Arkiv för 23 februari 2010

Om du inte riktigt har full koll på vad Västsahara egentligen är så kommer här en kort sammanfattning…

Västsahara var tidigare en spansk koloni. 1975 gav Spanien upp området och det invaderades istället av Mauritanien och Marocko.1979 avstod Mauritanien sin del och sedan dess anser Marocko att Västsahara tillhör dem, men detta är inte bekräftat av varken någon annan stat eller av FN. En folkomröstning om områdets framtida status ska organiserar av FN men det blir hela tiden uppskjutet, Det är förbjudet att uttrycka åsikter om att Västsaharas borde vara självständigt eller ens att man vill ha en folkomröstning om saken, då riskerar man att hamna i finkan.

När Marocko och Mauritanien tog över Västsahara 1975 tvingades tiotusentals västsaharier att fly till Algeriet, där de och deras barn ännu bor i öknen i stora flyktingläger. De västsahariska flyktingarna uppskattas idag att vara omkring 160 000 människor och är helt beroende av internationellt bistånd för att överleva.

Bilder: Här käkade vi lunch på vägen mellan Laayoune och Dakhla.

Om du någon gång har undrat var Tjottahejti egentligen ligger, så har vi svaret! Precis söder om Västsaharas gräns svänger du av vägen till höger och kör 4,5 kilometer rakt ut bland stenar och gropar och när du precis tänker vända för att du inte ser någon bebyggelse någonstans, så är du framme!

Det franska ägarnas lilla hus, några tält och en toabyggnad, välkomna till Camping Du Desert. Här kunde man beställa kamel med dadlar till middag, dadlar är inte med på vår topplista så vi lagade middag själva och kunde sitta ute utan att frysa för första gången. Vi vaknade till en underbart vacker morgon, öken och sol. Jag provade att baka bröd för första gången medan Jonas var lite krasslig och fick ligga kvar i sängen. När vi packat ihop allt och bara skulle gå på toaletten innan vi åkte lämnade vi bilen obevakad fem minuter. En dörr var öppen för att alla flugor kunde passa på att sticka under tiden, men när jag kom tillbaka hade flugorna inne i Palle fått sällskap av två getter istället. Mamma Get kollade ut på mig genom fönstret vid passagerarsätet men när jag kom springande sa hon till bäbis-geten som satt vid ratten att det var dags att pysa. Det brukar ju vara så att man kollar UT på geten utanför och inte IN på geten i bilen. Jag önskar jag hade haft ett foto att visa för det var verkligen en helt sjuk syn, det skrattet räcker en vecka!

Från översvämmade vägar till full sandstorm, när vi kommit ut i öknen var kasten tvära. Att de vajande lastbilarna inte ramlade omkull är verkligen en gåta. Sanden fullkomligt yrde runt så vi sökte skydd vid ett övergivet betongskjul för att laga lite mat. Vi fick sällskap till den sandknastrande lunchen av en get som också ville ha lä. Kan vart ett av de konstigaste ställena jag ätit pasta carbonara på. Finns tyvärr inga bilder att illustrera det hela med, kameran har sandstormsförbud. Det var inte bara all sand som var problemet just nu, med lite halvdålig tajming visade det sig att slangen mellan luftfiltret och turbon hade ett hål, sand i motorn är ingen hit. Det var bara för bilmekanikern Jonas att använda silvertejpen och när vi vågade köra vidare köpte vi en bättre begagnad slang för 60 spänn i nästa stad, tack för det. En fransman som bott här i 10 år sa att han bara vart med om en sådan här storm en gång innan, så det var ju tur att vi kom just denna dagen och fick uppleva det!

Vi har sett hundratals poliser runt om i Marocko, inte bara i vanliga kontroller utan ofta står det någon i en rondell eller korsning för att hålla koll (?). Efter frågorna vart vi ska och vad vi jobbar med (vilket vi alltid ljuger om, till exempel studerar Jonas historia, det visste ni inte va?) vinkas vi alltid vidare, inga problem alls, fram till denna förmiddag på väg ut från Marrakesh.

Vi vinkades in till kanten på väg ut ur en rondell och en barsk polisman ber om bilpapper och körkort och med allt i näven säger han att vi ska betala 400 dirham (ungefär samma i SEK) för att vi inte väjt för en bil. Kruxet är att i vissa rondeller i Marocko har man väjningsplikt när man kör in i rondellen, som det är i Sverige, men i vissa andra ska man istället väja för andra bilister när man ska ut ur rondellen. Vi har inte kommit på något system till var det gäller vilka regler så vår taktik har varit att bara man inte kör på något eller någon så är det bara till att glida igenom. Polisen hade väl tråkigt i rondellen och tänkte att han kunde göra sig en hacka på oss.

Vi ville inte alls betala 400 spänn som hade hamnat rakt i hans ficka men han var bestämd och deklarerade högljutt att om han inte fick pengar så skulle vi inte få tillbaka våra papper. (Lärdom till nästa gång: ge aldrig bort några original!) Jonas blev också arg men fick tygla sitt hetsiga temperament och den kvinnliga delen av gänget log sött och sa att herr konstapel kanske skulle kunna tänka sig att riva det där bötespappret och få en slant i fickan istället och glömma att han någonsin sett oss… Det var han inte omöjlig med så en hundring fattigare och en korrupt polis-erfarenhet senare kunde vi åka vidare. Vi lämnade Marrakesh med ett stort S på kompassen, nu vill vi söderut!

Det fullkomligt öste ner regn hela eftermiddagen och kvällen. Det är rätt svårt att ha ordning på alla pinaler på 2,5×1,5 kvadratmeter när man inte kan ställa foten utanför dörren utan att behöva ta några simtag. Till saken hör också att vi hade lämnat in några plagg var för tvättning på campingen på morgonen, så vi hade blöta kläder upphängda lite varstans i bilen. Mina minnen av södra Marocko kommer alltid ha en vit tennissocka fladdrande i mitten. Sent på kvällen svängde vi av vägen mot en camping. Stigen dit visade sig korsas av en tillfällig flod och när vi skulle vända om körde Palle fast i sanden. Efter 13 timmar i bilen, klockan kvart i elva på kvällen, låg Jonas under bilen och skottade sand. När Palle kommit loss struntade vi i att leta upp en riktig camping, vi stannade på ett någorlunda torrt ställe och somnade som två stockar.