Marrakesh – denna mytomspunna tusen-och-en-natt-stad som när man läser om den i tidningar och böcker får läsaren att undra om det är en sagobok man har i handen. Stadens hjärta, torget Djemaa el-Fna, myllrar av ormtjusare, magdansöser, guldglitter, röda turbaner och lockande, doftande matstånd.

Det har säkert varit precis så underbart mystiskt som man kan läsa i resetidningarna, men frågan är om författaren var här år 2010 eller för femtio år sedan. Reportagen drar till sig turister från jorden alla hörn och Djemaa el-Fna har blivit en lika stor turistfälla som Eiffeltornet i Paris eller La Rambla i Barcelona. Visst, det fanns ormtjusare, men de trötta små liven orkade knappt lyfta på huvudet varje gång en turist ska bli fotograferad tillsammans med dem. Aporna med kedja runt halsen likaså.

Det fanns säkert lokala, fina saker i bra kvalitet någonstans bland alla de hundratals försäljningsstånden, men mest är det billigt krimskrams och dåliga märkeskopior, vissa saker finns exakt likadana på Grand Basar i Istanbul. Försäljare med svenska fraser och hennatatuerare som drar dig i armen, det är inte riktigt så jag tänker mig en sagostad. Denna dom gav jag Marrakesh efter en dag, med mer tid finns det säkert massor av spännande saker att utforska men Djemma el-Fna var tråkigt nog inget för oss. Highlightens för dagen var när vi gick vilse bortanför turiststråken och hamnade på ett lunchhak och taxifärden tillbaka till campingen med chauffören Hassan. Vi blandade franska, spanska, engelska, arabiska, teckenspråk och allt annat man kan komma på att kommunicera med. Jag är fortfarande fascinerad – alla marockaner är så himla trevliga!