligger ett litet ställe som heter Korkobite. Linda, en gemensam vän till oss från Varberg, var där förra året och volontärarbetade på en skola. I vintras knåpade hon ihop ett fotoalbum med bilder från sin tid där och nu var det vårt uppdrag att överlämna den. Hennes gamla jobbarkompisar och elever tyckte att det var en himla skojjig present. Linda, jag skulle förresten hälsa till dig att du verkligen måste gifta dig snart!

20100406_IMG_4852
Bild: Sunbeam Academy som skolan heter, ägs av Mr Nunno och hans fru.

Jonas var fortfarande matt så för ovanlighetens skull så var jag chaufför hela dagen. På fredag eftermiddag kom vi tillbaka till Desertrose Lodge. Dagarna gick och plötsligt hade det gått en vecka.

20100406_IMG_5018
Bild: Lisa slappar på stranden.

20100406_IMG_5096

De tre ingenjörerna byggde vindkraftverk i afrikatakt och var fortfarande kvar och kunde sällskapa oss. Vi och dem plus värdparet turades om att vara sjuka. Jag trodde ett kort tag att min sista stund var kommen. Då är man sådär nöjd med att bo i en bil och vara tusen mil hemifrån. När vi på fredagen till slut orkade flytta på oss hade sjukdomen gått laget runt. Rättvist i alla fall. Förutom för Julia som var sist ut men som istället åkte på malaria. Krya på dig!

20100406_IMG_4890
Bild: Jesper och Lasse, två av grabbarna som byggde vindkraftverket.

20100406_IMG_4914
Bild: Micke styckar en gris. Mums!

20100406_IMG_4926
Bild: Här bodde Palle över en vecka på Desertrose. I bakgrunden syns duschbåsen.

Vi bodde en natt på Green Turtle Lodge, ett ställe 6 kilometer längre bort. ”Alla” som reser i Ghana vet vad Green Turtle är för något. Vi hade bara vart där på dagsutflykt innan men nu parkerade vi Palle där för natten. 20 meter från havet, under en palm. Totalt under resan har vi träffat långt färre overlanders än vi trodde att vi skulle göra. På campingen i Saint Loius, Senegal, träffade vi 6 stycken sydafrikaner som är på väg hem från England och gissa vilka som campade på Green Turtle när vi kom dit… Kul att träffa dem igen och höra om vad de vart med om. Deras resa går att följa på http://www.thevuvuzeladiaries.com/

20100406_IMG_5153
Bild: Palle på Green Turtle Lodge – med sydafrikanernas två Land Cruisers i bakgrunden.

Jonas checkade av månadens motion i en fotbollsmatch med mixade lag av obronies (vitingar) och killar från byn. Efter det käkade vi middag med sydafrikanerna. Jag fick svärdfisk. Gott!

Atletica

1 Kommentar

OJ OJ OJ…

…vad dåliga vi har varit på att hålla er up to date om vad som händer här i ute i vida världen!
Vi har inte haft internet inom räckhåll på 2 veckor, så nu far vi börja från början om vad som har hänt sen sist.
Till slut kommer bloggen att vara i nutid igen men det får bli ett inlagg i taget.

Det skulle ta ungefär fem timmar att åka från Takoradi till Accra och vi tänkte köra ganska tidigt på morgonen så att vi skulle ha eftermiddagen i huvudstaden. Vi kom fram precis innan det blev mörkt på kvällen… Resans lärdom nr.1 lyder som följer: allting tar alltid mycket längre tid än vad man tror. Det påminner vi oss själva om varje dag.

I en av alla poliskontroller som vi blev stoppade i trodde jag först att polisen skulle ställa de vanliga frågorna, dvs ”vart ska du?”, ”är
det där din fru?”, ”kan jag få din bil?”, men när han istället frågade om vi hade märkt att vår bil läckte så hajjade vi till. Det visade sig
att dieseltanken helt enkelt ramlat ner och läckte som om man öppnat en kran på glänt. En kvart tidigare hade vi tankat 90 liter så det
fanns resurser att hälla ut på gatan, så att säga. Innan vi hunnit fundera på vad vi skulle göra åt saken hade polisen ringt en mekaniker som kom springande och låg under bilen på fem röda. Han tömde en del av tanken i en dunke så att vi sen kunde köra iväg till hans lilla verkstad. Killarna fattade direkt vad felet var och började skruva och fixa. ”This is a big work. Atleast five hours”. Jag kan väl utan tvekan säga att jag blev lite matt. Mitt på dagen i stekande sol i världens håla. Men det var ju bara till att gilla läget. När de
svetsat på ett nytt rör och fyllt på dieseln igen hade det bara gått tre timmar. Lite mat och tvåhundra spänn senare rullade vi vidare
mot Accra.

20100405_IMG_0255

20100405_IMG_0259

Jag har insett att jag inte är något fan av västafrikanska storstäder. Det är så mycket trafik och folk och myller och smuts överallt. Men
man måste ju prova för att veta och det klart jag ville veta hur Accra såg ut. Vi började dagen med att ta en taxi ner till havet. Där finns en fyr som kan betala en slant för att få klättra upp i. Big.Mama som på något sätt lyckats lägga beslag på fyren lär tjäna storkovan med alla turister som ska upp i den. Utsikten vi såg var ut över fiskehamnen med alla båtar, James Fort som var ett fängelse fram till 2008, och området Jamestown. Jag skulle inte beskriva det som slumområde, men väldigt, väldigt enkelt. Vi gick genom Jamestown för att komma till en marknad jag hört talas om där det skulle säljas konstiga saker.

20100405_IMG_4820

Det låg inte direkt på gatan men när vi fick tag på rätt gubbe som kunde visa oss genom några gränder så hittade vi fram.
Högar av tillplattade möss, utspända krokodiler, leopardskinn, torkade ormar och ödlor… ”Black Magic” kallade någon det som jag frågade vad man skulle göra med allting. Jag fick inget vidare beskrivning av vad som kunde bota vilken sjukdom men det fanns nog något mot allt där.

20100405_IMG_4836

I en korg låg fyra stycken hundhuvuden. Alltså riktiga hundar,
avhuggna vid halsbandet. Med hår och tänder och allt. En tjej sa att
man skulle koka en soppa på huvudet för att få mer charm och locka
till sig en man. Jag kanske inte behöver säga det, men det blev ingen
affär.

Från det enklaste enkla tog vi oss till Accras flashigare område, Osu.
Jämfört med en västerländsk storstad hade detta också ansetts kaotiskt
men vi tyckte det var väldigt civiliserat för stunden. Hyddorna byttes
ut mot riktiga hus och det fanns restauranger och hotell. För att orka
med en heldags sightseeing i värmen lyxade vi till det med lunch på en
restaurang med air-condition och inom de fyra väggarna kunde vi
befunnit oss i vilket land som helst. Jonas ville kolla in ett nybyggt
köpcentrum som anses vara så himla stort och fint, så vi åkte dit för
att kolla läget. Det var här Ghanas krösusarna höll till blandat med
lite vitingar. För oss var det som en helt vanlig galleria, men här
verkar Accra Mall vara en sensation. Väl tillbaka på Cristal Hostel
igen, där vi campade på innergården, var vi helt utmattade. Jonas mådde
lite kasst igen så vi hade en lugn kväll och somnade i pensionärs/bäbis-tid.

expert

1 Kommentar

Detta är ett speciellt inlägg!

Detta ska ni läsa om ni är intresserade av välgörenhet – att hälpa till där det behövs. För att göra en lång historia kort så bor vi i några dagar hos Anita – en svensk kvinna som bor i Ghana. Hon har tillsammans med några andra startat en stiftelse, WALO Foundation. Dom hjälper föräldralösa barn med skolutbildning. Är ni inte intresserade så kan ni sluta läsa nu. Eller så fortsätter ni att läsa brevet från Anita nedan.

Takoradi, Ghana 24 mars 2010
Hejsan

Här kommer ett par rader fråm mig i Takoradi, Ghana. Graham och jag har nu varit här i 5 år. Vi trivs mycket bra. Stannar här detta året ut, sedan vet vi inte. Kanske stannar vi något år till, kanske vi flyttar till Sverige eller kanske till något annat land.

Brevet jag skriver här är ett ”tiggeribrev”! Tycker du inte om att läsa ”tiggeribrev”, får du sluta att läsa nu!
Vi ( tre ghanaier och två europeer) har bildat en stiftelse, WALO Foundation, för att hjälpa behövande barn med sin skolutbildning. WALO betyder: en hjälpande hand på ett av de lokala språken här i Ghana.

En kort resume’: ett barnhem, som vi brukade åka till och hjälpa till, stängdes av de sociala myndigheterna här. Barnhemmet var hemskt, så beslutet att stänga var helt riktigt. De flesta av de 65 barnen hade hem att återvända till. Men det blev 22 barn kvar, föräldrarlösa och inga släktingar att återvända till. De sociala myndigheterna hade/har inga resurser att ta hand om dessa barn. Så vi bildade WALO, letade upp sponsorer, satte barnen i internatskolor, de som var stora nog. De mindre barnen kom till två, mycket bra barnhem. Internatskolor är mycket vanliga här. Inte något snobbigt, som de kanske har rykte om sig att vara i Sverige. Eftersom barnen inte har något hem, blev detta den bästa lösningen. På loven ordnar vi så att barnen kan komma att bo som gäst i en familj. Detta är inte alltid så lätt, men om vi betala familjen lite matpengar, brukar det ordna sig. För tillfället har vi 16 barn som är sk. WALO barn. 12 barn går på 2 olika internatskolor, 2 stora barn (17 och 18 år gammla) bor hos släktingar och är dagelever, plus 2 mindre barn som får hjälp med skoluniform, skolväska, skor och en mindre skolavgift. De bor hemma, men det finns inga pengar i familjerna till dessa utgifter.

Så som ni förstår, kostar detta en hel del pengar. Så nu kommer jag till mitt tiggeri. Vi har nu öppnat ett bankkonto i Handelsbanken i Sverige. Se uppgifter nedan.

Vill man, kan man sponsra ett barn, med skolavgifter för tex. ett år.
Detta kostar ca 900 Ghana Cedis. (4500 svenska kronor) för ett år.
Dessa pengar täcker allt, skolavgifter, matpengar (man får betala lunch själv på internatskolorna) skoluniformer, skolböcker, skor, privata kläder, mat och transportpengar under loven, plus en del outförsedda utgifter, tex läkarbesök och medicin.
Detta är en ganska stor summa pengar. Allt är dock mycket välkommet, hur stort och hur litet som helst. En liten del från en hel del personer…….och vi kan betala för ett barns utbildningsavgifter!

WALO är en inregistrerad NGO organisation (Non Government Organization)
Jag har bif. en kopia av vår registrering.

Ja ha tycker man förhoppningsvis, detta vill jag hjälpa till med…Vad gör jag nu?

Sätt in en stor eller liten slant på nedanstående WALO konto, skriv ett email till mig och berätta vad du har gjort. Eller ett email till mig med mera frågor.
Jag tror inte jag behöver berätta, att vi som jobbar med WALO, arbetar helt frivilligt och tar aldrig ut någon ersättning.

Handelsbanken
Storgatan 16, Box 706
391 29 Kalmar
Konto namn: WALO Found.
Konto nummer: 732 154 642

Bästa hälsningar

Anita Bell
Email: emidsa@gmail.com
Postadress: Heidelbergcement/Ghana
POBox 17 Lilleaker
N-0216 Oslo Norge

Inga kommentarer

Semestern har börjat

Vi körde en weekend på Desert Rose. Tre killar som studerar för att bli energi och miljö-ingenjörer var där för att göra sitt ex-jobb så vi hade lite sällskap. Projektet de håller på med är att bygga upp ett vindkraftverk modell mindre för att ge Desert Rose mer elektricitet. Elen som finns nu kommer från solpaneler så det är knapert med strömmen. Sötvatten finns det inte heller gott om, de hämtar med en kärra inne i byn så man får inte tvätta kläder och sig själv får man tvätta med en skopa.

20100323_IMG_4786

Bild: Micke, Olav, Lars och Jesper skissar byggplaner. Japp, i Ghana får man dricka öl när man ex-jobbar.

För ovanlighetens skull fanns det ingen skönsjungande tupp att väckas av men vi vaknade ändå tidigt varje dag. Av någon anledning vägrar solen att visa sig för oss. Den har gassat på som en galning i öknen men när vi väl ser havet och skulle kunna njuta av att svettas lite så är det bara moln, moln, moln. Hela lördagen och söndagen spenderades för min del i horisontellt läge växlandes mellan soffan och hängmattan. Allt under tak men utsikt mot havet. Och nära till kylskåpet. Vi har även tagit paus från matlagningen i helgen så jag har bara satt mig upp när maten serveras. Vad ska man säga… Slappt? Jonas har också vart ganska avslappnad, men då han är lite mer rastlös och lite mindre bokmal än mig så har han fixat och trixat lite mellan varven. På måndagen åkte vi och de tre ingenjörerna/musketörerna till Green Turtle Lodge som ligger 6 kilometer bort. Det är ett ställe som ”alla” åker till om man är i Ghana. Det kryllar av volontärer runt om i landet och när de har semester åker tydligen många hit. Plus vanliga backpackers och overlanders som vi, och säkert massa annat löst folk. Green Turtle har funnits i ungefär fem år och är verkligen stort och fint. Det finns bungalows och doorms (delade rum alltså) eller så kan man campa. En lååång bar och massa palmer, allting precis vid en fin strand med väldigt strömt hav. Vi käkade lunch och bekanta oss med lite folk innan vi skumpade tillbaka till Desert Rose med killarna på taket.

20100323_IMG_0246

Bild: Jo, ena hälften av det engelska paret som äger Green Turtle, med sina två barn. De gillar också lakritsklubbor!

På eftermiddagen åkte vi in till Sekondi-Takoradi, Ghanas tredje största stad, för att checka in oss hos paret Bell, Anita och Graham. Anita är en svensk kvinna som Jonas kom i kontakt med förra gången i Ghana och som nu bjöd in oss för andas air-condition-luft i några dagar. Jag badade i ett rent badkar (rinnande vatten, hallelulja!) och inatt sov vi i en stor dubbelsäng med rena lakan. Klockan sju imorse var det frukost serverad av kocken David. Han stod även för dagens aktiviteter för gästerna då Anita och Graham jobbade. På förmiddagen åkte vi till marknaden och handlade lite så att killarna kunde laga mat hela dagen och jag kunde öppna min bok och ta en liten tupplur. Jag och städerskan tvättade förresten alla våra kläder också så jag är inte HELT förslappad… Från marknaden köpte vi med oss fu-fu också. Det är en seg deg gjord på kasawa (typ en stor rot?) och plantain (mat-banan) som man bankar ihop med en stor påle. Sen tar du en klick fu-fu och fiskar upp kött/fisk/kyckling-gryta bestående av mest spad. Det finns säkerligen massa olika varianter på fu-fu men just den här måste jag säga var…skitäcklig. Men nu har jag testat iallafall! På eftermiddagen åkte vi hem till Davids familj för att hälsa på hans tre barn och höggravida fru i deras lilla hus. Han hade egentligen bara tänkt att ha tre barn men nu var det visst ett fjärde på väg. ”I don´t know what happend hahahahah”, flabbade han. Väldigt trevlig kille och riktigt duktig kock. Imorgon åker vi vidare till Accra.

20100323_IMG_0254
Bild: Hela familjen Sampana inklusive Lisa och hunden.

Detta är två bilder på två sköna killar tagna tidigare på resan men som inte kommit upp förrän nu…

Första kortet är från Barcelona. Micke äger en bar och råkade hyra ut rum till tre nybakade studenter för några år sedan, varav en var jag. På vägen genom Spanien stannade vi hos honom en natt och inspekterade hans ölsorter och säng. Om du mot all förmodan inte tappat bort lappen jag gav dig och råkar läsa detta, så tack så mycket igen för login!

20100323_IMG_0212

20100323_IMG_0231

Andra bilden är på Peter från Australien. Vi träffade honom på Ghanas ambassad i Ouagadougou då vi alla väntade på visum. På sin motorcykel har han tagit sig genom hela Syd- Central- och Nordamerika, upp genom Canada, Alaska, skeppat över den till Europa som han sen kört ner genom för att komma till Afrika som han ska ta sig runt. Allt detta på samma resa! Jisses!!

icakvantum

1 Kommentar

FRAMME I GHANA!!!

20100320_IMG_4728

Mitt på dagen lämnade vi nationalparken och fortsatte söderut mot Ghanas gräns. Vi var inte sugna på att leta upp en svårkommunicerad mekaniker och ägna massa tid och energi på att svetsa ihop den där bladfjädern. Afrikalagningen såg helt OK ut så vi gjorde en chansning och körde vidare.

Tidig eftermiddag körde vi över Ghanas gräns, sista landet på listan! Det var hus och folk längst med vägarna överallt så det var omöjligt att hitta någonstans att bushcampa. I första stora staden vi kom till, Tamale, letade vi upp ett ställe i guideboken för att spendera natten på. Det var fullt så de skickade vidare oss till grannen, vilket visade sig vara ett av de sämsta ställena vi bott på hittills. Vi fick sova i bilen och använda toalett och dusch. Jag tar tillbaka det där om att bungalowsen på förra stället var sunkiga, det var ett lyxhotell jämfört med detta. Det var så äckligt så jag duschade med kläderna på och vi drog så fort vi vaknade på morgonen.

Genom byarna är det max 50 kilometer i timmen som gäller, det kommer vi aldrig att glömma efter denna dagen. Första gången vi blev stannade hade polisen mätt oss till dryga 70. Fanns inte så mycket att snacka bort utan visst, sorry, sorry, vad gör vi åt detta? Han skulle skicka oss till domstol sa han, vilket vi inte alls hade lust med, så det kanske finns en möjlighet att vi kunde betala en slant istället…? Ja jo det skulle vi nog kunna ordna sa polisen, en hundring så kan ni åka vidare. Hundra Cidis är 500 kronor och en förmögenhet för vem som helst här. Han insåg nog själv att han tagit i från tårna så när vi gav han en tjuga lät han oss åka.

Nästa polis var barskare och började gapa direkt när hon stannade oss. Parkera bilen och gå ut ur bilen sa hon så ska vi göra upp om när ni ska till domstolen. Man kan aldrig veta om de menar allvar och vi var riktigt osugna på att fastna i norra Ghana. Jag öppnade mitt hjärta för polisen och berättade för polisen att jag var gravid (I can see that! sa polisen. TACK FÖR DEN?!) och var tvungen att åka och kolla min bäbis så vi kunde faktiskt inte stanna. Hon sa att vi kunde ge henne 50 cidis och åka, vi gav henne 30 och sen var saken ur världen. 
Skumma inte igenom texten nu och missuppfatta det hela om den här bäbisen. Jag är INTE gravid. 
(För er som inte fattat det så är jag och Jonas inte tillsammans 
och då jag inte tror på jungfrufödsel så är det rätt tekniskt omöjligt.) Tredje gången vi blev stannade kände vi att kassan sinade väldigt fort så vi betalade helt enkelt ingenting. Allt beror på vilken polis man träffar och om man orkar ägna tid och energi så kan man komma ifrån de mesta situationer utan att behöva betala så mycket. 

Kumasi är Ghanas näst största stad och jämfört med föregående natts sovplats så hittade vi nu till himmelriket. Vi fick ställa bilen utanför ett byggnad som var hostel/skola/kyrka och använda riktig toalett och dusch. Jag hann precis duscha innan vattnet försvann för resten av natten och morgonen, men vi gillade detta stället ändå. Allt är verkligen relativt. Vi gick oss la oss så tidigt så att vi vaknade av oss själva vid halv sju på morgonen. Vi har skaffat en helt annorlunda dygnsrytm på resande fot än vad vi har hemma, men det är skönt att komma upp tidigt innan allt man rör och ser och andas är 40 grader varmt. I Kumasi ligger Västafrikas största marknad. Vi tog en taxi dit och kastade oss rakt in i myllret. Jonas var här förra året och visste vad som väntade honom men jag var riktigt imponerad. Det var folk precis överallt som sålde grönsaker, torkad fisk, tyger, köttslamsor, husgeråd, skor, allt du kan tänka dig. Folk hälsade glatt (HELLO!! How are YOU?) men försökte inte sälja något till oss utan var upptagna med sitt. Jag började prata med en kvinna som hade ett tygstånd 
tillsammans med hennes bror. När jag frågade hur tygstyckena som alla bär omkring sina ungar fungerar så ropade hon dit en 
bäbis av kvinnan som sålde tomater bredvid. Hon la ungen på min rygg och band fast den med skynket och vips så hade jag en sovande liten tjej på ryggen. Alla kvinnor runt om tyckte detta var otroligt skojjigt och de undrade varför inte min man fixat en bäbis till mig än.

Efter några timmar på marknaden var vi helt utmattade så klockan tio på förmiddagen rullade vi ut från Kumasi. Man hinner med så mycket när man går upp tidigt! (Resans vuxenpoängs-lärdom…) Nu var det min tur att börja må dåligt. Det är inte alltid underbart att kuska runt i en bil och ibland undrar man varför man inte köpte en charter till Teneriffa istället. Sen eftermiddag kom vi fram till Desertrose, en lodge (svårt ord att översätta, vandrarhem?) under uppbyggnad av ett svenskt par vid namn Julia och Micke. Jonas träffade dem förra året här i Ghana och sen träffade vi dem i Göteborg i somras en gång, när våra planer om denna resan ännu var väldigt oklara. När vi satt på restaurangen på avenyn trodde jag nog inte att vi mindre än ett år senare skulle träffa dem igen, i Ghana. Otroligt skönt att rulla in här och se havet, nu ska vi inte längre söderut! Planerna för den närmaste framtiden är väldigt lösa. De kommande dagarna ska vi spendera i horisontellt läge, max sitta upp i en soffa, och kurera oss mot den senaste tidens krasslighet. Ni som känner mig vet att det inte är normalt för mig att inte äta på 24 timmar men med en bok i hängmattan här ska jag nog bli människa igen.

Planen framöver är att spendera några veckor här på kusten på lite olika ställen, åka in till huvudstaden Accra och upp till Kumasi igen. När vi känner oss klara med Ghana för den här gången bär det som sagt av upp mot Burkina Faso igen för att sälja bilen och flyga hemåt. Det här med att bli av med Palle och ta sig hem känns som ett projekt för sig så nu riktar vi in oss på att njuta av att vi har kommit till resans mål.

Atletica

3 Kommentarer

Safari med elefanter utanför fönstret

20100320_IMG_4502

Sista dagarna i Ouagadougou gjorde vi absolut ingenting. Vi hade tänkt att åka på måndagen efter att vi hämtat visumen men på måndag morgon blev Jonas sjuk och sov i stort sett konstant i ett dygn. Inte helt normalt. Jag åkte och hämtade visumen på Ghanas ambassad, lätt som en plätt fick jag dem i handen på en sekund. Skräckhistorier vi hört om folk som väntat en vecka och sen fått gråta sig till visumen stämde i vårt fall inte. Efter ett dygn i dvala vaknade Jonas till liv såpass så att vi kunde lämna Ouagadougou. Vi har verkligen känt oss som hemma hos Tess och hade kunnat stanna hur länge som helst, men kusten i Ghana kallar. Hennes ena katt var höggravid och trots mina ivriga hejjarop att få se min första kattfödsel behagade hon inte att trycka ut dem förrän dagen efter vi åkt. När vi kommer tillbaka till Ouagadougou om några veckor för att försöka sälja bilen känns det skönt att veta vart vi ska återvända till.

20100320_IMG_4527

Målet för dagen var Ranch de Nazinga, en nationalpark i södra Burkina Faso. På den gropiga sandvägen dit började Palle låta som en gammal traktor och det visade sig att vänstra bladfjädern gått av. I väldigt sakta mak tog vi oss fram de sista milen till en liten samling hus, där vi hyrde in oss i en bungalow som gav känslan av en rysk bordell. Ytterliggare en gång fick vi nu försöka laga bilen på vår ytterst begränsade franska med mycket inblandning av teckenspråk. Killarna vi träffade förklarade att närmsta svets fanns i staden 5 mil bort men de kunde laga den provisoriskt för oss. Ja tack. Killarna gick ut i djungeln och letade upp lagom stora pinnar som de högg till för att kunna kila fast bladfjädern. De snurrade fast allt med ett rep och sen hade traktorn förvandlats tillbaka till Palle igen. Man tager vad man haver så att säga, begreppet ”afrikalagning” har nu fått sin riktiga innebörd.

20100320_IMG_4529

Vår ryska bordell låg precis vid en liten sjö där nationalparkens djur dricker och badar. När de stora starka karlarna fixade bilen gick jag ner till vattnet för att kolla in en babian som skulle ta sig en slurk. Tydligen var han bara lite snabbare än de andra för sen kom hela styrkan, stora apor och små bäbisar, säkert 30 stycken. De brydde sig inte om publiken på andra sidan vattnet utan gjorde vad de skulle. Det blev inget bad dock, troligen med tanke på krokodilerna man kunde se sticka upp huvudet ibland. Kul i alla fall att se så många vilda babianer på så nära håll.

20100320_IMG_4521

20100320_IMG_4713

20100320_IMG_4604

Eftermiddagen blev snabbt kväll och vi gick och la oss tidigt för att orka upp till en liten safaritur som ägde rum klockan halv sju på morgonen. Vi hade lyckats hitta en kille som snackade lite engelska, så han och vi hoppade upp på en pick-up för att åka på någons timme tur runt parken. Jonas mådde fortfarande inte helt hundra så han satt halvt avtrubbad på en bräda och väntade ut tiden. Jag är väl heller ingen naturmänniska egentligen med det var en sval och skön morgon och visst var det häftigt när en elefant plötsligt stod vid vägen. Så sjukt stort djur! Vi såg lite vårtsvin (eller som vår guide sa: Pumba Pumba!), antiloper och fåglar. Väl tillbaka på vid bungalowsen fick vi verkligen se elefanter på nära håll. Hela elefanthjorden gick precis utanför vårt lilla hus och ner i vattnet för att svalka sig. Jonas var fortfarande inte så imponerad utan tyckte det var som att se elefanter på Kolmården men jag tyckte det var riktigt häftigt att se så många vilda elefanter. Man känner sig rätt liten när detta enorma djur lallar förbi oberörda av oss små människor tio meter bort.

20100320_IMG_4654
Bild: Kolla in elefanten som står bakom huset till vänster om Jonas.

20100320_IMG_4546

stantons

1 Kommentar