Dogon är ett folk som lever i sydöstra Mali. De bor utspridda i hundratals byar som man kan vandra mellan, vilket alla turister som kommer till Mali gör. Beroende på hur mycket tid, pengar och energi man vill göra av med kan man göra allt från endagars-utflykter till flera veckors vandringar. Vi ville absolut besöka ”Dogon Country” men ingen av oss är egentligen någon vandrare så vi nöjde oss med en dag. Vår guide för dagen, Hamibou, valde en lagom dagsrutt så klockan sju på morgonen hoppade vi allihopa in i Palle och körde en timme ut i ingenstans. Hamibou satt i ”sängen” med huvudet ut genom takluckan!

Egentligen är det helt sjukt att som vit turist gå omkring med fotriktiga skor och ryggsäck och inspektera folks vardag, samma känsla som guidade turer genom Rios Favelor. Men det är det enda sättet att få se livet i Dogon. Och människorna har ingenting emot det eftersom turisternas besök har tillfört skolor till byarna och ”kola-nuts” (ser ut som kastanjer och fungerar som någon typ av drog) delas ut av guiderna till alla viktiga män man passerar. Vi gick genom tre-fyra byar, folk hejjade glatt och vi gick in i hyddor där vår guide kände någon.

De vi fick se under dagen var så ”man tänker sig” Afrika. Inte bilden av svältande barn med uppsvällda magar och flugsvärmar runt huvudet, utan den med färgglada kvinnor utanför sina hyddor. Bankandes med en påle i en bunke, med en bäbis på ryggen i ett skynke och några andra ungar runt fötterna. Så har det sett ut i byar längst med landsvägarna vi kört på också men här kunde vi genom Hamibou stanna till och prata lite. Han var väldigt kunnig och berättade massor om Dogonfolkets kultur och vardagsliv. Jag kommer inte ihåg allt såhär på rak arm men till exempel finns det en speciell hydda i varje by där kvinnorna bor när ”they see blood” (läs: har mens). Vid högtider använder man stora trämasker som annars förvaras uppe bland klipporna, maskerna får inte vidröras av kvinnorna. Pojkar i tidiga tonåren omskärs och bor tillsammans med några äldre män i en grotta i en månads tid, då de får lära sig livets visdomar, och när de sedan kommer tillbaka till byn anses de vara män.

Dogonfolket har massor av intressanta och annorlunda seder i deras kultur så det var verkligen en intressant dag, men vi var riktigt trötta när vi på sena eftermiddagen kom tillbaka till bilen. Enligt Hamibou hade vi gått 15 kilometer, det var nog lite mindre men att traska upp och ner i bergen gav våra kroppar resans första (och troligen enda) riktiga motion. Någon gång hade vi sällskap av kvinnor som gjorde sin dagliga vandring, säkert längre än vad vi gick, med ungar på ryggen och kilovis av grejjer på huvudet. Vad ska man säga… vi vitingar är förslappade.Vi bushcampade på kvällen och somnade innan nio.