Redan på campingen i Fes träffade vi ett gäng holländare som erbjöd oss att åka med dem över gränsen och genom Mauritanien. Då vi inte visste om vi skulle vara på samma breddgrad samtidigt så fick vi helt enkelt se om vi träffade på dem senare, och det var precis vad vi gjorde när vi gled in på campingen i Dakhla, som är sista stoppet innan gränsen till Mauritanien. Ödet var verkligen på vår sida och i denna historien har ödet ett namn, Rob. Han är ledare till en av de holländska grupperna och är en sådan där människa som man måste träffa ibland när man reser, annars skulle ingenting fungera. Hux flux var vi en del av en holländsk karavan och morgonen efter på väg mot Mauritaniens gräns. Sammanlagt är de över 50 personer som ska göra olika projekt i Gambia, de flesta är bilmekaniker-studenter i 20-årsåldern som ska utveckla den sortens studier på olika skolor.

En fullproppad lastbil, två motorcyklar, cirka 20 bilar (4×4-landrovers och andra coola bilar men också några helt vanliga bilar, två tjejer kör en illgul Volvo 940!) och lilla Palle körde tidigt på morgonen ner mot Noadhibou där man korsar gränsen till Mauritanien. Hur det gick till är en annan historia…