Arkiv för kategori Uncategorized

Det verkar som att det har vart lite krångel med att kommentera här på sidan. I första fältet skriver du NAMN, i andra E-POST och i den tredje är det frivilligt att skriva en web-adress, annars så lämnar du den blank. Det är alltså de två första fälten som måste vara ifyllda. Det står lite knasigt med rubrikerna för fälten nedanför istället fär ovanför som det brukar vara, men fyll alltså i DE TVÅ ÖVERSTA FäLTEN! Sen är det bara att kommentera på!

En rik gubbe från Dubai visste inte riktigt vad han skulle göra med sin förmögenhet, så han tog en liten del och byggde ett stort ställe i Marocko, för att locka till sig turister från sitt hemland. Det här stället består av lyxvarianten av ett hotell och camping. Hotellet har en flådig entré med stora stentrappor upp till hotellrummen. Källaren består av en stor nattklubb och restaurang. Hela kalaset var nästan färdigbyggt för några år sedan när det började läcka in vatten. Det, plus lite problem med tillstånd att öppna anläggningen, har gjort att invigningskalaset efter flera år med vattenfyllda golv, ännu inte kunnat äga rum. Istället för att låta allt stå som ett spökslott så bestämde sig Mr.Krösus för att ha öppet området runtomkring som en camping så länge, så nu är det bara byggnaderna som ekar. Rena, fina, VARMA duschar, fräscha toaletter, trevlig personal och färsk bröd på morgonen till alla campinggäster erbjuds här för en kostnad av 0 kronor! Helt galet.

Till saken hör att det ligger tre kilometer utanför en liten håla som du aldrig kommer att höra talas om, men det är bara att svänga vänster när du ser disneyslottet från landsvägen, alla är välkomna!

Det här har vi ätit idag. Vad har ni ätit?

Staden Fez nyare delar består av moderna hus, stora boulevards och gröna parker. Att komma in i den gamla delen, Medinan, är som att från en gata till en annan vara i en helt annan stad. Medinan har fjorton stycken ingångar och består egentligen bara av gränder kors och tvärs. Vår ursprungliga plan att komma till något som på kartan såg ut som några moskéer försvann snart och vi ägnade istället dagen åt att strosa omkring och helt enkelt vara totalt vilse.

Drack två mynta-te, två coca color och en vatten för en tjuga på ett litet café där det kändes som att jag var den första kvinnan som någonsin gått över tröskeln. Serveringarna myllrar av killar och män men inte en enda gång har jag sett ett gäng kvinnor sitta ner.

Det görs och säljs mycket lädervaror i Fes Medina och från en balkong kunde vi titta ner på området där några män stod med benen nere i små bassängen med färg. Där får skinnet ligga i två veckor innan det tvättas i en annan bassäng och sen läggs för att torka i solen. Alla färger är naturliga, den röda kom från en blomma, den gula från saffran…

Det blev inga affärer gjorda, men det skär i shopping-hjärtat att vi inte har plats för alla dessa vackra saker i vår för tillfället enkla boning. Röda mattor, stora glaslyktor, turkosa sittkuddar, silvriga tekannor… Vackert är ordet.

Bild: Killen som hjälpte oss på slutet så vi äntligen hittade vår moské vi skulle kolla på.

Jag är fortfarande förundrad hur alla kan vara så trevliga, det utbytes nickar och léenden i alla gathörn. När vi vandrat runt, runt, runt hela dagen fick vi fråga oss fram hur vi kunde komma ut ur myllret. Riktigt trötta efter en lång dags strosande och alla nya intryck tog vi en taxi tillbaka till campingen. Tänk vad jobbigt livet kan vara ibland.

Bild: Det bor ett gäng människor i Fes. Alla verkar kolla på Tv för det finns tusentals paraboler.

Bild: Hittade ett Laziofan i en matlucka i en gränd. Vi käkade lite korvar hos han och hans kompanjon.

Bild: En liten gubbe kom fram o ville ha hjälp att tända sin cigarett. Sen gick han vidare med ett brett smile på läpparna.

Bild: Några killar vi snackade med vid ett Café.

Bild: Gubbe som sålde grönsaker. Lisa köpte oliver.

Nu ska jag berätta för er om den grisigaste måltiden jag någonsin ätit. Själva maten var hur god som helst men det var omständigheterna som gjorde att hälsovårdsmyndigheterna i Sverige hade svimmat. Vi var alltså hembjudna till Muhammed, en rund man i sina bästa år, för ett studiebesök i marockansk matlagning. När han slutade vid sjutiden på kvällen åkte vi tillsammans hem till hans lägenhet. Han hade ett stort vardagsrum med fem soffor och soffbord utplacerade runt väggarna. Två sovrum, ett kök och en toalett där hålet i golvet användes till båda typerna av toabesök samt för att duscha.

Det var bara att glömma allt hygiensnack inom Varbergs Kommun när man kom inom dessa fyra väggar, att tvätta händerna innan man dök ner med nävarna i köttpåsen var inte med på kartan. Muhammed styckade upp en bit nötkött i en gryta och kryddade med olivolja, persilja, vitlök, salt, peppar, gul och röd lök och lät det gotta till sig innan han hällde på vatten, citron, spiskummin och saffran.

Kvinnan i sällskapet sattes att rensa bönor i köket medans männen drack öl i salongen, en helt normal uppdelning på en middagsbjudning här tydligen. När allt kokat ihop så skulle bönorna i en stund och sen var det klart. Muhammed hällde upp allt i en skål och bar ut i vardagsrummet. Middagen var serverad. Vi tänkte: var är besticken och drycken? Muhammed tänkte: varsågoda. Som jag har sagt innan, det är bara att ta seden dit man kommer och hugga in. Bryta en bit bröd att gräva upp grytan med. De stora köttbitarna fick man helt enkelt gräva med fingrarna efter.

Ibland ser jag mig själv utifrån och tänker: hur fasen hamnade jag här? När jag böjde mig fram för att gnaga på ett litet köttben och Muhammeds fläckiga fingrar, efter en hel dags arbete på campingen, dök ner fem centimeter framför näsan på mig i samma tallrik, var en sådan stund.

Själva maten var riktigt god och bara man får tag på rätt kött och rätt bönor hemma på Hajen i Varberg så ska det nog inte vara något problem att koka ihop på hemmaplan. Så för er som är intresserade har vi en marockansk middag om några månader, självklart utan bestick och tallrikar!

Bild: Jonas står och försöker hitta rätt ord för bromsskiva i sitt franskalexikon.

En slingrig dag i bergen tog tydligen kål på Palles bromsar, vi hörde ett pysljud när vi bromsade och det kan ju inte vara helt okej. Första morgonen på campingen i Fes skulle vi ta tag i detta och frågade gubben i receptionen om var vi kunde vända oss. Mannen vid namn Muhammed tog saken i egna händer och fixade en mekaniker som skulle komma om en kvart sisådär. Efter två timmar rullade Mustafa in och började undersöka Palle. Det syntes att han visste vad han gjorde så han dök ner med fingrarna igår förmiddag och dök upp idag på eftermiddagen. För våran del har det blivit två slappa dagar på campingen, druckit kaffe, försökt snickesnacka lite arabiska och städat bilen. Nu har Palle nya bromsbelagg, ny huvudcylinder och nyslipade bromsskivor, vilket allt som allt kostade en att oväntad skjorta ur var begransade garderob. Efter lite kvinnlig prutning var det bara till att slänga fram dirhamen, det kostar att ligga pa topp! Ikväll ska vi hem till Muhammed på middag och imorgon väntar Fes gamla stad på att bli utforskad.

Chefchaouen var verkligen en charmig stad. Vi vaknade första gången på en riktig camping och strosade ner i gränderna för en förmiddagsutflykt. Det är lågsäsong här nu så vi såg knappt några andra turister, iklädda våra nya Jelabbas smälte vi in riktigt bra. I denna stan kände jag mig inte obekväm eller uttittad för att jag är svensk en enda gång, folk var väldigt trevliga utan att vara påstridiga. Det kunde komma upp en liten kåpa-klädd man ur en gränd och hejja glatt innan han strök runt hörnet.

Mitt på dagen tog vi Palle från sin trygga plats och styrde söderut. GPS-programmet vi köpt hem från www.tracks4africa.com för hundringen innehåller hela västafrika. Det är ett program som är ihopsamlat material av andra resenärer och innehåller bara vägar andra kört på och det finns även bensinmackar, sovställen, restaurangen och andra bra saker tillagda på kartan. Bra eftersom då vet man att de vägarna fungerar, dåligt eftersom alla andra vägar inte är med. Kompletterat med våra vanliga kartor och kompassen så kommer vi förhoppningsvis att kunna ta oss dit vi vill.

Från Chefchaouen följde vi den enda vägen ner till Fes som fanns med på GPS:en. Själva vägen hade sett sina bästa dagar och det var vanligare med ett hål än en meter plan mark. På sina ställen var det riktigt lerigt eller en gigantiskt pöl så här fick Palle bekänna sin röda färg. I en av byarna vi åkte genom var det full kommers längst med den smala vägen så vi satt på första parkett för att kolla in detta skådespel. En liten man i röd jacka sprang före oss för att lotsa oss fram, vilt gapandes och slängandes med en fisk i näven. Han var bara en av alla intressanta människor vi stött på idag.

Hela dagen vinkade alla glatt på oss så jag satt där som Silvia och viftade nästan handen ur led. På en grön kulle gick en gubbe i brun Jelabba och rastade två lika bruna kor. Vi stannade till och sa Salam Salam och frågade om vi fick ta ett foto. Han poserade glatt och pratade på om någonting som vi fattade var att han ville ha en slant för besväret. Det fick han gärna men då babblade han på ännu mer. Jättesvårt att förstå, vad vill han? När han drog fram en sedelbunt ur fickan började alla skratta, han ville inte ha några små växelpengar av några vilsna turister, han var ju storbonden själv! Sen kan han ha bjudit hem oss för att stanna över natten men det var lite oklart, så vi sa Shokran och hejdå och körde vidare.

När det framåt kvällen började bli mörkt i bergen och man inte såg någonting, varken hålen i marken eller gubbarna vid vägkanten hade det egentligen räckt med bilåkning för idag. Efter ytterliggare några timmar visade GPS:en oss fram till en camping precis utanför Fes, så när vi kom fram vid åtta på kvällen var vi lagom trötta. I campingens bar, där vi var de enda utlänningarna, var det håll i gång på en vanlig tisdag. För första gången på två dygn såg jag tjejer i min egen ålder, de få kvinnor vi sett innan var slöjbeklädda damer som bar ungar, grenar eller korgar på ryggen och var hela tiden på väg någonstans. Här på baren var de klädda som vilken västerländsk tjej som helst och det både röktes och drack öl. Antar att detta inte är en allt för vanlig syn här i Marocko med 98% muslimer. Enda skillnaden mot brudarna på Oscars hemma i Varberg var väl att de skakade rumpa en aning naturligare!

Från en timme till nästa befann sig Palle på andra sidan gibraltarsundet. Det finns två pluttebitar land på Marockos norra kust som tillhör Spanien så när vi anlände till en av dessa, staden Ceuita, var det som att vi fortfarande befann oss i Spanien rent språkligt sett, eftersom de snackade spanska och hade spanska skyltar. Jag vet inte om det var psykologiskt att vi hade lämnat Europa för Afrika men genast kände jag mig lite otrygg och uttittad. När vi ville in i ”riktiga” Marocko var det första gången vi fick visa upp passen på hela resan. Den lilla tjejen skulle stanna i bilen och den stora, starka killen skulle gå och förhandla. Det var lite papper som skulle fyllas i, någon form av apparat halades fram och innan Jonas hann ropa hej hade han blivit lyst med något ljus i ögonen.

Jonas visade tydligen gott resultat och fick ett kryss på ”ej influensa” och eftersom Jonas var frisk var jag tydligen också det, för jag fick också ett kryss. När vi väl var igenom och äntrade Marocko möttes vi av en rikemans-semesterort. Fina hus utmed havet och välbyggda vägar. Överallt fanns det tre, stora marockanska flaggor, röda med en grön stjärna i mitten som vajade i vinden. Nästan lika ofta längst med vägarna fanns det män utplacerade som kan ha hållit på med den mest ineffektiva renhållningen vi sett, en och en stod de och SOPADE vägen med en vanlig sopborste. Det fanns också stora planscher på en man i kostym, samma kort överallt, så vi fick höra oss fram vem stjärnan var. Det var visst kungen, Mohammed VI, som snart skulle komma just till dessa städer vi åkte igenom nästa vecka.

Första staden vi kom till, Tetoutan, skulle vi egentligen letat upp stadens marknad som ägde rum just på måndagen. Vi fick inte så bra känsla av myllret, det var fattigt och kaotiskt och folk överallt så vi susade igenom och kom ut på landet och upp bland bergen. Stannade på lite ställen utmed vägen för att beundra den häftiga utsikten. Det stod män lite överallt och hängde, ofta bara en och en, iklädda stora kåpor med en toppig luva. Vi stannade vid en stängd affär och frågade en gubbe om vi kunde fylla på vatten någonstans. Nu är det franska eller arabiska som gäller, lite halvsvårt men han fattade vad vi ville. Pekade över vägen där det fanns en kran med vatten rinnande ner i ett mosaikkar, så där fyllde vi våra tankar med friskt bergsvatten på ett litet kick. ”SVÅRT” som man säger med ironi i rösten.

På ett ställe där vi stannade för att fota en sliten gammal åsna som käkade gräs, helt ovetandes om att han hade världens vackraste utsikt, stod det en kvinna utanför sitt skjul i en slänt. Hon hade så fina färger på sig, så jag gick upp och frågade om jag fick fota henne. Det gick bra, men hon ville ha någonting för det. När jag gav henne en kexchoklad och en slant blev hon överväldigad och drog in oss i huset för en eftermiddagsfika. Hux flux satt vi där och åt bröd och oliver i ett litet, dragigt hus. Man kom först in i köket och sedan fanns det två små rum med sängar och soffar inknökade för att skulle få plats att sova.

På den lilla innergården spatserade hönorna omkring, de sov på natten tillsammans med getterna under ett litet tak. Allt som allt kanske huset var trettiofem kvadratmeter. Här bodde Rabbia tillsammans med sin man, som var ute och jobbade nu men annars mest rökte och sov, och deras fem barn. Jag antar att Rabbia var berb och pratade något av deras lokala språk, för vi kunde inget gemensamt språk. Men hon var en härlig kvinna och med gester, ljud och skratt så kan man faktiskt förstå väldigt mycket!

Staden vi nu kom till hette Chefchaouen. Här tog vi in på den första campingen på resan, det är skönt att veta att bilen är säker när man traskar iväg på utflykt och praktiskt med toa, dusch och vatten inom räckhåll. Chefchaouens gamla del bestod av bilfria gator och gränder härs och tvärs, i olika blå nyanser. Ljusblått, turkost, korallblått… Här såldes det grejjer från luckor i fasaden och överallt traskade män omkring i den här kåpliknande dräkten, nu är jag lite osäker på stavningen men de kallas iallafall Jelabba. Vi blev indragna i en mattaffär av en av få försäljare som fanns på gatan. Vi tänkte att vi kan väl hänga med en minut och sen gå vidare, men vi blev kvar där över en timme. Drack te och pratade, det slutade med att vi provade massa konstiga saker och gick därifrån med varsin Jelabba. Jonas fick en svart-vit-randig och Lisa fick en turkos. Man får ta seden dit man kommer!

Europas sydkust, även kallad ”Europas balkong”, bjöd på en ljummen men molnig söndag. Visst var det trevligt att köra här också, men om detta var en balkong så är östkusten en hel altan! Vi fyllde på våra vattendunkar i en bäck som vi fick rekommenderad som bra vattenhål. Träffade några lokalbor som kom för att fylla på egna dunkar eftersom vattnet var det bästa dom kunde hitta, och visst var det mycket godare än Barcelonas klorvatten vi hade i tankarna innan. Jag kände mig väldigt naturlig där med vattnet porlandes runt fotknölarna medans jag skaffade vatten till vårt lilla hushåll.

Till lunch blev det ärtsoppa och pannkakor. Jag tror aldrig jag har ätit så mycket husmanskost som nu när jag är på resande fot. Det var verkligen ett bra drag att ta med oss massa mat, det kan verka hysteriskt för visst finns det mat att köpa i andra länder också, men vi har hittills inte ägnat varken någon tid eller energi för att leta upp någon mat vi kan äta. När vi är hungriga hoppar vi bara upp på taket till den svarta lådan och väljer vad vi vill ha till middag. Sen är det bara att slänga ner det till kompisen nedanför som raskt vispar ihop nåt gott i vårt både välfungerande och smidiga kök, som får avundsjuka blickar av både en och annan bilsemestrare. Finnen vi träffade igår sa att Jonas borde ta patent på köksritningen, det kanske är så vi ska finansiera detta kalaset.

12 dagar och 411 mil senare kom vi på söndag kväll till Europas slutmål, en liten stad vid namn Algecira. Om det var Tomas Ledin men ”Genom ett regnigt Europa” som var soundtracket till första dagarna av resan så är det Toto med ”Africa” som gäller nu!

Spaniens östtkust var livet att köra på. Vi brummade fram på småvägar längst med havet och bara njöt av att ha solen i ögonen och flip-flop-strängen mellan tårna. Mysiga små byar, lyxiga semesterorter och öde serpentinvägar.

Anmärkningsvärt var alla hundratals möbelaffärer som fanns överallt längst med hela kusten. Vem köper alla möbler?
På en ranglig plaststol vid en landsväg satt en kvinna och väntade på bussen. Konstig busshållplats, tänk om det kommer en resenär till, ska han sitta i knät på henne då? Efter en kilometer satt det en annan tjej på en plaststol. Kommer inte bussen snart? Efter några hållplatser till, med eller utan sittplats, förstår vi att tjejerna som står mitt ute i tjottahejti, men kanske lite kortare kjol än vädret egentligen tillåter, väntar på att någon ska plocka upp dem en stund för några euros i utbyte. Vem köper alla tjejer?

Varför har man inte spenderat hela sitt liv i en bil på den spanska kusten? Idag har vi nått en milstolpe på resan: av med vinterskorna och på med flip-flopsen! Antalet sockar reducerades inatt från tidigare åtta stycken till endast fyra… Det börjar arta sig.

Bild: Här började vi våran morgon!

Bild: Vi vaknade i ottan så vi behövde inte få besök av någon bonde…

Bild: Det växer knasiga frukter här i träden.

Bild: Solig dag i bergen men utsikt mot havet. Fint!

Bild: På våran lunch-rast fick vi sällskap av två finnländare som också var på genomresa.

Bild: Jonas på taket.

Bild: Spöket Laban ser sol första gången sen dackefejden.

Bild: Palle har bra utsikt.