Vår värdinna Dorothée jobbar som lärare fem städer bort så vi fick gå upp med tuppen på fredagen. Nästa stopp var hos familjen Ohlson som bor väster om Paris. Framåt eftermiddagen tyckte vi att det gått nästan för fort och bra på vägen till Paris, så för att inte hänga på låset hos vår nya värdfamilj svängde vi av vägen, genom nån liten by och stannade på en åker. Kokade lite soppa i bilen och bäddade sen iordning vår säng för första gången. Fram med bordsskivan mellan sätena, vilket blir en perfekt plats för laptopen. Sen låg vi i vår 137 centimeter koja och kollade på film på en regnig fransk åker. Vi har haft det värre!

Jag höftade att det skulle ta två timmar sen att ta sig fram till målet 12 mil bort. Det tog fyra! Trafiken i Paris en sen fredagseftermiddag var visst inte att leka med… Till slut kom vi iallafall fram och möttes av ett dukat middagsbord, bilden från förra inlägget.

Familjen med det eminenta efternamnet Ohlson består av pappa Mats, mamma Anette, flickorna Magdalena, Evelina och Gabriella och jättehunden Charlie. De flyttade till Paris för fem år sedan på grund av Mats jobb på SAAB. För några veckor sedan gjorde vi en vild chansning och googlade ”jag bor i Paris”, valde på måfå två bloggar vi hittade och skickade iväg ett mail om vår resa och att vi gärna skulle vilja hälsa på en sväng. Kan verka lite framfusigt, men frågan är ju fri!

Fick ett svar från en kille som skrev ”Tack, men nej tack. Jag bor på 17 kvadrat”. Ingen framgång där inte. MEN sen svarade Mats och skrev att vi var jättevälkomna till deras familj. Så här är vi nu och ska spendera helgen. Jag tror det är slumpen som avgör vilka människor man möter i livet, och det är väl det som gör livet värt att leva?