Arkiv för 05 mars 2010

När vi vaknade hade vi bara någon timme kvar till Bamako, Malis huvudstad. Vi ville komma dit tidigt eftersom vi hade ett uppdrag att utföra. På gränsen in till Mali fick vi ett visum för fem dagar, som man kan förlänga i Bamako om man vill stanna i landet längre. Vi kom till rätt ställe någon gång på förmiddagen och satte oss i kö och väntade snällt på vår tur. När vi var först i kön sa kvinnan bakom skrivbordet att formulären att fylla i var slut och att vi skulle komma tillbaka imorgon. Eh jaha? Hon gav formulär till människorna bakom oss och vi visste att det var stängt dagen efter på grund av en helgdag så hon var helt enkelt dum i huvudet. Vid sådana här tillfällen önskar jag verkligen att jag kunde prata franska! Eller det kanske var tur att jag inte kunde det. Hon vägrade i alla fall att hjälpa oss så det var bara att lomma ut med ogjort uppdrag.

Vi ägnade eftermiddag åt att hitta någonstans att bo på, eftersom vi insåg att vi skulle få stanna ett tag i Bamako. Visumen ska normalt ta 24 timmar att utfärda men det är stängt över helgen så om vi lämnar in det på fredag så får vi inte det förrän på måndag… Efter många om och men och turer fram och tillbaka hittade vi till en camping utanför staden. Den var stor och grön, hade plats för både overlanders som oss eller också kunde man sova i en av alla bungalows som låg utspridda över området. Det fanns massa fina verandor med sittgrupper och en fräsch pool att svalka sig i. Jättefint alltså! MEN det var helt ödsligt, det var inga andra gäster där. Människor i byn precis jämte campingen hängde istället på området så vi hade ständig publik.

Vi fick ingen bra känsla av den här spökcampingen så vi stannade där en dag för att slappa vid poolen, men tog oss sen in mot Bamako för att leta upp ett annat boende. I guideboken hittade vi Cauris Lodge, ett litet hotell som verkade passa vår plånbok. Vi har bara bott på campingar eller i det fria hittills så några nätter i en riktig säng hade ju inte skadat. Trots att vi är de enda gästerna här också (var är alla overlanders?) så fick vi direkt mycket bättre magkänsla när vi kom hit. På kvällen hamnade vi på någon form av lyxrestaurang och åt en KÖTTbit för första gången. Fint!

06.30 var det uppgång imorse. Vi visste inte riktigt när bitchen på visum-kontoret behagade sig att komma till jobbet men vi ville hänga på låset när hon gjorde det. Halv åtta var vi där och satt själva i kön. Idag hade hon vaknat på rätt sida av sängen, hon spelade Allan och låtsades att hon aldrig sett oss innan. Gav oss hur många papper vi ville ha och och tog glatt emot det vi lämnade till henne och sa att vi kunde komma tillbaka i eftermiddag och hämta våra visum. Vi slapp alltså vänta tills på måndag! Vårt femdagars visum går ut idag och för varje dag utan visum får man betala böter. Om vi hade fått lämna in ansökan och hämta det idag hade det inte vart någon fara men om vi inte skulle få visumet förrän på måndag skulle vi fått betala flera hundra kronor per person per dag. Det hade ju endast vart hennes fel isåfall och det insåg väl hon också. Nu ska jag inte ropa hej innan jag är över bäcken, jag har inga visum i handen än och våra pass är i hennes våld.

Hoppas att alla papper hon fick är som de ska också. Det är lite halvsvårt att fylla i allt på franska. Hon skulle ha ett frimärke och två foton var, plus ett handskrivet brev där man ber snällt om att få lite mer tid i Mali. En kille på gatan skrev det åt oss för en liten slant så hoppas han inte spexade till det och skrev något konstigt. Nu spenderar vi dagen i skuggan och håller tummarna för att kvinnan är glad och trevlig när vi kommer tillbaka i eftermiddag.

Sista natten i Saint Loius drömde Jonas att han öppnade bildörren och då satt det två Alibabbor i bilen. I samma stund råkade jag sträcka ut min arm mot Jonas, som i drömmen försvarade sig mot inkräktarna genom att fäkta filt med armarna. Då vi har mycket begränsad sovyta så vaknade jag av en rak höger rakt i ansiktet. Kan det vara malariatabletterna som spökar? Jag har hört många skräckhistorier om folk som ätit Lariam och fått mardrömmar och hallucinationer, men om en smocka är vår enda biverkning så får jag säga att vi kommit lindrigt undan!

Vi åkte söderut i Senegal mot huvudstaden Dakar och sedan rakt österut genom landet. När det började mörkna svängde vi av vägen och slog läger för natten. Jonas försökte sig på en liten lägereld med blandat resultat och jag gjorde pannkakor. När vi skulle sova var det så varmt i bilen att brandlarmet gick. ALLT är varmt här. Palle, vi, alla grejjer, allt vatten. Då menar jag inte lite fesljummet, vattnet har vad man på hemmaplan skulle kalla en lagom duschtemperatur. Men eftersom vi svettas ut typ halva vår kroppsvikt per timma så är det bara att bälga i sig. När vi någon gång får tag på en kall cola är det som att hälla himlen i halsen.

Det är en otrolig frihetskänsla att stanna och campa i naturen vart man vill. Vi vaknade till en underbart vackert soluppgång och kom till Malis gräns mitt på dagen. Där fick man själv leta upp polisstationen i sista staden i Senegal och få en utstämpel i passet och göra likadant i första staden i Mali. Däremellan befann vi oss enligt passen ingenstans. Vi bushcampade på kvällen igen. När vi hade lagt oss hörde vi ett bräkande ljud långt bort som blev högre och högre. När jag stack ut huvudet ur takluckan såg jag att hundra getter med tillhörande herde var på bete runt oss. Jag höll vakt och rapporterade ner till Jonas vad som skedde tills kusten var klar och vi kunde somna. Den natten var för övrigt den varmaste hittills. Inför nästa natts bushcamping var det dags för myggnätet att komma fram så att vi kunde sova med takluckan öppen. Iallafall psykologiskt känns det mindre skållhett när man kan se himlen utanför.