Ougadougou

Efter 10 timmars sömn vaknade vi till en fin, ostörd morgon. I sista staden i Mali stämplade vi ut oss själva och bilen och i första stället i Burkina Faso skulle vi stämpla in oss och fixa visum. Vid en rätt diskret polisskylt stannade inte Jonas direkt utan först när en snubbe hoppade ut ur ett liten byggnad och vinkade hysteriskt. Den här killen visade sig vara gränspolis och ville ha 2000 CFA, typ 35 kronor, för att vi inte stannat vid skylten. Ibland finns det sådana skyltar vid vägarna här utan att man behöver stanna så av ren princip vägrade jag betala den ringa slanten, som bara hade hamnat i hans ficka ändå.

Vi följde med in på hans kontor och fattade nu att det var här man skaffade visum till Burkina Faso. Jag fick genast bli lite trevligare så att han inte skulle sätta käppar i hjulen för våra visum, vilka vi fick rätt snabbt utan problem för cirka 170 kronor per person. När det var klart och vi hade passen i fickan igen satte han igång igen och skulle ha pengar för vårt allvarliga brott, men sa nu att det var 12000 han skulle ha, alltså över 200 spänn. Efter en stunds diskussion då han tyckte vi blev jobbigare och jobbigare så gav han till slut upp och viftade iväg oss. På nästa stopp träffade vi en himla trevlig kille vid namn Leopold, som glatt tullade in bilen för 5000 CFA, typ 85 kronor. Nu var det bara till att tuta och köra. Trodde vi….

För tredje gången på resan slutade bromsarna i stort sett att fungera. Bromsvätskan läckte som ur ett durkslag. Flera mil av vägen i början av Burkina Faso täcktes av rött damm som fort fortplantades in i Palle och la sig ÖVERALLT. In i alla lådor och skrymslen. Vi såg riktigt bruna ut efter några timmar där. Nu kunde vi välja på att bushcampa utanför Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, eller köra in i staden fastän det började bli mörkt. Vi valde det senare och efter att vart vilse i någon timme hittade vi till slut till Chez Tess, ett ställe rekommenderat i Lonely Planet. Detta bed&breakfast ägs av den supertrevliga svenska kvinnan Tess.

Det skulle bli fredag nästa dag och om vi skulle hinna fixa Palle innan helgen ville vi vara i Ouagadougou när vi vaknade, och att då ha en svensk tolk till hands är ju en stor fördel. Efter en köttbit på en närliggande restaurang, en dusch för att skrubba av det insvettade dammet och en natts sömn i en säng med vita lakan mådde vi mycket bättre.

Vi gick upp tidigt på fredagen och åkte till Ghanas ambassad för att hinna ansöka om visum innan helgen. Det kändes som ett så civiliserat ställe, dels pratade de engelska så kommunikationen var ju bättre än någonsin förr på resan, och dels så motarbetade inte kvinnan bakom disken oss utan gav oss formulär rakt i handen. Endast ett formulär behövdes, plus 4 foton var, så jämfört med på vissa andra ställen gick detta på ett kick. Eftersom vi kanske ska tillbaka till Burkina Faso efter tiden i Ghana för att sälja bilen så valde vi ett visum med möjligheten att åka ut och in i landet, dubbelt så dyrt som ett ”vanligt” visum, så kalaset gick på över 500 kronor var. Vi kunde betalat ytterliggare några hundralappar var och fått visumet samma dag men vi valde att vänta till på måndag istället. Reskassan börjar sina om man säger så. Bilen fixade vi förresten på ett garage som Tess man visade oss till. Mekanikern lagade läckan på en timme för dryga hundralappen. Efter det besöket fungerar inte blinkersen istället, bättre det än en icke fungerande broms….

Tess hade sina fem rum fullbokade de kommande dagarna men det gick jättebra för oss att stå kvar på innergården och sova i bilen. Detta måste vara världens mysigaste ställe, rent och fint med supertrevliga anställda som servar oss som på ett lyxhotell. Vi har till exempel fått alla våra kläder tvättade och STRYKNA. Haha, helt galet. Iallafall, jag rekommenderar alla som någonsin kommer att ta sig till Ouagadougou att bo här. Hallelulja! http://tess.eklablog.com/

20100314_IMG_4454

Helgen har spenderats rätt mycket inom denna innergårdens fyra väggar. Vi har städat ur hela bilen och försökt skrubba bort den nya, fina rödbruna färgen allt blev på vägen hit. Kört runt lite i staden vilket vi har hundra gånger bättre intryck av än av Bamako. Försäljare nöjer sig glatt med ett nej tack och människor är över huvudtaget väldigt trevliga. Igår kväll var vi ute och åt med några svenskar som jobbar här för SIDA och Unicef. En kille jobbar som ingenjör på Unicef och hans flickvän volontärarbetar som sjuksköterska på en klinik här i staden. Hon berättade saker som man blir helt mörkrädd av att höra… Gynundersökningar görs med två fingrar och lyses upp av antingen läkarens eller sköterskans privata mobil eller ficklampan på en tändare.
Det händer att människor som kommer dit inte har råd att betala cirka fem kronor för sjukvårdsmaterial de behöver för att bli omplåstrade så de får gå hem igen och försöka skramla ihop till slanten. Nu säger jag det igen: SJUKT.

Efter middagen gick vi till Matata, ett utomhusställe med dunkande afrikansk musik och ett knökfullt dansgolv. Det var mest killar där, kvinnorna är väl hemma och skrubbar golvet antar jag, men de tjejerna som var där dansade gladeligen med männen och oss få vitingar som hittat dit. Jag fick en känsla av att jag lika gärna kunnat vara i Brasilien på en strandbar, musiken var inte helt olik och stämningen var densamma, med en stor skillnad. Det var ingen som raggade, flörtade eller ens dansade närgånget. När vi kom tillbaka till Chez Tess var det fest på gatan. Vi lyckades somnade som stockar på andra sidan muren, några meter från det spontana dansgolvet. Imorse vaknade vi bokstavligen talat med tuppen. I mina tankar halvt sovandes har jag gått igenom oändliga möjligheter att ta död på den där tuppen som gör att vi vaknar i pensionärstid varje morgon här. När man väl är uppe och slagit sig ner för att bli serverad en finfin frukost när morgontimmarna ännu är ganska svala så är jag ändå rätt nöjd med vår dygnsrytm.

Idag har vi inga direkta planer. Om visumen enligt planen blir våra imorgon så lämnar vi Tess och Ouagadougou imorgon för att åka söderut till en nationalpark och sedan in i resans huvuddestination, Ghana.

expert

1 Kommentar

Dogon Country

20100313_IMG_4198

20100313_IMG_4281

20100313_IMG_4294
Dogon är ett folk som lever i sydöstra Mali. De bor utspridda i hundratals byar som man kan vandra mellan, vilket alla turister som kommer till Mali gör. Beroende på hur mycket tid, pengar och energi man vill göra av med kan man göra allt från endagars-utflykter till flera veckors vandringar. Vi ville absolut besöka ”Dogon Country” men ingen av oss är egentligen någon vandrare så vi nöjde oss med en dag. Vår guide för dagen, Hamibou, valde en lagom dagsrutt så klockan sju på morgonen hoppade vi allihopa in i Palle och körde en timme ut i ingenstans. Hamibou satt i ”sängen” med huvudet ut genom takluckan!

20100313_IMG_4424_2

Egentligen är det helt sjukt att som vit turist gå omkring med fotriktiga skor och ryggsäck och inspektera folks vardag, samma känsla som guidade turer genom Rios Favelor. Men det är det enda sättet att få se livet i Dogon. Och människorna har ingenting emot det eftersom turisternas besök har tillfört skolor till byarna och ”kola-nuts” (ser ut som kastanjer och fungerar som någon typ av drog) delas ut av guiderna till alla viktiga män man passerar. Vi gick genom tre-fyra byar, folk hejjade glatt och vi gick in i hyddor där vår guide kände någon.

20100313_IMG_4446

De vi fick se under dagen var så ”man tänker sig” Afrika. Inte bilden av svältande barn med uppsvällda magar och flugsvärmar runt huvudet, utan den med färgglada kvinnor utanför sina hyddor. Bankandes med en påle i en bunke, med en bäbis på ryggen i ett skynke och några andra ungar runt fötterna. Så har det sett ut i byar längst med landsvägarna vi kört på också men här kunde vi genom Hamibou stanna till och prata lite. Han var väldigt kunnig och berättade massor om Dogonfolkets kultur och vardagsliv. Jag kommer inte ihåg allt såhär på rak arm men till exempel finns det en speciell hydda i varje by där kvinnorna bor när ”they see blood” (läs: har mens). Vid högtider använder man stora trämasker som annars förvaras uppe bland klipporna, maskerna får inte vidröras av kvinnorna. Pojkar i tidiga tonåren omskärs och bor tillsammans med några äldre män i en grotta i en månads tid, då de får lära sig livets visdomar, och när de sedan kommer tillbaka till byn anses de vara män.

20100313_IMG_4448_2

Dogonfolket har massor av intressanta och annorlunda seder i deras kultur så det var verkligen en intressant dag, men vi var riktigt trötta när vi på sena eftermiddagen kom tillbaka till bilen. Enligt Hamibou hade vi gått 15 kilometer, det var nog lite mindre men att traska upp och ner i bergen gav våra kroppar resans första (och troligen enda) riktiga motion. Någon gång hade vi sällskap av kvinnor som gjorde sin dagliga vandring, säkert längre än vad vi gick, med ungar på ryggen och kilovis av grejjer på huvudet. Vad ska man säga… vi vitingar är förslappade.Vi bushcampade på kvällen och somnade innan nio.

20100313_IMG_4417

stantons_breared

2 Kommentarer

Djenne – Check!

IMG_3816

20100309_IMG_3837

IMG_3878

På söndag förmiddag kom vi fram till Djenné. Eller nej, vi kom fram till ett vattendrag där bilar fick åka båt över. Jäkligt smart att inte bygga en bro så att man kan ta 3000 CFA, cirka 50 spänn, per bil för att åka över. Det måste vara minst två bilar för att åka den korta sträckan så om man inte vill vänta får man betala för båda platserna. Efter ett tag fick vi sällskap av en till så då var det bara att tuta och köra, 100 meter på typ 5 minuter. Vi kollade in byns campingar men de innebar att man campade på innergårdar där det fanns butiker och folk och gud och hans moster. Jag fattar ju också att två vitingar som har ett rullande hus är jättespännande att kolla på så det är inte alls konstigt att folk placerar sig på första parkett men vi gillar helt enkelt inte att somna och vakna med publik.

20100309_IMG_3962

IMG_3946

Vi hade hört sedan innan och även läst i guideboken att det fanns en svensk kvinna, vid namn Sophie, som har ett hotell i Djenné. Hotel Djenné-Djenno är enligt Lonely Planet ett av de bästa hotellen i Mali så prisklassen var inte direkt för vår ficka, men Sophie var snäll och lät oss parkera på hennes gård och använda personalens toalett och dusch. Allt som allt för en kostnad av ett paket knäckebröd och två snusklubbor, plus att vi lovade att käka middag där på kvällen. Dagens rätt var nämligen hennes mormors köttbullar, så där satt vi på kvällen, ackompanjerade av några killar med trummor och xylofon-liknande instrument, och åt köttbullar med pepparsås och spagetti. Jonas hade nämnt i förbifarten att han är allergisk så i sista stund sa Sophie att köttbullarna var stekta i jordnötsolja så han fick äta något annat som kocken svängde ihop. För Jonas är det som rysk roulett att käka ute här när det nästan slank igenom nötter till hans tallrik även när det fanns en svensk tolk.

20100309_IMG_3977

20100309_IMG_4011

20100309_IMG_3988

IMG_4009

Djenné är känt för sin lermoské som anses vara världens största lerbyggnad. Varje måndag är det en stor marknad på torget framför moskén och smidiga som vi är hade vi tajmat in just en måndag här. Alla turister som kommer till Mali åker till Djenné för att gå på en måndagsmarknad så visst har det blivit lite turistigt, med stånd och försäljare som bara riktade in sig på turister. Men om man gick bakom allt detta rådde det full kommers bland lokalborna. Ris, bönor, kryddor, frukt, torkad fisk. En levande get kunde man ropa in för ungefär 200 kronor. Jag var sugen men det blev ingen affär. Vi fick sällskap av Hamsa, en 14-årig kille från Ghana som alltså pratade engelska.

IMG_4041

IMG_4041

Sedan fyra år bor han i Djenné tillsammans med sin syster och hennes familj. Han gick med oss runt en sväng och sen gick vi hem till hans syster för att gå upp på huset och se utsikten över staden. Om man börjar prata med någon som kommer fram och följer med dem hem är det en outtalad överenskommelse att man ska betala för det. Hamas var trevlig och hade världens sötaste systerdotter (som dock inte tyckte att jag var lika söt) så jag gav gärna han en slant. Efter några timmars vandrande på den dammiga marknaden gick vi tillbaka till hotellet och pustade ut innan vi tackade för oss och tog oss till Mopti, nästa stad på kartan. Här laddade vi förråden med tre väsentligheter, pengar, vatten och diesel, och sen hittade vi ett ostört ställe där vi bushcampade för natten. Vi sa gonatt och släckte lampan klockan kvart över nio och vaknade då utsövda vid sjutiden, dock inte lika ostörda. Nu hade vi en publik bestånde av fyra nyfikna killar så det var bara till att veckla ut sig ur bilen, godmorgon godmorgon, och köra vidare en bit för att käka frukost.

20100309_IMG_4087

Dagens mål, som vi bara var några mil från när vi vaknade, heter Bandiagara. Hit åkte vi för att ordna en utflykt till ”Dogon Country”. Vad det är får du veta mer om när vi vart där… Vi kom till ett hotell där vi hittade ett bra och billigt rum där vi kunde ställa bilen precis utanför. Palles granne är en megasköldpadda som ligger och jäser i en vattenpöl. Vi tänkte åka till byns turistbyrå och fixa morgondagens utflykt men smidigt värre var att turistbyråns chef redan var på hotellet så klockan tio på förmiddagen hade vi redan fixat boende och aktivitet. SVÅRT! Så nu har vi en slappdag här i hålan då vi kan slappa, blogga och fixa lite saker.

IMG_4126

Atletica

1 Kommentar

Uppdrag utfört!

Kvinnan, även kallad ”Bitchen”, hade sagt åt oss att komma och hämta visumen klockan 16.30. Vi tänkte vara där en bra stund innan ifall det skulle vara kö, så att de inte skulle stänga dörren framför näsan på oss när de behagade att stänga kontoret. En liten felberäkning av Bamakos kaotiska trafik gjorde att vi sladdade in på minuten halv fem men som tur var fanns det inga människor i kö.

Vi fick våra pass med världens seriösaste visum i (inscannat foto, alla uppgifter dataskrivna och stämplar och underskrifter och hela baletten) med ett leénde så efter en minut var allt klappat och klart. SKÖNT! Nu hade vi en ledig fredagkväll i Bamako till vårt förfogande och då Mali är känt för sin fantastiska musik tyckte vi att detta var ett bra tillfälle att gå ut och utforska nattlivet. Eftersom vi vart uppe tidigare än tuppen behövde vi en liten powernap för att orka med en utekväll.

Vi somnade vid sjutiden och tänkte sova någon timme, gå ut och käka någonstans och sen glida in på dansgolvet lagom till höfterna skulle börja rullas. När jag vaknade fattade inte hjärnan vilken tid det var, men klockan stog på 23.47. Kallas fem timmars sömn fortfarande för powernap eller är det en kort natt på hel fel tidpunkt på dygnet? Vi hade inte käkat på hela dagen eftersom vi hade tänkt gå ut och äta middag så helt energilösa i ett område där alla restauranger stängt kände vi oss helt tappade. Vad gör man? Då går man till en bar istället och dricker öl. Vi orkade tyvärr inte så långt som till en konsert så efter några timmar undrade våra kroppar vad vi höll på med och vi stupade i säng igen.

Vi lämnade Bamako med fyra maskiner ren tvätt i lådorna. Har inte tvättat i maskin sen i Paris så det var skönt att få allting rent. Vi fortsatte österut genom massa små byar. Överallt längst med vägen sitter det försäljare med frukt, grönsaker, ägg, eller vad de kan tänkas ha skrapat fram. Jag köper hellre tomater av en kvinna vid vägen än i en affär i nästa stad men problemet är bara att vi blir stormade när vi sätter våra vita ben utanför bilen. Råkar man kolla på en potatis i låg hastighet har vi plötsligt fem bunkar potatis instuckna genom rutan. Innan solnedgången bushcampade vi på ett ställe där vi hade sällskap av ungefär hela jordens flora av småkryp, i alla dess former. Det gillar vi INTE! Då är det snabb middag och dusch som gäller innan vi stänger in oss i myggnätet. Ja, jag skrev dusch.

Ni läsare som vart med sen resans början vet att vi köpte en (eller vi köpte faktiskt två) campingdusch i Tyskland. Den fungerar som så att man stoppar ner en slang i vattentanken och en sladd går in i bilens cigarettuttag. Vattnet kommer ut ur ett vanligt munstycke som man håller i handen. Man får ha bilen på under den korta stund man duschar av sig. Det fungerar otroligt smidigt. Man blir mycket renare än om man hade blaskat av sig i en balja och det går inte alls åt mycket vatten. Det är en rätt häftig att stå naken mitt i ute i ingenstans och ta sig en snabbdusch under stjärnorna.

icakvantum

3 Kommentarer

Uppdrag visum

20100304_IMG_3740

När vi vaknade hade vi bara någon timme kvar till Bamako, Malis huvudstad. Vi ville komma dit tidigt eftersom vi hade ett uppdrag att utföra. På gränsen in till Mali fick vi ett visum för fem dagar, som man kan förlänga i Bamako om man vill stanna i landet längre. Vi kom till rätt ställe någon gång på förmiddagen och satte oss i kö och väntade snällt på vår tur. När vi var först i kön sa kvinnan bakom skrivbordet att formulären att fylla i var slut och att vi skulle komma tillbaka imorgon. Eh jaha? Hon gav formulär till människorna bakom oss och vi visste att det var stängt dagen efter på grund av en helgdag så hon var helt enkelt dum i huvudet. Vid sådana här tillfällen önskar jag verkligen att jag kunde prata franska! Eller det kanske var tur att jag inte kunde det. Hon vägrade i alla fall att hjälpa oss så det var bara att lomma ut med ogjort uppdrag.

20100304_IMG_3711

Vi ägnade eftermiddag åt att hitta någonstans att bo på, eftersom vi insåg att vi skulle få stanna ett tag i Bamako. Visumen ska normalt ta 24 timmar att utfärda men det är stängt över helgen så om vi lämnar in det på fredag så får vi inte det förrän på måndag… Efter många om och men och turer fram och tillbaka hittade vi till en camping utanför staden. Den var stor och grön, hade plats för både overlanders som oss eller också kunde man sova i en av alla bungalows som låg utspridda över området. Det fanns massa fina verandor med sittgrupper och en fräsch pool att svalka sig i. Jättefint alltså! MEN det var helt ödsligt, det var inga andra gäster där. Människor i byn precis jämte campingen hängde istället på området så vi hade ständig publik.

20100304_IMG_3774

20100304_IMG_3791

Vi fick ingen bra känsla av den här spökcampingen så vi stannade där en dag för att slappa vid poolen, men tog oss sen in mot Bamako för att leta upp ett annat boende. I guideboken hittade vi Cauris Lodge, ett litet hotell som verkade passa vår plånbok. Vi har bara bott på campingar eller i det fria hittills så några nätter i en riktig säng hade ju inte skadat. Trots att vi är de enda gästerna här också (var är alla overlanders?) så fick vi direkt mycket bättre magkänsla när vi kom hit. På kvällen hamnade vi på någon form av lyxrestaurang och åt en KÖTTbit för första gången. Fint!

20100304_IMG_3799

06.30 var det uppgång imorse. Vi visste inte riktigt när bitchen på visum-kontoret behagade sig att komma till jobbet men vi ville hänga på låset när hon gjorde det. Halv åtta var vi där och satt själva i kön. Idag hade hon vaknat på rätt sida av sängen, hon spelade Allan och låtsades att hon aldrig sett oss innan. Gav oss hur många papper vi ville ha och och tog glatt emot det vi lämnade till henne och sa att vi kunde komma tillbaka i eftermiddag och hämta våra visum. Vi slapp alltså vänta tills på måndag! Vårt femdagars visum går ut idag och för varje dag utan visum får man betala böter. Om vi hade fått lämna in ansökan och hämta det idag hade det inte vart någon fara men om vi inte skulle få visumet förrän på måndag skulle vi fått betala flera hundra kronor per person per dag. Det hade ju endast vart hennes fel isåfall och det insåg väl hon också. Nu ska jag inte ropa hej innan jag är över bäcken, jag har inga visum i handen än och våra pass är i hennes våld.

Hoppas att alla papper hon fick är som de ska också. Det är lite halvsvårt att fylla i allt på franska. Hon skulle ha ett frimärke och två foton var, plus ett handskrivet brev där man ber snällt om att få lite mer tid i Mali. En kille på gatan skrev det åt oss för en liten slant så hoppas han inte spexade till det och skrev något konstigt. Nu spenderar vi dagen i skuggan och håller tummarna för att kvinnan är glad och trevlig när vi kommer tillbaka i eftermiddag.

20100304_IMG_3753

icakvantum

2 Kommentarer

Mot Mali

20100305_IMG_3622

Sista natten i Saint Loius drömde Jonas att han öppnade bildörren och då satt det två Alibabbor i bilen. I samma stund råkade jag sträcka ut min arm mot Jonas, som i drömmen försvarade sig mot inkräktarna genom att fäkta filt med armarna. Då vi har mycket begränsad sovyta så vaknade jag av en rak höger rakt i ansiktet. Kan det vara malariatabletterna som spökar? Jag har hört många skräckhistorier om folk som ätit Lariam och fått mardrömmar och hallucinationer, men om en smocka är vår enda biverkning så får jag säga att vi kommit lindrigt undan!

20100305_IMG_3643

Vi åkte söderut i Senegal mot huvudstaden Dakar och sedan rakt österut genom landet. När det började mörkna svängde vi av vägen och slog läger för natten. Jonas försökte sig på en liten lägereld med blandat resultat och jag gjorde pannkakor. När vi skulle sova var det så varmt i bilen att brandlarmet gick. ALLT är varmt här. Palle, vi, alla grejjer, allt vatten. Då menar jag inte lite fesljummet, vattnet har vad man på hemmaplan skulle kalla en lagom duschtemperatur. Men eftersom vi svettas ut typ halva vår kroppsvikt per timma så är det bara att bälga i sig. När vi någon gång får tag på en kall cola är det som att hälla himlen i halsen.

20100305_IMG_3634

Det är en otrolig frihetskänsla att stanna och campa i naturen vart man vill. Vi vaknade till en underbart vackert soluppgång och kom till Malis gräns mitt på dagen. Där fick man själv leta upp polisstationen i sista staden i Senegal och få en utstämpel i passet och göra likadant i första staden i Mali. Däremellan befann vi oss enligt passen ingenstans. Vi bushcampade på kvällen igen. När vi hade lagt oss hörde vi ett bräkande ljud långt bort som blev högre och högre. När jag stack ut huvudet ur takluckan såg jag att hundra getter med tillhörande herde var på bete runt oss. Jag höll vakt och rapporterade ner till Jonas vad som skedde tills kusten var klar och vi kunde somna. Den natten var för övrigt den varmaste hittills. Inför nästa natts bushcamping var det dags för myggnätet att komma fram så att vi kunde sova med takluckan öppen. Iallafall psykologiskt känns det mindre skållhett när man kan se himlen utanför.

20100304_IMG_3671

Atletica

2 Kommentarer

St Louis, Senegal

20100304_IMG_3506
Trevligt ställe att blogga på.

20100304_IMG_3533
Två av alla miljontals getter som finns överallt. Det som var speciellt med dessa var att de var fastkedjade, alla andra springer lösa hej vilt på gatorna.

20100304_IMG_3535
Eftermiddagspromenad från campingen in till staden.

20100304_IMG_3540
Fiske är den stora grejjen i Saint Loius. Fina båtar.

20100304_IMG_3551
Pojkarna satt och låtsasfiskade i en strandad båt.

20100304_IMG_3563
Här är en lös get! Det är ont om gräs att käka så då får det bli skräp till middag.

20100304_IMG_3566
Ni som var tveksamma till Palles körmåga innan vi åkte kan se här vad det är för åkdon vi möter på vägarna… Palle är en lyxbil här som alla vill köpa av oss!

20100304_IMG_3572
Fiskar på tork.

20100304_IMG_3577
En ofrivllig fisk på tork.

20100304_IMG_3585
Vacker stad.

20100304_IMG_3610
Herman, den sköna gubben som äger campingen. Fransman såklart.

Inga kommentarer

Igår firade vi en månad på resande fot!

Tid är ett konstigt begrepp, på ett sätt känns det som att vi precis åkte hemifrån och på ett sätt känns det som att vi vart borta i ett år. När jag satt uppe på Palle och fixade lite i taklådan slog det mig plötsligt att herregud, här sitter jag på samma bil som jag satt på hemma på snäckvägen i lilla Varberg. Vi har på riktigt KÖRT hela vägen till Senegal, det är ju helt GALET när man tänker efter. Det bevisar verkligen att allt är möjligt! Så på en månad har vi tagit oss från snöiga europa, till regniga marocko och hamnat i soliga Senegal. Det går över förväntat att bo på sån liten yta. Att resa tillsammans går också bättre än vad jag trodde. Vi är rätt envisa båda två men det är liksom ingen idé att bråka om något eftersom vi kommer att vara compact-living-sambos i flera månader till. När vi tycker olika om något är det bara att räkna till tio och vara tyst en liten stund och sen är saken ur världen. Men vi har faktiskt roligt nästan hela tiden tillsammans!

Vi tänkte ha tre slappdagar här på Senegals kust så imorgon bär det av österut genom Senegal mot Mali. Det är riktigt skönt att ha några bilfria dagar. Vi har vart inne i Saint Loius och kollat runt, riktigt mysig stad. Massa folk och barn och getter överallt. Färgglada kläder och vackra människor. Vi träffade en konstnär som gör gubbar och väggmålningar av saker som andra skulle kalla skräp. Jonas frågade om han kunde göra en liten gubbe med en kamera så dagen efter var vi och hämtade en liten fotograf, vi betalade 3000 CFA vilket är ungefär 50 kronor för en högst personlig souvenir, kul!

20100227_IMG_3489

20100227_IMG_3490

Jag började dagen med att tvätta massa kläder i en balja och baka bröd i stekpannan till frukosten. Jag borde levt på 70-talet!!

20100227_IMG_3480

stantons

4 Kommentarer

Soliga Senegal!

Projektet att lämna Mauritanien och lägga till Senegal på listan istället tog ungefär 6 timmar. Ofta när man reser är det bra att inte veta vad som komma skall när man slår upp ögonen på morgonen. Precis som vid förra landsgränsen var det bara för oss att langa fram pass och papper när vi blev tillsagda och ledaren för den holländska karavanen fixade alla papper och förhandlade om priserna. Notan gick på ungefär 50 € för att åka över en bro och få in bilen i landet och sen köpte vi en bilförsäkring som gäller för Senegal, Mali och Burkina Faso för 30 €. Det var en riktigt svettig dag, seriöst 50 grader i solen så vi försökte placera oss i den lilla skugga som fanns.

20102027_IMG_3421

20100227_IMG_3460

20100227_IMG_3440

När det börjat mörkna var alla papper i ordning och vi åkte några mil söderut på Senegals kust till ZebraBar. Det är en stor, fin camping precis vid havet så när vi slog oss ner med en kall öl i handen kände vi att vi kommit helt rätt. Skillnaderna mellan Mauritanien och Senegal märktes på en sekund när vi kom över gränsen. Det är fortfarande ett muslimskt land men här går kvinnorna rakryggade med bara axlar och tajta dräkter.

20100227_IMG_3464

20100227_IMG_3474

Morgonen började med ett morgondopp och sen var det dags att ta avsked av våra holländska vänner. Det har ju varit hur smidigt som helst att åka med den genom Mauritanien och över två gränser och vi har träffat mycket trevligt folk, men nu kände vi att det skulle bli skönt att bli själva igen. Kunna pausa när vi vill och inte stanna varje timme för att någon av 25 fordon har problem. Vi tog oss närmare staden Sant Loius till Camping Ocean, inte riktigt lika mysig som ZebraBar men billigare och det finns elektricitet och trådlöst internet här. Genom Jonas iphone har vi snackat gratis skype-samtal med både sverige och israel. Dagens teknik alltså…

expert

Inga kommentarer

Dagens allmänbildning: Mauritanien – Varsågoda!

Mauritanien blev självständigt från Frankrike 1960. 2007 genomfördes det första demokratiska predidentvalet, men bara ett år efter skedde en militärkupp som avsatte president Abdallahi eftersom han försökte avskeda fyra generaler, varav en av dem ledde kuppen. Nu leds Mauritanien av ett militärt råd med Muhammad Ould Adbdel Aziz i spetsen. Mauritanien är ett muslimskt land på gränsen mellan de nordafrikanska arabländerna och det ”svarta afrika”, befolkningen består av ungefär hälften av varje. Hälften av folket lever under fattigdomsstrecket och inkomstskillnaderna mellan de rika och fattiga är stora. Mauritanien har ett kastsystem där det lägsta kastet består av slavar eller före detta slavar. Officiellt förbjöds slaveri 1981 men då det tar lång tid att ändra en kultur så existerar fortfarande slaveri. Att ha många slavar ger hög social status. 2007 ändrades lagen till att ge högre straff för att ha slavar men fortfarande uppskattas över 100.000 mauritanier vara i slaveri. Ett ord: SJUKT!

1 Kommentar