Vi har sett hundratals poliser runt om i Marocko, inte bara i vanliga kontroller utan ofta står det någon i en rondell eller korsning för att hålla koll (?). Efter frågorna vart vi ska och vad vi jobbar med (vilket vi alltid ljuger om, till exempel studerar Jonas historia, det visste ni inte va?) vinkas vi alltid vidare, inga problem alls, fram till denna förmiddag på väg ut från Marrakesh.

Vi vinkades in till kanten på väg ut ur en rondell och en barsk polisman ber om bilpapper och körkort och med allt i näven säger han att vi ska betala 400 dirham (ungefär samma i SEK) för att vi inte väjt för en bil. Kruxet är att i vissa rondeller i Marocko har man väjningsplikt när man kör in i rondellen, som det är i Sverige, men i vissa andra ska man istället väja för andra bilister när man ska ut ur rondellen. Vi har inte kommit på något system till var det gäller vilka regler så vår taktik har varit att bara man inte kör på något eller någon så är det bara till att glida igenom. Polisen hade väl tråkigt i rondellen och tänkte att han kunde göra sig en hacka på oss.

Vi ville inte alls betala 400 spänn som hade hamnat rakt i hans ficka men han var bestämd och deklarerade högljutt att om han inte fick pengar så skulle vi inte få tillbaka våra papper. (Lärdom till nästa gång: ge aldrig bort några original!) Jonas blev också arg men fick tygla sitt hetsiga temperament och den kvinnliga delen av gänget log sött och sa att herr konstapel kanske skulle kunna tänka sig att riva det där bötespappret och få en slant i fickan istället och glömma att han någonsin sett oss… Det var han inte omöjlig med så en hundring fattigare och en korrupt polis-erfarenhet senare kunde vi åka vidare. Vi lämnade Marrakesh med ett stort S på kompassen, nu vill vi söderut!

Det fullkomligt öste ner regn hela eftermiddagen och kvällen. Det är rätt svårt att ha ordning på alla pinaler på 2,5×1,5 kvadratmeter när man inte kan ställa foten utanför dörren utan att behöva ta några simtag. Till saken hör också att vi hade lämnat in några plagg var för tvättning på campingen på morgonen, så vi hade blöta kläder upphängda lite varstans i bilen. Mina minnen av södra Marocko kommer alltid ha en vit tennissocka fladdrande i mitten. Sent på kvällen svängde vi av vägen mot en camping. Stigen dit visade sig korsas av en tillfällig flod och när vi skulle vända om körde Palle fast i sanden. Efter 13 timmar i bilen, klockan kvart i elva på kvällen, låg Jonas under bilen och skottade sand. När Palle kommit loss struntade vi i att leta upp en riktig camping, vi stannade på ett någorlunda torrt ställe och somnade som två stockar.