Arkiv för april 2010

En ny vän som vi lärt känna på Chez Tess är Ida, en svensk tjej som jobbar för Diakonia. Hon bor i Bamako, Mali, men jobbar även i andra västafrikanska länder, bland annat Burkina Faso. Diakonia är det gemensamma biståndsorganet för fem svenska kyrkor, läs mer på www.diakonia.se. Jag gjorde ett avbrott i min förslappade vardag och följde med henne när hon och hennes arbetskamrater skulle göra ett besök ute i en by två timmar norr om Ougadougou. Den lokala organisationen som Diakonia arbetar genom jobbar bland annat med att utbilda både folket och de lokala politikerna om hur man kan ha ett demokratiskt samhälle. Nu var det dags för en heldag då alla skulle få träffas.

Det fanns ett stort engagemang och det samlades mycket folk till denna happening. Kvinnor som bodde två mil bort kom cyklandes. Att offra en hel dags arbete här är stort och att göra det för att man tycker att demokratin är viktig… Ida blev rörd! Den formella inledningen tog X antal timmar, då skulle alla viktigpettrar hälsa välkommna och blabla, men sen var det dags för den intressanta delen, när vem som helst fick ställa sig upp och ställa en fråga till politikerna. Frågorna var till exempel ”varför har ni inte byggt bättre vägar?” och ”hur går det med att ordna födelseattester till alla barn så att de kan gå i skolan?”. Mitt i mötet reste sig plötsligt hälften av människorna upp och försvann. Det var en sandstorm på väg så de som hade flera mil hem var tvungna att börja ta sig hemåt.

Bild: Dags att säga sin mening!

Bild: Pausunderhållningen bestod av byns lokala band.

Ett problem är att det inte är många som har avlönade jobb och då kan betala skatt. De försöker nu att införa skatt på andra saker där folk tjänar pengar, till exempel om du har ett litet marknadsstånd. I Sverige betalar vi ju fordonsskatt om vi har en bil men här ska man betala skatt om man har en kärra som man drar efter sig med grejer på, eftersom man genom den har en chans till inkomst. 15 kronor per år kostar det att vara kärr-ägare!

OJ OJ OJ vad vi har vart dåliga på att blogga den senaste tiden! Nu ska jag försöka ta mig uppför detta mentala gigantiska berg att göra bloggen up-to-date. Vi befinner oss fortfarande i Ouagadougou, Burkina Faso. Vi har en seriös spekulant på Palle så nu är det bara tullpapprena vi väntar på. Under tiden lever vi ett förslappat liv på Chez Tess. Ägarinnan själv är på förlängd semester på grund av askmolnet så henne har vi tyvärr inte träffat vid detta besöket, men jag måste passa på igen att säga MERCI BEAUCOUP till Tess.

Enda anledningen till att vi trots all väntan har har haft tre bra veckor i Ouagadougou är att vi har bott så bra. Chez Tess är egentligen ett mysigt litet hotell men Tess har låtit Palle campera på innergården så att vi kan sova i bilen. Vi har blivit goda vänner med de som jobbar på hotellet och katten Olga och hennes två bäbisar.

Bild: Vår blir serverade frukost varje morgon.. lyx!

Bild: Lisa sover i vår koja. Ser väl rätt mysigt ut?

Bild: Vår räddning på denna blåst-fria innergård. En fläkt som vi lägger på Palles tak, den blåser skön frisk luft in genom takluckan!

Bild: Här är våra små kompisar!

Man kan spendera förvånande lång tid med att titta på när kattungar leker med varandra eller varför inte sin egen svans. Det finns en pool några kvarter bort som man kan smita in till så där har vi spenderat en och annan förmiddag. Ett dagsprojekt kan annars vara att traska till marknaden och göra dagens frukt&grönt-inköp. 5 mangos för 15 spänn, någon?

Ett av våra största fans under resan har vart Birgitta från Hyltebruk. Strax före resan var Jonas i Hyltebruk på ett jobb, en utflykt som för övrigt finns dokumenterad tidigare här på bloggen eftersom Palle blev ståendes i ett dike. Innan incidenten med diket parkerade Jonas utanför Hyltebruks färgfoto och Birgitta som spatserade förbi kände igen Palle från reportaget i Hallands Nyheter.

Birgittas dotter Sofia har volontärarbetat i Ouagadougou och då bott hemma hos en familj. När det nu fanns en budbärare inom räckhåll för en eventuell present blev Birgitta eld och lågor och sprang snabbt in på ICA för att köpa ritblock, färgpennor och ett vykort med bilder från Hyltebruk. Under resans gång har vi fått både entusiastiska kommentarer på bloggen och mail från Birgitta och nu när vi är i Ouagadougou var det då vår uppgift att överlämna gåvorna till familjen. Lite lustigt var att ritblocket var illustrerat med ett lejon och texten AFRIKA. (Kalaset kostade för övrigt som en halv månadslön här, men det är ju tanken som räknas och det var väldigt uppskattat!)

Vår engelsktalande vän Anthony fick tag på Alizeta och hennes man över telefon och vi stämde träff nästföljande dag. Alizetas man kunde lite engelska, så på lite fransk-engelska-teckenspråk fick vi förklarat vilka vi var. De blev såklart väldigt glada över hälsningarna från Sofia och Birgitta och bjöd hem oss till deras hus.

Vi drog en rövare och sa att vi inte kunde samma dag men att vi ju nu hade varandras nummer och kunde höras av. Om någon månad när jag går hemma på Snäckvägen och skrotar kommer jag att tänka att ett besök hos en burkinabé-familj skulle vara himla intressant men ärligt talat så hade vi ingen lust till det just nu. Man är mätt på intryck och det är ett tecken på att vi borde åka hem. Alizeta och hennes man var iallafall väldigt trevliga och uppdraget blev slutfört.

Bild: Lisa förhandlar.

Hur gör man då när man ska sälja en bil i Afrika? Är det bara att ställa sig på gatan och skrika KOM OCH KÖP? Jag har ingen aning om hur det skulle gå till ens i Svedala så här i Ouagadougou där jag inte känner en kotte och inte snackar språket kan det ju verka som ett halvsvårt projekt… När Palles underrede väl var fixat, städningen äntligen avklarad (allt är relativt) och A VENDRE-skyltarna uppe så var det dags. Redo att bli av med åbäket.

Vi har utvecklat någon form av hatkärlek till Palle. Samtidigt som ibland bara tanken på att krypa upp i vår sovkoja när det är läggdags kan framkalla lätt illamående och det är stökigt, svettigt och trångt så är det ju vår älskade bäbis. Palle har vart vårt hemma och vår trygghet i snart tre månader. Och nu ska vi adoptera bort vårt barn! Lusten att vända om och köra hela vägen hem nu är i stort sett obefintlig så vi får helt enkelt face the fact att Palle ska bli afrikan. Han är trots allt en Pajero safarimodell och har många bröder och systrar här ute på vägen så han ska nog trivas. Så, hur gör man då?

Redan innan under resan har folk frågat om vi ska sälja bilen, så nu när vi skyltade med stora bokstäver så räckte det med att vi stannade vid ett rödljus för att någon skulle ringa. Problemet att vi inte pratar franska är ju rätt väsentligt så vårt första mål var att hitta någon engelsktalande lokalbo som ville hjälpa oss. När vi var i en affär för att köpa en sak till datorn började vi snacka med ägaren Anthony och hans kompis Kabore.

Kompisen har jobbat som bilmekaniker i USA de senaste 6 åren men är just nu arbetslös, så han var absolut sugen på att jobba lite extra för oss. Vi har också tagit kontakt med två olika guider som vi hittade i Lonely Planet. Det är lågsäsong för turism här nu så vi tänkte att de kanske ville ha ett kurikjobb för oss istället och mycket riktigt. Så med tre spioner ute i staden och folk som stannar oss lite hej vilt för att titta på bilen så är detta inget omöjligt projekt. Vi har pratat med massor av folk men utmaningen är att träffa någon som verkar vara seriös, vi orkar inte lägga ner massa tid på någon som i slutändan ändå inte har pengarna eller kanske egentligen inte ens vill ha bilen.

Det bästa alternativet just nu är en man vid namn Suliman, som såg Palle när han var hos mekanikern. Vi har träffat honom två gånger tillsammans med Kabore och vi har fått ett bra intryck av honom. Hans bud är det lägsta vi kan tänka oss och jag tror på riktigt att om vi lägger ner mer tid och energi här i Ouagadougou så kan vi få upp priset, men det är inte riktigt värt att stanna en extra vecka för att få några tusenlappar till. Nästa gång vi träffar honom ska han ha vart hos banken så om han har pengar i näven då så blir det nog affär! För er som vill ha siffror så köpte vi Palle för 18 000 SEK och vi höftade innan resan att vi skulle kunna få det dubbla för den här, vilket är precis det budet som Suliman gav oss. Köparen måste också betala importen. Vi har hört lite olika siffror men det bör kosta någonting mellan 6000-12000 kronor för honom. Hela affären är avslutad när vi har våra € på fickan och vi har vart med hos tullen och fått papper på att allt är riktigt gjort. Som jag har skrivit här innan så är inte takten så snabb i Afrika så det lär ta ett tag innan det är dags för hemresa. Vi är rätt sugna på att åka hem nu så håll tummarna för oss att det snart blir affär!

Vi hade sagt till Anthony, killen med datoraffären, att vi hade lite prylar som vi ville bli av med. Han fick en lista och skulle höra sig för bland sina kompisar. En eftermiddag var vi trötta och hungriga på väg hem från en lång dag på stan när han ringde och bad oss komma förbi affären. Hans kompis ville titta på våra grejjer sa han. Vi tog ut lite saker från bilen och la på trottoaren och vips hade vi skapat en spontan loppmarknad. Hela kvarterets affärsmän samlades på en minut runt oss och började vända och vrida på sakerna och undra vad vi skulle ha för dem. Det hela blev rätt komiskt för vi var helt oförberedda och höftade priser hej vilt. Vi blev av med lite av högen i alla fall så en annan dag ska vi spendera några timmar där och bli av med resten.

Efter några heldagar i bilen kom vi tillbaka upp till Burkina Fasos huvudstad Ouagadogou. Kändes nästan lite vemodigt när jag insåg att det är sista gången jag sitter med fötterna uppe på instrumentbrädan och väljer vad som ska strömma ur högtalarna medans vi susar genom städer och byar. Väl framme på Chez Tess, hotellet vi hittade här förra gången, andades vi ut. Inga mer nervsammanbrott för Palle, han höll! Tyvärr har Tess tajmat en semester till Sverige just när vi kommit tillbaka hit men vi camperar på gården och känner oss som hemma här ändå.

Med 0 sekundmeter vind höll vi på att få värmeslag den första natten. Nästa förmiddag såg vi ett gäng fläktar när vi var ute och körde, här säljs ALLT vid vägkanten. Utgångspriset var skyhögt för oss vitingar men vi gjorde ett byte mot en bilstereo. Vi var såå nöja med att få tag på ett botemedel mot den nattliga hettan. Nu efteråt förstår vi att fläkt-killen är hundra gånger nöjdare med bytet men skit samma, det är svårt att svalka sig med en bilstereo så det handlar ju om att prioritera.

Iallafall, glada som barn av vårt nya fynd körde vi vidare. Vårt lyckorus punkterades snabbt när vi blev stannade av polisen. Jag blir så trött… En polis som ser en utlänning köra omkring kan anklaga denna för vad som helst, för vad ska vi göra? Med våra papper i sin hand sa han att vi kört mot rött och skulle åka till polisstationen för att betala böter, och då få tillbaka våra papper. Bötern skulle gå på ungefär 360 spänn. Jag försökte först med att vara himla trevlig och erbjuda lite slantar i utbyte mot våra saker så att vi kunde åka därifrån. Det funkade inte, jag ökade på med lite mer pengar men så fungerar det inte i det här landet, sa han. Yeah right. Till slut sa polisen att bara för att han är så himla hjälpsam så kunde vi få betala hela beloppet på plats och då kunna åka direkt. Självklart skulle allt hamna i hans ficka, en mindre slant okej, men 360 kronor ville vi inte finansiera hans korruption med så då sa vi att okej, då åker vi till polisstationen! Detta hade han inte förväntat sig men han fick ju spela med att allt var i sin ordning. Om vi betalade bötern på stationen skulle han ju inte se röken av några pengar. Han och hans kollega körde före på sin moppe och vi kom efter i Palle. Efter någon minut vinkade de in oss till kanten och sa att vi kunde betala hälften och få åka. Nej tack! Ytterliggare någon minut senare stannade de och ville köpslå igen. Vi orkade inte spendera hela dagen på polisstationen så till slut gav vi dem en liten slant, sa så väl valda ord vi vågade och åkte därifrån. Jag skulle kalla detta rasism. I sådana här situationer blir vi utnyttjade endast på grund av vår hudfärg, det känns för jävligt. Jaja, förhoppninsgvis så finns karma, så ramlar de och slår sig på vägen hem och tappar pengarna samtidigt.

Med svart målarfärg har vi nu gjort Palle till en rullande reklamskylt om sin egen försäljning. Jag började skriva på ena sidan och Jonas påpekade att det såg ut som en 5-årings verk. Isåfall kom spädbarnet i Jonas kom fram sen när det var hans tur på andra sidan. Man ser vad det står iallafall så nu väntar vi bara på anstormningen på telefonen. Vi åkte till en mekaniker som vi va hos två gånger under förra visiten i Ouagadougou, så vi är redan tjenis med killarna där. Lagningen a lá Afrika med två stora träbitar inkilade under bladfjädern fungerar utmärkt men vi tänkte det skulle se lite bättre ut utan rep och pinnar och ville därför svetsa ihop det hela. Vi förklarade detta och bestämde att vi kunde hämta bilen fem timmar senare. På avtalad tidpunkt var Palle svetsad, men på fel ställe… De hade inte ens reagerat över pinnarna. Ibland är språkbarriärerna lite väl höga här. Det får helt enkelt bli besök där igen på måndag. Som min faster Flisa skrev här i en kommentar, han blir starkare för varje lagning!

Nästa steg är att tvätta Palle och röja ut massa saker. Detta skulle egentligen ske igår men med afrikatakten som lagt sig som ett fluffigt duntäcke över oss så sköts det upp till idag. Nu är klockan två och vi har inte börjat än… Vi ses till jul!!

Vi hade en sak kvar att checka av innan vi var helt klara med Ghana för den här gången. När Jonas var här förra året gjorde han ett reportage om Gabriel, en kille som odlar kakao. Det publicerades i en svensk tidning, Journal Chocolate. För någon som knappt har något foto på sig själv innan kan det ju vara ganska kul att se sig själv i en tidning. Dagens mål var alltså att leta upp honom och ge honom några tidningar och foton. Väl framme i hans lilla by presenterade han oss stolt för frugan Veronica och deras fem barn som var hemma. Det sjätte barnet, den äldsta, fick vi gå och hälsa på i skolan sen. 6 barn på 7 år, herre jisses. ”No more kids now” sa den mycket trevliga Veronica och jag hoppas för hennes skull att hon har rätt. Dödligt vackra barn för övrigt.

Gabriel tog oss till hans kakaofarm där han visade oss den mycket märkliga kakaofrukten. Den ser ut som en liten melon. Inuti finns det massa vita pluppar som man kan suga på men passa sig för att bita sig in till den starkt lila insidan. För att göra kakao ska man torka dessa vita pluppar och göra lite andra grejjer och sen vips så är det en maraboukaka! Ungefär. Gabriel drog även ner massa, som han kallade det, päron, från träden och skicka med oss. Om några dagar skulle de vara mogna att äta sa han. Det här ”päronet” har jag kallat advokado i hela mitt liv men nej nej, PÄRON är det!

Gabriel ville visa oss sin omgivning så vi åkte en sväng till Ghanas största naturliga sjö, Lake Bosomtwe, innan vi vinkade hejdå till hela familjen Adu. ”I am going to miss you becuase I love you SO much!” ropade Veronica, med sådana avskedsord kunde vi ju inte annat än att lova att vi snart kommer tillbaka. Nu blir det en natt till på Prosbetarian Guesthouse, där vi campar på gården, och imorgon låååång bildag norrut. Jo förresten, någon som vill komma ner till Ouagadougou och köpa Palle eller? Lagom rostig bil i sina bästa år säljes dyrt och snarast. Gonatt!

Bild: Anita och Grahams strandhus som ligger på Ghanas kust, nära en liten by som heter Miemia.

Över påskhelgen var vi bjudna till Anita och Grahams strandhus en dryg timma bort på kusten. Overlanderlivet byttes raskt ut mot lite bekvämare weekendvanor. Två nätter i en riktig säng med AC och egen toalett. Vilken lyx! Förutom paret Bell hade vi även sällskap av Anna, en svensk tjej som volontärarbetar några månader som lärare utanför Accra. Jag, Graham och Anna skålade på förmiddagen in påsken med ett eller två glas rödvin liggandes i ett nästan stilla hav.

Bild. Graham sitter i förgrunden med ryggen mot kameran. Anita till höger och Anna till vänster.

På kvällen serverades det helstekt gris. Med en stor gnutta seperationsångest från kusten vände vi på måndag morgon på klacken och började vår resa norrut igen. Som tur är ska vi ju inte köra ändå hem igen. Om vi hade vart inställda från början på att vi skulle göra det så hade det kanske vart kul men just nu är vi rätt trötta på att bo i en bil. Alla saker inklusive oss själva befinner sig på några få kvadratmeter. Det är rätt charmigt och går förvånande bra när man är van vid att ha hur mycket pinaler och plats som helst hemma, men ibland är det riktigt strävigt.

Bild: Utsikt från frukostbordet.

En bit utanför Accra ligger ett litet ställe som heter Korkobite. Linda, en gemensam vän till oss från Varberg, var där förra året och volontärarbetade på en skola. I vintras knåpade hon ihop ett fotoalbum med bilder från sin tid där och nu var det vårt uppdrag att överlämna den. Hennes gamla jobbarkompisar och elever tyckte att det var en himla skojjig present. Linda, jag skulle förresten hälsa till dig att du verkligen måste gifta dig snart!

Bild: Sunbeam Academy som skolan heter, ägs av Mr Nunno och hans fru.

Jonas var fortfarande matt så för ovanlighetens skull så var jag chaufför hela dagen. På fredag eftermiddag kom vi tillbaka till Desertrose Lodge. Dagarna gick och plötsligt hade det gått en vecka.

Bild: Lisa slappar på stranden.

De tre ingenjörerna byggde vindkraftverk i afrikatakt och var fortfarande kvar och kunde sällskapa oss. Vi och dem plus värdparet turades om att vara sjuka. Jag trodde ett kort tag att min sista stund var kommen. Då är man sådär nöjd med att bo i en bil och vara tusen mil hemifrån. När vi på fredagen till slut orkade flytta på oss hade sjukdomen gått laget runt. Rättvist i alla fall. Förutom för Julia som var sist ut men som istället åkte på malaria. Krya på dig!

Bild: Jesper och Lasse, två av grabbarna som byggde vindkraftverket.

Bild: Micke styckar en gris. Mums!

Bild: Här bodde Palle över en vecka på Desertrose. I bakgrunden syns duschbåsen.

Vi bodde en natt på Green Turtle Lodge, ett ställe 6 kilometer längre bort. ”Alla” som reser i Ghana vet vad Green Turtle är för något. Vi hade bara vart där på dagsutflykt innan men nu parkerade vi Palle där för natten. 20 meter från havet, under en palm. Totalt under resan har vi träffat långt färre overlanders än vi trodde att vi skulle göra. På campingen i Saint Loius, Senegal, träffade vi 6 stycken sydafrikaner som är på väg hem från England och gissa vilka som campade på Green Turtle när vi kom dit… Kul att träffa dem igen och höra om vad de vart med om. Deras resa går att följa på http://www.thevuvuzeladiaries.com/

Bild: Palle på Green Turtle Lodge – med sydafrikanernas två Land Cruisers i bakgrunden.

Jonas checkade av månadens motion i en fotbollsmatch med mixade lag av obronies (vitingar) och killar från byn. Efter det käkade vi middag med sydafrikanerna. Jag fick svärdfisk. Gott!

…vad dåliga vi har varit på att hålla er up to date om vad som händer här i ute i vida världen!
Vi har inte haft internet inom räckhåll på 2 veckor, så nu far vi börja från början om vad som har hänt sen sist.
Till slut kommer bloggen att vara i nutid igen men det får bli ett inlagg i taget.

Det skulle ta ungefär fem timmar att åka från Takoradi till Accra och vi tänkte köra ganska tidigt på morgonen så att vi skulle ha eftermiddagen i huvudstaden. Vi kom fram precis innan det blev mörkt på kvällen… Resans lärdom nr.1 lyder som följer: allting tar alltid mycket längre tid än vad man tror. Det påminner vi oss själva om varje dag.

I en av alla poliskontroller som vi blev stoppade i trodde jag först att polisen skulle ställa de vanliga frågorna, dvs ”vart ska du?”, ”är
det där din fru?”, ”kan jag få din bil?”, men när han istället frågade om vi hade märkt att vår bil läckte så hajjade vi till. Det visade sig
att dieseltanken helt enkelt ramlat ner och läckte som om man öppnat en kran på glänt. En kvart tidigare hade vi tankat 90 liter så det
fanns resurser att hälla ut på gatan, så att säga. Innan vi hunnit fundera på vad vi skulle göra åt saken hade polisen ringt en mekaniker som kom springande och låg under bilen på fem röda. Han tömde en del av tanken i en dunke så att vi sen kunde köra iväg till hans lilla verkstad. Killarna fattade direkt vad felet var och började skruva och fixa. ”This is a big work. Atleast five hours”. Jag kan väl utan tvekan säga att jag blev lite matt. Mitt på dagen i stekande sol i världens håla. Men det var ju bara till att gilla läget. När de
svetsat på ett nytt rör och fyllt på dieseln igen hade det bara gått tre timmar. Lite mat och tvåhundra spänn senare rullade vi vidare
mot Accra.

Jag har insett att jag inte är något fan av västafrikanska storstäder. Det är så mycket trafik och folk och myller och smuts överallt. Men
man måste ju prova för att veta och det klart jag ville veta hur Accra såg ut. Vi började dagen med att ta en taxi ner till havet. Där finns en fyr som kan betala en slant för att få klättra upp i. Big.Mama som på något sätt lyckats lägga beslag på fyren lär tjäna storkovan med alla turister som ska upp i den. Utsikten vi såg var ut över fiskehamnen med alla båtar, James Fort som var ett fängelse fram till 2008, och området Jamestown. Jag skulle inte beskriva det som slumområde, men väldigt, väldigt enkelt. Vi gick genom Jamestown för att komma till en marknad jag hört talas om där det skulle säljas konstiga saker.

Det låg inte direkt på gatan men när vi fick tag på rätt gubbe som kunde visa oss genom några gränder så hittade vi fram.
Högar av tillplattade möss, utspända krokodiler, leopardskinn, torkade ormar och ödlor… ”Black Magic” kallade någon det som jag frågade vad man skulle göra med allting. Jag fick inget vidare beskrivning av vad som kunde bota vilken sjukdom men det fanns nog något mot allt där.

I en korg låg fyra stycken hundhuvuden. Alltså riktiga hundar,
avhuggna vid halsbandet. Med hår och tänder och allt. En tjej sa att
man skulle koka en soppa på huvudet för att få mer charm och locka
till sig en man. Jag kanske inte behöver säga det, men det blev ingen
affär.

Från det enklaste enkla tog vi oss till Accras flashigare område, Osu.
Jämfört med en västerländsk storstad hade detta också ansetts kaotiskt
men vi tyckte det var väldigt civiliserat för stunden. Hyddorna byttes
ut mot riktiga hus och det fanns restauranger och hotell. För att orka
med en heldags sightseeing i värmen lyxade vi till det med lunch på en
restaurang med air-condition och inom de fyra väggarna kunde vi
befunnit oss i vilket land som helst. Jonas ville kolla in ett nybyggt
köpcentrum som anses vara så himla stort och fint, så vi åkte dit för
att kolla läget. Det var här Ghanas krösusarna höll till blandat med
lite vitingar. För oss var det som en helt vanlig galleria, men här
verkar Accra Mall vara en sensation. Väl tillbaka på Cristal Hostel
igen, där vi campade på innergården, var vi helt utmattade. Jonas mådde
lite kasst igen så vi hade en lugn kväll och somnade i pensionärs/bäbis-tid.