Arkiv för 21 mars 2010

Mitt på dagen lämnade vi nationalparken och fortsatte söderut mot Ghanas gräns. Vi var inte sugna på att leta upp en svårkommunicerad mekaniker och ägna massa tid och energi på att svetsa ihop den där bladfjädern. Afrikalagningen såg helt OK ut så vi gjorde en chansning och körde vidare.

Tidig eftermiddag körde vi över Ghanas gräns, sista landet på listan! Det var hus och folk längst med vägarna överallt så det var omöjligt att hitta någonstans att bushcampa. I första stora staden vi kom till, Tamale, letade vi upp ett ställe i guideboken för att spendera natten på. Det var fullt så de skickade vidare oss till grannen, vilket visade sig vara ett av de sämsta ställena vi bott på hittills. Vi fick sova i bilen och använda toalett och dusch. Jag tar tillbaka det där om att bungalowsen på förra stället var sunkiga, det var ett lyxhotell jämfört med detta. Det var så äckligt så jag duschade med kläderna på och vi drog så fort vi vaknade på morgonen.

Genom byarna är det max 50 kilometer i timmen som gäller, det kommer vi aldrig att glömma efter denna dagen. Första gången vi blev stannade hade polisen mätt oss till dryga 70. Fanns inte så mycket att snacka bort utan visst, sorry, sorry, vad gör vi åt detta? Han skulle skicka oss till domstol sa han, vilket vi inte alls hade lust med, så det kanske finns en möjlighet att vi kunde betala en slant istället…? Ja jo det skulle vi nog kunna ordna sa polisen, en hundring så kan ni åka vidare. Hundra Cidis är 500 kronor och en förmögenhet för vem som helst här. Han insåg nog själv att han tagit i från tårna så när vi gav han en tjuga lät han oss åka.

Nästa polis var barskare och började gapa direkt när hon stannade oss. Parkera bilen och gå ut ur bilen sa hon så ska vi göra upp om när ni ska till domstolen. Man kan aldrig veta om de menar allvar och vi var riktigt osugna på att fastna i norra Ghana. Jag öppnade mitt hjärta för polisen och berättade för polisen att jag var gravid (I can see that! sa polisen. TACK FÖR DEN?!) och var tvungen att åka och kolla min bäbis så vi kunde faktiskt inte stanna. Hon sa att vi kunde ge henne 50 cidis och åka, vi gav henne 30 och sen var saken ur världen. 
Skumma inte igenom texten nu och missuppfatta det hela om den här bäbisen. Jag är INTE gravid. 
(För er som inte fattat det så är jag och Jonas inte tillsammans 
och då jag inte tror på jungfrufödsel så är det rätt tekniskt omöjligt.) Tredje gången vi blev stannade kände vi att kassan sinade väldigt fort så vi betalade helt enkelt ingenting. Allt beror på vilken polis man träffar och om man orkar ägna tid och energi så kan man komma ifrån de mesta situationer utan att behöva betala så mycket. 

Kumasi är Ghanas näst största stad och jämfört med föregående natts sovplats så hittade vi nu till himmelriket. Vi fick ställa bilen utanför ett byggnad som var hostel/skola/kyrka och använda riktig toalett och dusch. Jag hann precis duscha innan vattnet försvann för resten av natten och morgonen, men vi gillade detta stället ändå. Allt är verkligen relativt. Vi gick oss la oss så tidigt så att vi vaknade av oss själva vid halv sju på morgonen. Vi har skaffat en helt annorlunda dygnsrytm på resande fot än vad vi har hemma, men det är skönt att komma upp tidigt innan allt man rör och ser och andas är 40 grader varmt. I Kumasi ligger Västafrikas största marknad. Vi tog en taxi dit och kastade oss rakt in i myllret. Jonas var här förra året och visste vad som väntade honom men jag var riktigt imponerad. Det var folk precis överallt som sålde grönsaker, torkad fisk, tyger, köttslamsor, husgeråd, skor, allt du kan tänka dig. Folk hälsade glatt (HELLO!! How are YOU?) men försökte inte sälja något till oss utan var upptagna med sitt. Jag började prata med en kvinna som hade ett tygstånd 
tillsammans med hennes bror. När jag frågade hur tygstyckena som alla bär omkring sina ungar fungerar så ropade hon dit en 
bäbis av kvinnan som sålde tomater bredvid. Hon la ungen på min rygg och band fast den med skynket och vips så hade jag en sovande liten tjej på ryggen. Alla kvinnor runt om tyckte detta var otroligt skojjigt och de undrade varför inte min man fixat en bäbis till mig än.

Efter några timmar på marknaden var vi helt utmattade så klockan tio på förmiddagen rullade vi ut från Kumasi. Man hinner med så mycket när man går upp tidigt! (Resans vuxenpoängs-lärdom…) Nu var det min tur att börja må dåligt. Det är inte alltid underbart att kuska runt i en bil och ibland undrar man varför man inte köpte en charter till Teneriffa istället. Sen eftermiddag kom vi fram till Desertrose, en lodge (svårt ord att översätta, vandrarhem?) under uppbyggnad av ett svenskt par vid namn Julia och Micke. Jonas träffade dem förra året här i Ghana och sen träffade vi dem i Göteborg i somras en gång, när våra planer om denna resan ännu var väldigt oklara. När vi satt på restaurangen på avenyn trodde jag nog inte att vi mindre än ett år senare skulle träffa dem igen, i Ghana. Otroligt skönt att rulla in här och se havet, nu ska vi inte längre söderut! Planerna för den närmaste framtiden är väldigt lösa. De kommande dagarna ska vi spendera i horisontellt läge, max sitta upp i en soffa, och kurera oss mot den senaste tidens krasslighet. Ni som känner mig vet att det inte är normalt för mig att inte äta på 24 timmar men med en bok i hängmattan här ska jag nog bli människa igen.

Planen framöver är att spendera några veckor här på kusten på lite olika ställen, åka in till huvudstaden Accra och upp till Kumasi igen. När vi känner oss klara med Ghana för den här gången bär det som sagt av upp mot Burkina Faso igen för att sälja bilen och flyga hemåt. Det här med att bli av med Palle och ta sig hem känns som ett projekt för sig så nu riktar vi in oss på att njuta av att vi har kommit till resans mål.

Sista dagarna i Ouagadougou gjorde vi absolut ingenting. Vi hade tänkt att åka på måndagen efter att vi hämtat visumen men på måndag morgon blev Jonas sjuk och sov i stort sett konstant i ett dygn. Inte helt normalt. Jag åkte och hämtade visumen på Ghanas ambassad, lätt som en plätt fick jag dem i handen på en sekund. Skräckhistorier vi hört om folk som väntat en vecka och sen fått gråta sig till visumen stämde i vårt fall inte. Efter ett dygn i dvala vaknade Jonas till liv såpass så att vi kunde lämna Ouagadougou. Vi har verkligen känt oss som hemma hos Tess och hade kunnat stanna hur länge som helst, men kusten i Ghana kallar. Hennes ena katt var höggravid och trots mina ivriga hejjarop att få se min första kattfödsel behagade hon inte att trycka ut dem förrän dagen efter vi åkt. När vi kommer tillbaka till Ouagadougou om några veckor för att försöka sälja bilen känns det skönt att veta vart vi ska återvända till.

Målet för dagen var Ranch de Nazinga, en nationalpark i södra Burkina Faso. På den gropiga sandvägen dit började Palle låta som en gammal traktor och det visade sig att vänstra bladfjädern gått av. I väldigt sakta mak tog vi oss fram de sista milen till en liten samling hus, där vi hyrde in oss i en bungalow som gav känslan av en rysk bordell. Ytterliggare en gång fick vi nu försöka laga bilen på vår ytterst begränsade franska med mycket inblandning av teckenspråk. Killarna vi träffade förklarade att närmsta svets fanns i staden 5 mil bort men de kunde laga den provisoriskt för oss. Ja tack. Killarna gick ut i djungeln och letade upp lagom stora pinnar som de högg till för att kunna kila fast bladfjädern. De snurrade fast allt med ett rep och sen hade traktorn förvandlats tillbaka till Palle igen. Man tager vad man haver så att säga, begreppet ”afrikalagning” har nu fått sin riktiga innebörd.

Vår ryska bordell låg precis vid en liten sjö där nationalparkens djur dricker och badar. När de stora starka karlarna fixade bilen gick jag ner till vattnet för att kolla in en babian som skulle ta sig en slurk. Tydligen var han bara lite snabbare än de andra för sen kom hela styrkan, stora apor och små bäbisar, säkert 30 stycken. De brydde sig inte om publiken på andra sidan vattnet utan gjorde vad de skulle. Det blev inget bad dock, troligen med tanke på krokodilerna man kunde se sticka upp huvudet ibland. Kul i alla fall att se så många vilda babianer på så nära håll.

Eftermiddagen blev snabbt kväll och vi gick och la oss tidigt för att orka upp till en liten safaritur som ägde rum klockan halv sju på morgonen. Vi hade lyckats hitta en kille som snackade lite engelska, så han och vi hoppade upp på en pick-up för att åka på någons timme tur runt parken. Jonas mådde fortfarande inte helt hundra så han satt halvt avtrubbad på en bräda och väntade ut tiden. Jag är väl heller ingen naturmänniska egentligen med det var en sval och skön morgon och visst var det häftigt när en elefant plötsligt stod vid vägen. Så sjukt stort djur! Vi såg lite vårtsvin (eller som vår guide sa: Pumba Pumba!), antiloper och fåglar. Väl tillbaka på vid bungalowsen fick vi verkligen se elefanter på nära håll. Hela elefanthjorden gick precis utanför vårt lilla hus och ner i vattnet för att svalka sig. Jonas var fortfarande inte så imponerad utan tyckte det var som att se elefanter på Kolmården men jag tyckte det var riktigt häftigt att se så många vilda elefanter. Man känner sig rätt liten när detta enorma djur lallar förbi oberörda av oss små människor tio meter bort.

Bild: Kolla in elefanten som står bakom huset till vänster om Jonas.