Eftersom vi nu var en del av den holländska styrkan var det ordnat med militäreskort och guide genom hela landet. Jag vet inte riktigt hur mycket info som kommit ut i svensk press och jag vet inte riktigt vilka rykten som stämmer och inte. Vi har hört olika historier men sant är i alla fall att två fransmän, en italienare och några spanjorer har blivit kidnappade av troliga anhängare till Al Quadia i Mauritanien det senaste året. Det har hänt ute i öknen när de varit helt själva så tro inte att vi är helt knäppa nu för att vi åkte till detta landet. Vi hade inga planer på att åka själva i öknen och på den stora vägen med militärer bakom axeln hela tiden kände vi oss nu helt trygga.

För att åka så lite som möjligt genom Mauritanien har vi gjort om vår rutt lite så att vi kommer att åka genom Senegal till Mali istället. Vi spenderade två nätter i Bou Lanouar, den första byn på vägen. Vårt campingområde var konstant omringat av pick-ups fulla med militärer och på natten satt en militär lutad mot Palle med en pickadoll i knät.

På dagen i Bou Lanouar åkte vi till Nouadhibou, Mauritaniens näst största stad, där vi hälsade på i en yrkesskola för ungdomar som lärde sig bilmekanik, kylteknik och liknande. Det var en relativt utvecklad skola skulle jag tro men det var kul att snickesnacka med folket där, en del kunde lite engelska eller spanska, annars var det teckenspråk och franska som gällde.

På kvällen hade borgmästaren ordnat en mauritansk fest för oss då han hade bjudit in massa folk från byn. Några män spelade trummor och keybord och sjöng. Kvinnorna kom upp några i taget och tog sig en svängom och de mäktigaste männen fick också visa sina dans-skills. Riktiga sjuka danser och sången lät mer som en utskällning men alla hejjade på och klappade händerna. Det var avgränsat var kvinnor, män och turister skulle sitta.

Vi hade mattor på golvet och låga bord fylla med läsk och juice, vilket inte de andra hade, så det kändes väldigt konstigt och vi var mer som åskådare än deltagare i festen men det var onekligen en intressant kväll. Vi hade två nätter i huvudstaden Nouakchott med stekheta resdagar i bilen och en riktigt svettig dag i staden. Det går inte riktigt att komma ihåg hur det var att sova med åtta strumpor i Frankrike och fortfarande frysa när man vaknar av panik för värmen nu.

Bild: Turistkarlarnas tur att dansa, han i grön tröja är Rob – riktigt skön gubbe!

Korta versionen: att ta sig ut ur Marocko kan varit det svåraste hittills!

Ni som vill ha den långa versionen kan sätta er tillrätta och slänga upp fötterna på skrivbordet, här kommer en beskrivning av den konstigaste gränsen jag har hört talas om. Den holländska gruppen hade förberett gränsen om att vi skulle komma så vi fyllde i en gul papperslapp och gled före bilkön och rakt in på området och ställde oss i kö för att röntga bilen. Under tiden lämnade vi in passen för kontroll. 2,5 timmar svettiga timmar i solen senare hade jag, efter lite flörtande med vakten, fått tillbaka passen med rätt stämpel. Vi var inte med på listan av holländare som vakterna fått innan så därför var det lite oklart om vi kunde glida med dem genom kontrollerna men so far, so good.

Palle hade dock inte rört sig många meter i bilkön men efter ytterliggare någon timme åkte vi igenom en stor röntgen där de kollade efter vapen och människor i bilen. Vi hade varken eller så en utpost till var avklarad. Stämpla ut bilen på ett ställe, ge lite choklad till någon annan vakt, poliskontroll av dokumenten, säga alla sina uppgifter till en gubbe som för hand skrev in alla uppgifter i en gigantisk pärm och som ville ha en SVART penna för besväret. Allt var väldigt oklart vad man skulle göra härnäst, att det skulle vara så svårt att ta sig UT ur ett land, men till slut gled vi in i ingenmanslandet mellan Marocko och Mauritanien. 3 kilometer som inte tillhör någon och som bara består av sand, skräp och bilvrak. Det finns tydligen gamla minor lite överallt också så det gäller att följa spåren som alla andra kört i, men i vårt fall var det bara att hänga gruppen med vår mauritanska guide i spetsen. Väl framme vid den mauritanska gränsen började processen om. Vi fyllde i ett formulär om bilen och ägaren till militärpolisen som knappade in allt på sin dator.

Bild: Bönepaus för guiden i ingenmansland.

När det var klappat och klart var det den vanliga polisen som ska kolla igenom alla papper. Sen var det tullen som också skulle snoka runt och ha 10 € för att få in bilen i landet. När alla fordon var igenom hade vi tagit oss ungefär 5 km på 8 timmar! Det hade troligtvis inte tagit så lång tid om vi varit själva men då hade vi heller inte haft några som helst instruktioner om hur det gick till väga. Onekligen väldigt smidigt när ledaren för karavanen samlar in och delar ut papper istället för att man själv ska ta reda på vad som ska hända härnäst.

Redan på campingen i Fes träffade vi ett gäng holländare som erbjöd oss att åka med dem över gränsen och genom Mauritanien. Då vi inte visste om vi skulle vara på samma breddgrad samtidigt så fick vi helt enkelt se om vi träffade på dem senare, och det var precis vad vi gjorde när vi gled in på campingen i Dakhla, som är sista stoppet innan gränsen till Mauritanien. Ödet var verkligen på vår sida och i denna historien har ödet ett namn, Rob. Han är ledare till en av de holländska grupperna och är en sådan där människa som man måste träffa ibland när man reser, annars skulle ingenting fungera. Hux flux var vi en del av en holländsk karavan och morgonen efter på väg mot Mauritaniens gräns. Sammanlagt är de över 50 personer som ska göra olika projekt i Gambia, de flesta är bilmekaniker-studenter i 20-årsåldern som ska utveckla den sortens studier på olika skolor.

En fullproppad lastbil, två motorcyklar, cirka 20 bilar (4×4-landrovers och andra coola bilar men också några helt vanliga bilar, två tjejer kör en illgul Volvo 940!) och lilla Palle körde tidigt på morgonen ner mot Noadhibou där man korsar gränsen till Mauritanien. Hur det gick till är en annan historia…

Om du inte riktigt har full koll på vad Västsahara egentligen är så kommer här en kort sammanfattning…

Västsahara var tidigare en spansk koloni. 1975 gav Spanien upp området och det invaderades istället av Mauritanien och Marocko.1979 avstod Mauritanien sin del och sedan dess anser Marocko att Västsahara tillhör dem, men detta är inte bekräftat av varken någon annan stat eller av FN. En folkomröstning om områdets framtida status ska organiserar av FN men det blir hela tiden uppskjutet, Det är förbjudet att uttrycka åsikter om att Västsaharas borde vara självständigt eller ens att man vill ha en folkomröstning om saken, då riskerar man att hamna i finkan.

När Marocko och Mauritanien tog över Västsahara 1975 tvingades tiotusentals västsaharier att fly till Algeriet, där de och deras barn ännu bor i öknen i stora flyktingläger. De västsahariska flyktingarna uppskattas idag att vara omkring 160 000 människor och är helt beroende av internationellt bistånd för att överleva.

Bilder: Här käkade vi lunch på vägen mellan Laayoune och Dakhla.

Om du någon gång har undrat var Tjottahejti egentligen ligger, så har vi svaret! Precis söder om Västsaharas gräns svänger du av vägen till höger och kör 4,5 kilometer rakt ut bland stenar och gropar och när du precis tänker vända för att du inte ser någon bebyggelse någonstans, så är du framme!

Det franska ägarnas lilla hus, några tält och en toabyggnad, välkomna till Camping Du Desert. Här kunde man beställa kamel med dadlar till middag, dadlar är inte med på vår topplista så vi lagade middag själva och kunde sitta ute utan att frysa för första gången. Vi vaknade till en underbart vacker morgon, öken och sol. Jag provade att baka bröd för första gången medan Jonas var lite krasslig och fick ligga kvar i sängen. När vi packat ihop allt och bara skulle gå på toaletten innan vi åkte lämnade vi bilen obevakad fem minuter. En dörr var öppen för att alla flugor kunde passa på att sticka under tiden, men när jag kom tillbaka hade flugorna inne i Palle fått sällskap av två getter istället. Mamma Get kollade ut på mig genom fönstret vid passagerarsätet men när jag kom springande sa hon till bäbis-geten som satt vid ratten att det var dags att pysa. Det brukar ju vara så att man kollar UT på geten utanför och inte IN på geten i bilen. Jag önskar jag hade haft ett foto att visa för det var verkligen en helt sjuk syn, det skrattet räcker en vecka!

Från översvämmade vägar till full sandstorm, när vi kommit ut i öknen var kasten tvära. Att de vajande lastbilarna inte ramlade omkull är verkligen en gåta. Sanden fullkomligt yrde runt så vi sökte skydd vid ett övergivet betongskjul för att laga lite mat. Vi fick sällskap till den sandknastrande lunchen av en get som också ville ha lä. Kan vart ett av de konstigaste ställena jag ätit pasta carbonara på. Finns tyvärr inga bilder att illustrera det hela med, kameran har sandstormsförbud. Det var inte bara all sand som var problemet just nu, med lite halvdålig tajming visade det sig att slangen mellan luftfiltret och turbon hade ett hål, sand i motorn är ingen hit. Det var bara för bilmekanikern Jonas att använda silvertejpen och när vi vågade köra vidare köpte vi en bättre begagnad slang för 60 spänn i nästa stad, tack för det. En fransman som bott här i 10 år sa att han bara vart med om en sådan här storm en gång innan, så det var ju tur att vi kom just denna dagen och fick uppleva det!

Vi har sett hundratals poliser runt om i Marocko, inte bara i vanliga kontroller utan ofta står det någon i en rondell eller korsning för att hålla koll (?). Efter frågorna vart vi ska och vad vi jobbar med (vilket vi alltid ljuger om, till exempel studerar Jonas historia, det visste ni inte va?) vinkas vi alltid vidare, inga problem alls, fram till denna förmiddag på väg ut från Marrakesh.

Vi vinkades in till kanten på väg ut ur en rondell och en barsk polisman ber om bilpapper och körkort och med allt i näven säger han att vi ska betala 400 dirham (ungefär samma i SEK) för att vi inte väjt för en bil. Kruxet är att i vissa rondeller i Marocko har man väjningsplikt när man kör in i rondellen, som det är i Sverige, men i vissa andra ska man istället väja för andra bilister när man ska ut ur rondellen. Vi har inte kommit på något system till var det gäller vilka regler så vår taktik har varit att bara man inte kör på något eller någon så är det bara till att glida igenom. Polisen hade väl tråkigt i rondellen och tänkte att han kunde göra sig en hacka på oss.

Vi ville inte alls betala 400 spänn som hade hamnat rakt i hans ficka men han var bestämd och deklarerade högljutt att om han inte fick pengar så skulle vi inte få tillbaka våra papper. (Lärdom till nästa gång: ge aldrig bort några original!) Jonas blev också arg men fick tygla sitt hetsiga temperament och den kvinnliga delen av gänget log sött och sa att herr konstapel kanske skulle kunna tänka sig att riva det där bötespappret och få en slant i fickan istället och glömma att han någonsin sett oss… Det var han inte omöjlig med så en hundring fattigare och en korrupt polis-erfarenhet senare kunde vi åka vidare. Vi lämnade Marrakesh med ett stort S på kompassen, nu vill vi söderut!

Det fullkomligt öste ner regn hela eftermiddagen och kvällen. Det är rätt svårt att ha ordning på alla pinaler på 2,5×1,5 kvadratmeter när man inte kan ställa foten utanför dörren utan att behöva ta några simtag. Till saken hör också att vi hade lämnat in några plagg var för tvättning på campingen på morgonen, så vi hade blöta kläder upphängda lite varstans i bilen. Mina minnen av södra Marocko kommer alltid ha en vit tennissocka fladdrande i mitten. Sent på kvällen svängde vi av vägen mot en camping. Stigen dit visade sig korsas av en tillfällig flod och när vi skulle vända om körde Palle fast i sanden. Efter 13 timmar i bilen, klockan kvart i elva på kvällen, låg Jonas under bilen och skottade sand. När Palle kommit loss struntade vi i att leta upp en riktig camping, vi stannade på ett någorlunda torrt ställe och somnade som två stockar.

Marrakesh – denna mytomspunna tusen-och-en-natt-stad som när man läser om den i tidningar och böcker får läsaren att undra om det är en sagobok man har i handen. Stadens hjärta, torget Djemaa el-Fna, myllrar av ormtjusare, magdansöser, guldglitter, röda turbaner och lockande, doftande matstånd.

Det har säkert varit precis så underbart mystiskt som man kan läsa i resetidningarna, men frågan är om författaren var här år 2010 eller för femtio år sedan. Reportagen drar till sig turister från jorden alla hörn och Djemaa el-Fna har blivit en lika stor turistfälla som Eiffeltornet i Paris eller La Rambla i Barcelona. Visst, det fanns ormtjusare, men de trötta små liven orkade knappt lyfta på huvudet varje gång en turist ska bli fotograferad tillsammans med dem. Aporna med kedja runt halsen likaså.

Det fanns säkert lokala, fina saker i bra kvalitet någonstans bland alla de hundratals försäljningsstånden, men mest är det billigt krimskrams och dåliga märkeskopior, vissa saker finns exakt likadana på Grand Basar i Istanbul. Försäljare med svenska fraser och hennatatuerare som drar dig i armen, det är inte riktigt så jag tänker mig en sagostad. Denna dom gav jag Marrakesh efter en dag, med mer tid finns det säkert massor av spännande saker att utforska men Djemma el-Fna var tråkigt nog inget för oss. Highlightens för dagen var när vi gick vilse bortanför turiststråken och hamnade på ett lunchhak och taxifärden tillbaka till campingen med chauffören Hassan. Vi blandade franska, spanska, engelska, arabiska, teckenspråk och allt annat man kan komma på att kommunicera med. Jag är fortfarande fascinerad – alla marockaner är så himla trevliga!

Från sagoslottet i Azrou tog vi oss till Marockos huvudstad Rabat. Den enda campingen vi hade en adress till visade sig vara en byggarbetsplats för ett nytt köpcentrum. Vi hittade ingen annan camping i Rabat utan körde söderut på kusten tills vi kom till en liten håla som hade en. Här finns inga vägar ute på landet där det inte bor, sitter eller står någon människa bakom varje träd, så det är svårt att hitta något ensligt ställe att campa på i det fria. Tidigt på morgonen körde vi tillbaka in mot Rabat för att uträtta vårt ärende i huvudstaden – skaffa visum till Mauritanien. Med gott om marginal räknade vi med att vara där halv nio, en halvtimma innan de öppnade. Vi sladdade in fem i nio och hamnade då sist i kön som redan bildats utanför Mauritaniens ambassad. När vi väl fått tag på lite formulär att fylla i var det bara att ställa sig snällt och vänta. Någon timma senare kom vi ut, ett pass och drygt 300 kronor fattigare. Vi blev tillsagda att komma tillbaka samma dag klockan tre, så vi hade några timmar på oss att utforska Rabat.

Rabats mest kända riktmärke, Le Tour Hassan, eller ”Hassantornet” som jag antar att man säger på svenska även fast det låter ganska töntigt, blev målet för dagens utflykt. Det skulle blivit sin tids näst största moské (efter Samarra i Irak) men sultanen som höll i bygget dog innan det blev klart. Planen var att minareten skulle bli 60 meter men tornet blev bara ynka 44 meter. Till höger här på bilden kan ni se spillrorna av moskén, som förstördes i en jordbävning 1755, så nu är det bara minareten som återstår av sultanens storslagna planer.

Bredvid Hassantornet ligger Mohammed V Massolumeum. Här kan man kolla ner på den tidigare kungens pappa och farfar, sägs det enligt guideboken. Vi såg bara en kista, så frågan är om de ligger ihop i den?

Mina fördomar om Rabat som en stor, kaotisk stad besannades inte, det vi såg var en rätt vacker stad. Detta gjorde dock inte att vi ville stanna någon längre tid här, vi vill söderut! Prick klockan tre hämtade vi våra pass med Mauritaniens visum fasthäftat, tack för det, så nu var det bara att rulla ut från storstaden mot nästa mål på kartan, staden vi har höga förväntningar – Marrakesh!