Arkiv för februari 2010

Tid är ett konstigt begrepp, på ett sätt känns det som att vi precis åkte hemifrån och på ett sätt känns det som att vi vart borta i ett år. När jag satt uppe på Palle och fixade lite i taklådan slog det mig plötsligt att herregud, här sitter jag på samma bil som jag satt på hemma på snäckvägen i lilla Varberg. Vi har på riktigt KÖRT hela vägen till Senegal, det är ju helt GALET när man tänker efter. Det bevisar verkligen att allt är möjligt! Så på en månad har vi tagit oss från snöiga europa, till regniga marocko och hamnat i soliga Senegal. Det går över förväntat att bo på sån liten yta. Att resa tillsammans går också bättre än vad jag trodde. Vi är rätt envisa båda två men det är liksom ingen idé att bråka om något eftersom vi kommer att vara compact-living-sambos i flera månader till. När vi tycker olika om något är det bara att räkna till tio och vara tyst en liten stund och sen är saken ur världen. Men vi har faktiskt roligt nästan hela tiden tillsammans!

Vi tänkte ha tre slappdagar här på Senegals kust så imorgon bär det av österut genom Senegal mot Mali. Det är riktigt skönt att ha några bilfria dagar. Vi har vart inne i Saint Loius och kollat runt, riktigt mysig stad. Massa folk och barn och getter överallt. Färgglada kläder och vackra människor. Vi träffade en konstnär som gör gubbar och väggmålningar av saker som andra skulle kalla skräp. Jonas frågade om han kunde göra en liten gubbe med en kamera så dagen efter var vi och hämtade en liten fotograf, vi betalade 3000 CFA vilket är ungefär 50 kronor för en högst personlig souvenir, kul!

Jag började dagen med att tvätta massa kläder i en balja och baka bröd i stekpannan till frukosten. Jag borde levt på 70-talet!!

Projektet att lämna Mauritanien och lägga till Senegal på listan istället tog ungefär 6 timmar. Ofta när man reser är det bra att inte veta vad som komma skall när man slår upp ögonen på morgonen. Precis som vid förra landsgränsen var det bara för oss att langa fram pass och papper när vi blev tillsagda och ledaren för den holländska karavanen fixade alla papper och förhandlade om priserna. Notan gick på ungefär 50 € för att åka över en bro och få in bilen i landet och sen köpte vi en bilförsäkring som gäller för Senegal, Mali och Burkina Faso för 30 €. Det var en riktigt svettig dag, seriöst 50 grader i solen så vi försökte placera oss i den lilla skugga som fanns.

När det börjat mörkna var alla papper i ordning och vi åkte några mil söderut på Senegals kust till ZebraBar. Det är en stor, fin camping precis vid havet så när vi slog oss ner med en kall öl i handen kände vi att vi kommit helt rätt. Skillnaderna mellan Mauritanien och Senegal märktes på en sekund när vi kom över gränsen. Det är fortfarande ett muslimskt land men här går kvinnorna rakryggade med bara axlar och tajta dräkter.

Morgonen började med ett morgondopp och sen var det dags att ta avsked av våra holländska vänner. Det har ju varit hur smidigt som helst att åka med den genom Mauritanien och över två gränser och vi har träffat mycket trevligt folk, men nu kände vi att det skulle bli skönt att bli själva igen. Kunna pausa när vi vill och inte stanna varje timme för att någon av 25 fordon har problem. Vi tog oss närmare staden Sant Loius till Camping Ocean, inte riktigt lika mysig som ZebraBar men billigare och det finns elektricitet och trådlöst internet här. Genom Jonas iphone har vi snackat gratis skype-samtal med både sverige och israel. Dagens teknik alltså…

Mauritanien blev självständigt från Frankrike 1960. 2007 genomfördes det första demokratiska predidentvalet, men bara ett år efter skedde en militärkupp som avsatte president Abdallahi eftersom han försökte avskeda fyra generaler, varav en av dem ledde kuppen. Nu leds Mauritanien av ett militärt råd med Muhammad Ould Adbdel Aziz i spetsen. Mauritanien är ett muslimskt land på gränsen mellan de nordafrikanska arabländerna och det ”svarta afrika”, befolkningen består av ungefär hälften av varje. Hälften av folket lever under fattigdomsstrecket och inkomstskillnaderna mellan de rika och fattiga är stora. Mauritanien har ett kastsystem där det lägsta kastet består av slavar eller före detta slavar. Officiellt förbjöds slaveri 1981 men då det tar lång tid att ändra en kultur så existerar fortfarande slaveri. Att ha många slavar ger hög social status. 2007 ändrades lagen till att ge högre straff för att ha slavar men fortfarande uppskattas över 100.000 mauritanier vara i slaveri. Ett ord: SJUKT!

Eftersom vi nu var en del av den holländska styrkan var det ordnat med militäreskort och guide genom hela landet. Jag vet inte riktigt hur mycket info som kommit ut i svensk press och jag vet inte riktigt vilka rykten som stämmer och inte. Vi har hört olika historier men sant är i alla fall att två fransmän, en italienare och några spanjorer har blivit kidnappade av troliga anhängare till Al Quadia i Mauritanien det senaste året. Det har hänt ute i öknen när de varit helt själva så tro inte att vi är helt knäppa nu för att vi åkte till detta landet. Vi hade inga planer på att åka själva i öknen och på den stora vägen med militärer bakom axeln hela tiden kände vi oss nu helt trygga.

För att åka så lite som möjligt genom Mauritanien har vi gjort om vår rutt lite så att vi kommer att åka genom Senegal till Mali istället. Vi spenderade två nätter i Bou Lanouar, den första byn på vägen. Vårt campingområde var konstant omringat av pick-ups fulla med militärer och på natten satt en militär lutad mot Palle med en pickadoll i knät.

På dagen i Bou Lanouar åkte vi till Nouadhibou, Mauritaniens näst största stad, där vi hälsade på i en yrkesskola för ungdomar som lärde sig bilmekanik, kylteknik och liknande. Det var en relativt utvecklad skola skulle jag tro men det var kul att snickesnacka med folket där, en del kunde lite engelska eller spanska, annars var det teckenspråk och franska som gällde.

På kvällen hade borgmästaren ordnat en mauritansk fest för oss då han hade bjudit in massa folk från byn. Några män spelade trummor och keybord och sjöng. Kvinnorna kom upp några i taget och tog sig en svängom och de mäktigaste männen fick också visa sina dans-skills. Riktiga sjuka danser och sången lät mer som en utskällning men alla hejjade på och klappade händerna. Det var avgränsat var kvinnor, män och turister skulle sitta.

Vi hade mattor på golvet och låga bord fylla med läsk och juice, vilket inte de andra hade, så det kändes väldigt konstigt och vi var mer som åskådare än deltagare i festen men det var onekligen en intressant kväll. Vi hade två nätter i huvudstaden Nouakchott med stekheta resdagar i bilen och en riktigt svettig dag i staden. Det går inte riktigt att komma ihåg hur det var att sova med åtta strumpor i Frankrike och fortfarande frysa när man vaknar av panik för värmen nu.

Bild: Turistkarlarnas tur att dansa, han i grön tröja är Rob – riktigt skön gubbe!

Korta versionen: att ta sig ut ur Marocko kan varit det svåraste hittills!

Ni som vill ha den långa versionen kan sätta er tillrätta och slänga upp fötterna på skrivbordet, här kommer en beskrivning av den konstigaste gränsen jag har hört talas om. Den holländska gruppen hade förberett gränsen om att vi skulle komma så vi fyllde i en gul papperslapp och gled före bilkön och rakt in på området och ställde oss i kö för att röntga bilen. Under tiden lämnade vi in passen för kontroll. 2,5 timmar svettiga timmar i solen senare hade jag, efter lite flörtande med vakten, fått tillbaka passen med rätt stämpel. Vi var inte med på listan av holländare som vakterna fått innan så därför var det lite oklart om vi kunde glida med dem genom kontrollerna men so far, so good.

Palle hade dock inte rört sig många meter i bilkön men efter ytterliggare någon timme åkte vi igenom en stor röntgen där de kollade efter vapen och människor i bilen. Vi hade varken eller så en utpost till var avklarad. Stämpla ut bilen på ett ställe, ge lite choklad till någon annan vakt, poliskontroll av dokumenten, säga alla sina uppgifter till en gubbe som för hand skrev in alla uppgifter i en gigantisk pärm och som ville ha en SVART penna för besväret. Allt var väldigt oklart vad man skulle göra härnäst, att det skulle vara så svårt att ta sig UT ur ett land, men till slut gled vi in i ingenmanslandet mellan Marocko och Mauritanien. 3 kilometer som inte tillhör någon och som bara består av sand, skräp och bilvrak. Det finns tydligen gamla minor lite överallt också så det gäller att följa spåren som alla andra kört i, men i vårt fall var det bara att hänga gruppen med vår mauritanska guide i spetsen. Väl framme vid den mauritanska gränsen började processen om. Vi fyllde i ett formulär om bilen och ägaren till militärpolisen som knappade in allt på sin dator.

Bild: Bönepaus för guiden i ingenmansland.

När det var klappat och klart var det den vanliga polisen som ska kolla igenom alla papper. Sen var det tullen som också skulle snoka runt och ha 10 € för att få in bilen i landet. När alla fordon var igenom hade vi tagit oss ungefär 5 km på 8 timmar! Det hade troligtvis inte tagit så lång tid om vi varit själva men då hade vi heller inte haft några som helst instruktioner om hur det gick till väga. Onekligen väldigt smidigt när ledaren för karavanen samlar in och delar ut papper istället för att man själv ska ta reda på vad som ska hända härnäst.

Redan på campingen i Fes träffade vi ett gäng holländare som erbjöd oss att åka med dem över gränsen och genom Mauritanien. Då vi inte visste om vi skulle vara på samma breddgrad samtidigt så fick vi helt enkelt se om vi träffade på dem senare, och det var precis vad vi gjorde när vi gled in på campingen i Dakhla, som är sista stoppet innan gränsen till Mauritanien. Ödet var verkligen på vår sida och i denna historien har ödet ett namn, Rob. Han är ledare till en av de holländska grupperna och är en sådan där människa som man måste träffa ibland när man reser, annars skulle ingenting fungera. Hux flux var vi en del av en holländsk karavan och morgonen efter på väg mot Mauritaniens gräns. Sammanlagt är de över 50 personer som ska göra olika projekt i Gambia, de flesta är bilmekaniker-studenter i 20-årsåldern som ska utveckla den sortens studier på olika skolor.

En fullproppad lastbil, två motorcyklar, cirka 20 bilar (4×4-landrovers och andra coola bilar men också några helt vanliga bilar, två tjejer kör en illgul Volvo 940!) och lilla Palle körde tidigt på morgonen ner mot Noadhibou där man korsar gränsen till Mauritanien. Hur det gick till är en annan historia…

Om du inte riktigt har full koll på vad Västsahara egentligen är så kommer här en kort sammanfattning…

Västsahara var tidigare en spansk koloni. 1975 gav Spanien upp området och det invaderades istället av Mauritanien och Marocko.1979 avstod Mauritanien sin del och sedan dess anser Marocko att Västsahara tillhör dem, men detta är inte bekräftat av varken någon annan stat eller av FN. En folkomröstning om områdets framtida status ska organiserar av FN men det blir hela tiden uppskjutet, Det är förbjudet att uttrycka åsikter om att Västsaharas borde vara självständigt eller ens att man vill ha en folkomröstning om saken, då riskerar man att hamna i finkan.

När Marocko och Mauritanien tog över Västsahara 1975 tvingades tiotusentals västsaharier att fly till Algeriet, där de och deras barn ännu bor i öknen i stora flyktingläger. De västsahariska flyktingarna uppskattas idag att vara omkring 160 000 människor och är helt beroende av internationellt bistånd för att överleva.

Bilder: Här käkade vi lunch på vägen mellan Laayoune och Dakhla.

Om du någon gång har undrat var Tjottahejti egentligen ligger, så har vi svaret! Precis söder om Västsaharas gräns svänger du av vägen till höger och kör 4,5 kilometer rakt ut bland stenar och gropar och när du precis tänker vända för att du inte ser någon bebyggelse någonstans, så är du framme!

Det franska ägarnas lilla hus, några tält och en toabyggnad, välkomna till Camping Du Desert. Här kunde man beställa kamel med dadlar till middag, dadlar är inte med på vår topplista så vi lagade middag själva och kunde sitta ute utan att frysa för första gången. Vi vaknade till en underbart vacker morgon, öken och sol. Jag provade att baka bröd för första gången medan Jonas var lite krasslig och fick ligga kvar i sängen. När vi packat ihop allt och bara skulle gå på toaletten innan vi åkte lämnade vi bilen obevakad fem minuter. En dörr var öppen för att alla flugor kunde passa på att sticka under tiden, men när jag kom tillbaka hade flugorna inne i Palle fått sällskap av två getter istället. Mamma Get kollade ut på mig genom fönstret vid passagerarsätet men när jag kom springande sa hon till bäbis-geten som satt vid ratten att det var dags att pysa. Det brukar ju vara så att man kollar UT på geten utanför och inte IN på geten i bilen. Jag önskar jag hade haft ett foto att visa för det var verkligen en helt sjuk syn, det skrattet räcker en vecka!

Från översvämmade vägar till full sandstorm, när vi kommit ut i öknen var kasten tvära. Att de vajande lastbilarna inte ramlade omkull är verkligen en gåta. Sanden fullkomligt yrde runt så vi sökte skydd vid ett övergivet betongskjul för att laga lite mat. Vi fick sällskap till den sandknastrande lunchen av en get som också ville ha lä. Kan vart ett av de konstigaste ställena jag ätit pasta carbonara på. Finns tyvärr inga bilder att illustrera det hela med, kameran har sandstormsförbud. Det var inte bara all sand som var problemet just nu, med lite halvdålig tajming visade det sig att slangen mellan luftfiltret och turbon hade ett hål, sand i motorn är ingen hit. Det var bara för bilmekanikern Jonas att använda silvertejpen och när vi vågade köra vidare köpte vi en bättre begagnad slang för 60 spänn i nästa stad, tack för det. En fransman som bott här i 10 år sa att han bara vart med om en sådan här storm en gång innan, så det var ju tur att vi kom just denna dagen och fick uppleva det!

Vi har sett hundratals poliser runt om i Marocko, inte bara i vanliga kontroller utan ofta står det någon i en rondell eller korsning för att hålla koll (?). Efter frågorna vart vi ska och vad vi jobbar med (vilket vi alltid ljuger om, till exempel studerar Jonas historia, det visste ni inte va?) vinkas vi alltid vidare, inga problem alls, fram till denna förmiddag på väg ut från Marrakesh.

Vi vinkades in till kanten på väg ut ur en rondell och en barsk polisman ber om bilpapper och körkort och med allt i näven säger han att vi ska betala 400 dirham (ungefär samma i SEK) för att vi inte väjt för en bil. Kruxet är att i vissa rondeller i Marocko har man väjningsplikt när man kör in i rondellen, som det är i Sverige, men i vissa andra ska man istället väja för andra bilister när man ska ut ur rondellen. Vi har inte kommit på något system till var det gäller vilka regler så vår taktik har varit att bara man inte kör på något eller någon så är det bara till att glida igenom. Polisen hade väl tråkigt i rondellen och tänkte att han kunde göra sig en hacka på oss.

Vi ville inte alls betala 400 spänn som hade hamnat rakt i hans ficka men han var bestämd och deklarerade högljutt att om han inte fick pengar så skulle vi inte få tillbaka våra papper. (Lärdom till nästa gång: ge aldrig bort några original!) Jonas blev också arg men fick tygla sitt hetsiga temperament och den kvinnliga delen av gänget log sött och sa att herr konstapel kanske skulle kunna tänka sig att riva det där bötespappret och få en slant i fickan istället och glömma att han någonsin sett oss… Det var han inte omöjlig med så en hundring fattigare och en korrupt polis-erfarenhet senare kunde vi åka vidare. Vi lämnade Marrakesh med ett stort S på kompassen, nu vill vi söderut!

Det fullkomligt öste ner regn hela eftermiddagen och kvällen. Det är rätt svårt att ha ordning på alla pinaler på 2,5×1,5 kvadratmeter när man inte kan ställa foten utanför dörren utan att behöva ta några simtag. Till saken hör också att vi hade lämnat in några plagg var för tvättning på campingen på morgonen, så vi hade blöta kläder upphängda lite varstans i bilen. Mina minnen av södra Marocko kommer alltid ha en vit tennissocka fladdrande i mitten. Sent på kvällen svängde vi av vägen mot en camping. Stigen dit visade sig korsas av en tillfällig flod och när vi skulle vända om körde Palle fast i sanden. Efter 13 timmar i bilen, klockan kvart i elva på kvällen, låg Jonas under bilen och skottade sand. När Palle kommit loss struntade vi i att leta upp en riktig camping, vi stannade på ett någorlunda torrt ställe och somnade som två stockar.