Arkiv för 25 februari 2010

Mauritanien blev självständigt från Frankrike 1960. 2007 genomfördes det första demokratiska predidentvalet, men bara ett år efter skedde en militärkupp som avsatte president Abdallahi eftersom han försökte avskeda fyra generaler, varav en av dem ledde kuppen. Nu leds Mauritanien av ett militärt råd med Muhammad Ould Adbdel Aziz i spetsen. Mauritanien är ett muslimskt land på gränsen mellan de nordafrikanska arabländerna och det ”svarta afrika”, befolkningen består av ungefär hälften av varje. Hälften av folket lever under fattigdomsstrecket och inkomstskillnaderna mellan de rika och fattiga är stora. Mauritanien har ett kastsystem där det lägsta kastet består av slavar eller före detta slavar. Officiellt förbjöds slaveri 1981 men då det tar lång tid att ändra en kultur så existerar fortfarande slaveri. Att ha många slavar ger hög social status. 2007 ändrades lagen till att ge högre straff för att ha slavar men fortfarande uppskattas över 100.000 mauritanier vara i slaveri. Ett ord: SJUKT!

Eftersom vi nu var en del av den holländska styrkan var det ordnat med militäreskort och guide genom hela landet. Jag vet inte riktigt hur mycket info som kommit ut i svensk press och jag vet inte riktigt vilka rykten som stämmer och inte. Vi har hört olika historier men sant är i alla fall att två fransmän, en italienare och några spanjorer har blivit kidnappade av troliga anhängare till Al Quadia i Mauritanien det senaste året. Det har hänt ute i öknen när de varit helt själva så tro inte att vi är helt knäppa nu för att vi åkte till detta landet. Vi hade inga planer på att åka själva i öknen och på den stora vägen med militärer bakom axeln hela tiden kände vi oss nu helt trygga.

För att åka så lite som möjligt genom Mauritanien har vi gjort om vår rutt lite så att vi kommer att åka genom Senegal till Mali istället. Vi spenderade två nätter i Bou Lanouar, den första byn på vägen. Vårt campingområde var konstant omringat av pick-ups fulla med militärer och på natten satt en militär lutad mot Palle med en pickadoll i knät.

På dagen i Bou Lanouar åkte vi till Nouadhibou, Mauritaniens näst största stad, där vi hälsade på i en yrkesskola för ungdomar som lärde sig bilmekanik, kylteknik och liknande. Det var en relativt utvecklad skola skulle jag tro men det var kul att snickesnacka med folket där, en del kunde lite engelska eller spanska, annars var det teckenspråk och franska som gällde.

På kvällen hade borgmästaren ordnat en mauritansk fest för oss då han hade bjudit in massa folk från byn. Några män spelade trummor och keybord och sjöng. Kvinnorna kom upp några i taget och tog sig en svängom och de mäktigaste männen fick också visa sina dans-skills. Riktiga sjuka danser och sången lät mer som en utskällning men alla hejjade på och klappade händerna. Det var avgränsat var kvinnor, män och turister skulle sitta.

Vi hade mattor på golvet och låga bord fylla med läsk och juice, vilket inte de andra hade, så det kändes väldigt konstigt och vi var mer som åskådare än deltagare i festen men det var onekligen en intressant kväll. Vi hade två nätter i huvudstaden Nouakchott med stekheta resdagar i bilen och en riktigt svettig dag i staden. Det går inte riktigt att komma ihåg hur det var att sova med åtta strumpor i Frankrike och fortfarande frysa när man vaknar av panik för värmen nu.

Bild: Turistkarlarnas tur att dansa, han i grön tröja är Rob – riktigt skön gubbe!

Korta versionen: att ta sig ut ur Marocko kan varit det svåraste hittills!

Ni som vill ha den långa versionen kan sätta er tillrätta och slänga upp fötterna på skrivbordet, här kommer en beskrivning av den konstigaste gränsen jag har hört talas om. Den holländska gruppen hade förberett gränsen om att vi skulle komma så vi fyllde i en gul papperslapp och gled före bilkön och rakt in på området och ställde oss i kö för att röntga bilen. Under tiden lämnade vi in passen för kontroll. 2,5 timmar svettiga timmar i solen senare hade jag, efter lite flörtande med vakten, fått tillbaka passen med rätt stämpel. Vi var inte med på listan av holländare som vakterna fått innan så därför var det lite oklart om vi kunde glida med dem genom kontrollerna men so far, so good.

Palle hade dock inte rört sig många meter i bilkön men efter ytterliggare någon timme åkte vi igenom en stor röntgen där de kollade efter vapen och människor i bilen. Vi hade varken eller så en utpost till var avklarad. Stämpla ut bilen på ett ställe, ge lite choklad till någon annan vakt, poliskontroll av dokumenten, säga alla sina uppgifter till en gubbe som för hand skrev in alla uppgifter i en gigantisk pärm och som ville ha en SVART penna för besväret. Allt var väldigt oklart vad man skulle göra härnäst, att det skulle vara så svårt att ta sig UT ur ett land, men till slut gled vi in i ingenmanslandet mellan Marocko och Mauritanien. 3 kilometer som inte tillhör någon och som bara består av sand, skräp och bilvrak. Det finns tydligen gamla minor lite överallt också så det gäller att följa spåren som alla andra kört i, men i vårt fall var det bara att hänga gruppen med vår mauritanska guide i spetsen. Väl framme vid den mauritanska gränsen började processen om. Vi fyllde i ett formulär om bilen och ägaren till militärpolisen som knappade in allt på sin dator.

Bild: Bönepaus för guiden i ingenmansland.

När det var klappat och klart var det den vanliga polisen som ska kolla igenom alla papper. Sen var det tullen som också skulle snoka runt och ha 10 € för att få in bilen i landet. När alla fordon var igenom hade vi tagit oss ungefär 5 km på 8 timmar! Det hade troligtvis inte tagit så lång tid om vi varit själva men då hade vi heller inte haft några som helst instruktioner om hur det gick till väga. Onekligen väldigt smidigt när ledaren för karavanen samlar in och delar ut papper istället för att man själv ska ta reda på vad som ska hända härnäst.

Redan på campingen i Fes träffade vi ett gäng holländare som erbjöd oss att åka med dem över gränsen och genom Mauritanien. Då vi inte visste om vi skulle vara på samma breddgrad samtidigt så fick vi helt enkelt se om vi träffade på dem senare, och det var precis vad vi gjorde när vi gled in på campingen i Dakhla, som är sista stoppet innan gränsen till Mauritanien. Ödet var verkligen på vår sida och i denna historien har ödet ett namn, Rob. Han är ledare till en av de holländska grupperna och är en sådan där människa som man måste träffa ibland när man reser, annars skulle ingenting fungera. Hux flux var vi en del av en holländsk karavan och morgonen efter på väg mot Mauritaniens gräns. Sammanlagt är de över 50 personer som ska göra olika projekt i Gambia, de flesta är bilmekaniker-studenter i 20-årsåldern som ska utveckla den sortens studier på olika skolor.

En fullproppad lastbil, två motorcyklar, cirka 20 bilar (4×4-landrovers och andra coola bilar men också några helt vanliga bilar, två tjejer kör en illgul Volvo 940!) och lilla Palle körde tidigt på morgonen ner mot Noadhibou där man korsar gränsen till Mauritanien. Hur det gick till är en annan historia…