Sista natten i Saint Loius drömde Jonas att han öppnade bildörren och då satt det två Alibabbor i bilen. I samma stund råkade jag sträcka ut min arm mot Jonas, som i drömmen försvarade sig mot inkräktarna genom att fäkta filt med armarna. Då vi har mycket begränsad sovyta så vaknade jag av en rak höger rakt i ansiktet. Kan det vara malariatabletterna som spökar? Jag har hört många skräckhistorier om folk som ätit Lariam och fått mardrömmar och hallucinationer, men om en smocka är vår enda biverkning så får jag säga att vi kommit lindrigt undan!

Vi åkte söderut i Senegal mot huvudstaden Dakar och sedan rakt österut genom landet. När det började mörkna svängde vi av vägen och slog läger för natten. Jonas försökte sig på en liten lägereld med blandat resultat och jag gjorde pannkakor. När vi skulle sova var det så varmt i bilen att brandlarmet gick. ALLT är varmt här. Palle, vi, alla grejjer, allt vatten. Då menar jag inte lite fesljummet, vattnet har vad man på hemmaplan skulle kalla en lagom duschtemperatur. Men eftersom vi svettas ut typ halva vår kroppsvikt per timma så är det bara att bälga i sig. När vi någon gång får tag på en kall cola är det som att hälla himlen i halsen.

Det är en otrolig frihetskänsla att stanna och campa i naturen vart man vill. Vi vaknade till en underbart vackert soluppgång och kom till Malis gräns mitt på dagen. Där fick man själv leta upp polisstationen i sista staden i Senegal och få en utstämpel i passet och göra likadant i första staden i Mali. Däremellan befann vi oss enligt passen ingenstans. Vi bushcampade på kvällen igen. När vi hade lagt oss hörde vi ett bräkande ljud långt bort som blev högre och högre. När jag stack ut huvudet ur takluckan såg jag att hundra getter med tillhörande herde var på bete runt oss. Jag höll vakt och rapporterade ner till Jonas vad som skedde tills kusten var klar och vi kunde somna. Den natten var för övrigt den varmaste hittills. Inför nästa natts bushcamping var det dags för myggnätet att komma fram så att vi kunde sova med takluckan öppen. Iallafall psykologiskt känns det mindre skållhett när man kan se himlen utanför.