Arkiv för 17 februari 2010

Marrakesh – denna mytomspunna tusen-och-en-natt-stad som när man läser om den i tidningar och böcker får läsaren att undra om det är en sagobok man har i handen. Stadens hjärta, torget Djemaa el-Fna, myllrar av ormtjusare, magdansöser, guldglitter, röda turbaner och lockande, doftande matstånd.

Det har säkert varit precis så underbart mystiskt som man kan läsa i resetidningarna, men frågan är om författaren var här år 2010 eller för femtio år sedan. Reportagen drar till sig turister från jorden alla hörn och Djemaa el-Fna har blivit en lika stor turistfälla som Eiffeltornet i Paris eller La Rambla i Barcelona. Visst, det fanns ormtjusare, men de trötta små liven orkade knappt lyfta på huvudet varje gång en turist ska bli fotograferad tillsammans med dem. Aporna med kedja runt halsen likaså.

Det fanns säkert lokala, fina saker i bra kvalitet någonstans bland alla de hundratals försäljningsstånden, men mest är det billigt krimskrams och dåliga märkeskopior, vissa saker finns exakt likadana på Grand Basar i Istanbul. Försäljare med svenska fraser och hennatatuerare som drar dig i armen, det är inte riktigt så jag tänker mig en sagostad. Denna dom gav jag Marrakesh efter en dag, med mer tid finns det säkert massor av spännande saker att utforska men Djemma el-Fna var tråkigt nog inget för oss. Highlightens för dagen var när vi gick vilse bortanför turiststråken och hamnade på ett lunchhak och taxifärden tillbaka till campingen med chauffören Hassan. Vi blandade franska, spanska, engelska, arabiska, teckenspråk och allt annat man kan komma på att kommunicera med. Jag är fortfarande fascinerad – alla marockaner är så himla trevliga!

Från sagoslottet i Azrou tog vi oss till Marockos huvudstad Rabat. Den enda campingen vi hade en adress till visade sig vara en byggarbetsplats för ett nytt köpcentrum. Vi hittade ingen annan camping i Rabat utan körde söderut på kusten tills vi kom till en liten håla som hade en. Här finns inga vägar ute på landet där det inte bor, sitter eller står någon människa bakom varje träd, så det är svårt att hitta något ensligt ställe att campa på i det fria. Tidigt på morgonen körde vi tillbaka in mot Rabat för att uträtta vårt ärende i huvudstaden – skaffa visum till Mauritanien. Med gott om marginal räknade vi med att vara där halv nio, en halvtimma innan de öppnade. Vi sladdade in fem i nio och hamnade då sist i kön som redan bildats utanför Mauritaniens ambassad. När vi väl fått tag på lite formulär att fylla i var det bara att ställa sig snällt och vänta. Någon timma senare kom vi ut, ett pass och drygt 300 kronor fattigare. Vi blev tillsagda att komma tillbaka samma dag klockan tre, så vi hade några timmar på oss att utforska Rabat.

Rabats mest kända riktmärke, Le Tour Hassan, eller ”Hassantornet” som jag antar att man säger på svenska även fast det låter ganska töntigt, blev målet för dagens utflykt. Det skulle blivit sin tids näst största moské (efter Samarra i Irak) men sultanen som höll i bygget dog innan det blev klart. Planen var att minareten skulle bli 60 meter men tornet blev bara ynka 44 meter. Till höger här på bilden kan ni se spillrorna av moskén, som förstördes i en jordbävning 1755, så nu är det bara minareten som återstår av sultanens storslagna planer.

Bredvid Hassantornet ligger Mohammed V Massolumeum. Här kan man kolla ner på den tidigare kungens pappa och farfar, sägs det enligt guideboken. Vi såg bara en kista, så frågan är om de ligger ihop i den?

Mina fördomar om Rabat som en stor, kaotisk stad besannades inte, det vi såg var en rätt vacker stad. Detta gjorde dock inte att vi ville stanna någon längre tid här, vi vill söderut! Prick klockan tre hämtade vi våra pass med Mauritaniens visum fasthäftat, tack för det, så nu var det bara att rulla ut från storstaden mot nästa mål på kartan, staden vi har höga förväntningar – Marrakesh!