Arkiv för 14 mars 2010

Efter 10 timmars sömn vaknade vi till en fin, ostörd morgon. I sista staden i Mali stämplade vi ut oss själva och bilen och i första stället i Burkina Faso skulle vi stämpla in oss och fixa visum. Vid en rätt diskret polisskylt stannade inte Jonas direkt utan först när en snubbe hoppade ut ur ett liten byggnad och vinkade hysteriskt. Den här killen visade sig vara gränspolis och ville ha 2000 CFA, typ 35 kronor, för att vi inte stannat vid skylten. Ibland finns det sådana skyltar vid vägarna här utan att man behöver stanna så av ren princip vägrade jag betala den ringa slanten, som bara hade hamnat i hans ficka ändå.

Vi följde med in på hans kontor och fattade nu att det var här man skaffade visum till Burkina Faso. Jag fick genast bli lite trevligare så att han inte skulle sätta käppar i hjulen för våra visum, vilka vi fick rätt snabbt utan problem för cirka 170 kronor per person. När det var klart och vi hade passen i fickan igen satte han igång igen och skulle ha pengar för vårt allvarliga brott, men sa nu att det var 12000 han skulle ha, alltså över 200 spänn. Efter en stunds diskussion då han tyckte vi blev jobbigare och jobbigare så gav han till slut upp och viftade iväg oss. På nästa stopp träffade vi en himla trevlig kille vid namn Leopold, som glatt tullade in bilen för 5000 CFA, typ 85 kronor. Nu var det bara till att tuta och köra. Trodde vi….

För tredje gången på resan slutade bromsarna i stort sett att fungera. Bromsvätskan läckte som ur ett durkslag. Flera mil av vägen i början av Burkina Faso täcktes av rött damm som fort fortplantades in i Palle och la sig ÖVERALLT. In i alla lådor och skrymslen. Vi såg riktigt bruna ut efter några timmar där. Nu kunde vi välja på att bushcampa utanför Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, eller köra in i staden fastän det började bli mörkt. Vi valde det senare och efter att vart vilse i någon timme hittade vi till slut till Chez Tess, ett ställe rekommenderat i Lonely Planet. Detta bed&breakfast ägs av den supertrevliga svenska kvinnan Tess.

Det skulle bli fredag nästa dag och om vi skulle hinna fixa Palle innan helgen ville vi vara i Ouagadougou när vi vaknade, och att då ha en svensk tolk till hands är ju en stor fördel. Efter en köttbit på en närliggande restaurang, en dusch för att skrubba av det insvettade dammet och en natts sömn i en säng med vita lakan mådde vi mycket bättre.

Vi gick upp tidigt på fredagen och åkte till Ghanas ambassad för att hinna ansöka om visum innan helgen. Det kändes som ett så civiliserat ställe, dels pratade de engelska så kommunikationen var ju bättre än någonsin förr på resan, och dels så motarbetade inte kvinnan bakom disken oss utan gav oss formulär rakt i handen. Endast ett formulär behövdes, plus 4 foton var, så jämfört med på vissa andra ställen gick detta på ett kick. Eftersom vi kanske ska tillbaka till Burkina Faso efter tiden i Ghana för att sälja bilen så valde vi ett visum med möjligheten att åka ut och in i landet, dubbelt så dyrt som ett ”vanligt” visum, så kalaset gick på över 500 kronor var. Vi kunde betalat ytterliggare några hundralappar var och fått visumet samma dag men vi valde att vänta till på måndag istället. Reskassan börjar sina om man säger så. Bilen fixade vi förresten på ett garage som Tess man visade oss till. Mekanikern lagade läckan på en timme för dryga hundralappen. Efter det besöket fungerar inte blinkersen istället, bättre det än en icke fungerande broms….

Tess hade sina fem rum fullbokade de kommande dagarna men det gick jättebra för oss att stå kvar på innergården och sova i bilen. Detta måste vara världens mysigaste ställe, rent och fint med supertrevliga anställda som servar oss som på ett lyxhotell. Vi har till exempel fått alla våra kläder tvättade och STRYKNA. Haha, helt galet. Iallafall, jag rekommenderar alla som någonsin kommer att ta sig till Ouagadougou att bo här. Hallelulja! http://tess.eklablog.com/

Helgen har spenderats rätt mycket inom denna innergårdens fyra väggar. Vi har städat ur hela bilen och försökt skrubba bort den nya, fina rödbruna färgen allt blev på vägen hit. Kört runt lite i staden vilket vi har hundra gånger bättre intryck av än av Bamako. Försäljare nöjer sig glatt med ett nej tack och människor är över huvudtaget väldigt trevliga. Igår kväll var vi ute och åt med några svenskar som jobbar här för SIDA och Unicef. En kille jobbar som ingenjör på Unicef och hans flickvän volontärarbetar som sjuksköterska på en klinik här i staden. Hon berättade saker som man blir helt mörkrädd av att höra… Gynundersökningar görs med två fingrar och lyses upp av antingen läkarens eller sköterskans privata mobil eller ficklampan på en tändare.
Det händer att människor som kommer dit inte har råd att betala cirka fem kronor för sjukvårdsmaterial de behöver för att bli omplåstrade så de får gå hem igen och försöka skramla ihop till slanten. Nu säger jag det igen: SJUKT.

Efter middagen gick vi till Matata, ett utomhusställe med dunkande afrikansk musik och ett knökfullt dansgolv. Det var mest killar där, kvinnorna är väl hemma och skrubbar golvet antar jag, men de tjejerna som var där dansade gladeligen med männen och oss få vitingar som hittat dit. Jag fick en känsla av att jag lika gärna kunnat vara i Brasilien på en strandbar, musiken var inte helt olik och stämningen var densamma, med en stor skillnad. Det var ingen som raggade, flörtade eller ens dansade närgånget. När vi kom tillbaka till Chez Tess var det fest på gatan. Vi lyckades somnade som stockar på andra sidan muren, några meter från det spontana dansgolvet. Imorse vaknade vi bokstavligen talat med tuppen. I mina tankar halvt sovandes har jag gått igenom oändliga möjligheter att ta död på den där tuppen som gör att vi vaknar i pensionärstid varje morgon här. När man väl är uppe och slagit sig ner för att bli serverad en finfin frukost när morgontimmarna ännu är ganska svala så är jag ändå rätt nöjd med vår dygnsrytm.

Idag har vi inga direkta planer. Om visumen enligt planen blir våra imorgon så lämnar vi Tess och Ouagadougou imorgon för att åka söderut till en nationalpark och sedan in i resans huvuddestination, Ghana.

Dogon är ett folk som lever i sydöstra Mali. De bor utspridda i hundratals byar som man kan vandra mellan, vilket alla turister som kommer till Mali gör. Beroende på hur mycket tid, pengar och energi man vill göra av med kan man göra allt från endagars-utflykter till flera veckors vandringar. Vi ville absolut besöka ”Dogon Country” men ingen av oss är egentligen någon vandrare så vi nöjde oss med en dag. Vår guide för dagen, Hamibou, valde en lagom dagsrutt så klockan sju på morgonen hoppade vi allihopa in i Palle och körde en timme ut i ingenstans. Hamibou satt i ”sängen” med huvudet ut genom takluckan!

Egentligen är det helt sjukt att som vit turist gå omkring med fotriktiga skor och ryggsäck och inspektera folks vardag, samma känsla som guidade turer genom Rios Favelor. Men det är det enda sättet att få se livet i Dogon. Och människorna har ingenting emot det eftersom turisternas besök har tillfört skolor till byarna och ”kola-nuts” (ser ut som kastanjer och fungerar som någon typ av drog) delas ut av guiderna till alla viktiga män man passerar. Vi gick genom tre-fyra byar, folk hejjade glatt och vi gick in i hyddor där vår guide kände någon.

De vi fick se under dagen var så ”man tänker sig” Afrika. Inte bilden av svältande barn med uppsvällda magar och flugsvärmar runt huvudet, utan den med färgglada kvinnor utanför sina hyddor. Bankandes med en påle i en bunke, med en bäbis på ryggen i ett skynke och några andra ungar runt fötterna. Så har det sett ut i byar längst med landsvägarna vi kört på också men här kunde vi genom Hamibou stanna till och prata lite. Han var väldigt kunnig och berättade massor om Dogonfolkets kultur och vardagsliv. Jag kommer inte ihåg allt såhär på rak arm men till exempel finns det en speciell hydda i varje by där kvinnorna bor när ”they see blood” (läs: har mens). Vid högtider använder man stora trämasker som annars förvaras uppe bland klipporna, maskerna får inte vidröras av kvinnorna. Pojkar i tidiga tonåren omskärs och bor tillsammans med några äldre män i en grotta i en månads tid, då de får lära sig livets visdomar, och när de sedan kommer tillbaka till byn anses de vara män.

Dogonfolket har massor av intressanta och annorlunda seder i deras kultur så det var verkligen en intressant dag, men vi var riktigt trötta när vi på sena eftermiddagen kom tillbaka till bilen. Enligt Hamibou hade vi gått 15 kilometer, det var nog lite mindre men att traska upp och ner i bergen gav våra kroppar resans första (och troligen enda) riktiga motion. Någon gång hade vi sällskap av kvinnor som gjorde sin dagliga vandring, säkert längre än vad vi gick, med ungar på ryggen och kilovis av grejjer på huvudet. Vad ska man säga… vi vitingar är förslappade.Vi bushcampade på kvällen och somnade innan nio.