Arkiv för februari 2010

Europas sydkust, även kallad ”Europas balkong”, bjöd på en ljummen men molnig söndag. Visst var det trevligt att köra här också, men om detta var en balkong så är östkusten en hel altan! Vi fyllde på våra vattendunkar i en bäck som vi fick rekommenderad som bra vattenhål. Träffade några lokalbor som kom för att fylla på egna dunkar eftersom vattnet var det bästa dom kunde hitta, och visst var det mycket godare än Barcelonas klorvatten vi hade i tankarna innan. Jag kände mig väldigt naturlig där med vattnet porlandes runt fotknölarna medans jag skaffade vatten till vårt lilla hushåll.

Till lunch blev det ärtsoppa och pannkakor. Jag tror aldrig jag har ätit så mycket husmanskost som nu när jag är på resande fot. Det var verkligen ett bra drag att ta med oss massa mat, det kan verka hysteriskt för visst finns det mat att köpa i andra länder också, men vi har hittills inte ägnat varken någon tid eller energi för att leta upp någon mat vi kan äta. När vi är hungriga hoppar vi bara upp på taket till den svarta lådan och väljer vad vi vill ha till middag. Sen är det bara att slänga ner det till kompisen nedanför som raskt vispar ihop nåt gott i vårt både välfungerande och smidiga kök, som får avundsjuka blickar av både en och annan bilsemestrare. Finnen vi träffade igår sa att Jonas borde ta patent på köksritningen, det kanske är så vi ska finansiera detta kalaset.

12 dagar och 411 mil senare kom vi på söndag kväll till Europas slutmål, en liten stad vid namn Algecira. Om det var Tomas Ledin men ”Genom ett regnigt Europa” som var soundtracket till första dagarna av resan så är det Toto med ”Africa” som gäller nu!

Spaniens östtkust var livet att köra på. Vi brummade fram på småvägar längst med havet och bara njöt av att ha solen i ögonen och flip-flop-strängen mellan tårna. Mysiga små byar, lyxiga semesterorter och öde serpentinvägar.

Anmärkningsvärt var alla hundratals möbelaffärer som fanns överallt längst med hela kusten. Vem köper alla möbler?
På en ranglig plaststol vid en landsväg satt en kvinna och väntade på bussen. Konstig busshållplats, tänk om det kommer en resenär till, ska han sitta i knät på henne då? Efter en kilometer satt det en annan tjej på en plaststol. Kommer inte bussen snart? Efter några hållplatser till, med eller utan sittplats, förstår vi att tjejerna som står mitt ute i tjottahejti, men kanske lite kortare kjol än vädret egentligen tillåter, väntar på att någon ska plocka upp dem en stund för några euros i utbyte. Vem köper alla tjejer?

Varför har man inte spenderat hela sitt liv i en bil på den spanska kusten? Idag har vi nått en milstolpe på resan: av med vinterskorna och på med flip-flopsen! Antalet sockar reducerades inatt från tidigare åtta stycken till endast fyra… Det börjar arta sig.

Bild: Här började vi våran morgon!

Bild: Vi vaknade i ottan så vi behövde inte få besök av någon bonde…

Bild: Det växer knasiga frukter här i träden.

Bild: Solig dag i bergen men utsikt mot havet. Fint!

Bild: På våran lunch-rast fick vi sällskap av två finnländare som också var på genomresa.

Bild: Jonas på taket.

Bild: Spöket Laban ser sol första gången sen dackefejden.

Bild: Palle har bra utsikt.

Det var med blandade känslor som jag rullade in i Barcelona. Jag har så himla många bra minnen av tiden när jag var här, jobbade på en restaurang, övade min då ganska stapplande spanska och levde livet helt enkelt. Därför hade jag nu nästan lite ångest, för tiden som var då kommer ju aldrig att komma tillbaka. Men det var rätt härligt att vandra ner på en solig La Rambla ändå, ner till MareMagnum för en fika i solen. (Bilden från förra inlägget) Lägenheten vi hyrde då hade piffats upp en aning men en sak jag kände igen fanns kvar… Gabriella, känner du igen ditt pannkaksrecept vid spisen?

Tack Micke för återseendet och sängplatsen!

Genom frankrikes snöiga bergstoppar och kustens torra små byar, till spaniens ljumna costa brava… Man kan se mycket på samma dag när man kör bil!

På tisdagen satte vi mil-rekord, 77 mil blev det. Det gjorde att vi kunde rulla in mot Barcelona inte alls för sent på dagen, det är ju lite lättare att hitta när det är ljust ute. GPS:en vi har visar bara var vi befinner oss och vad vägen heter, men man kan inte ställa in vart man ska. Kartan vi har är över hela europa och har inga stads-kartor… Lite mer utmaning så! Kompass har vi faktiskt också använt en del, känns väldigt flummigt att hitta vägen med en liten plastbit men det har gått bra hittills. I afrika har vi ett förhoppningsvis fungerande GPS-program, det har vi iallafall fixat.

Bild: Jonas dricker en öl på Mickes bar.

Adressen vi faktiskt hittade förvåningsvärt lätt var hem till en kille vid namn Micke, som jag (Lisa) hyrde rum av för några år sedan. Jag hörde av mig till honom för nån vecka sen och sa att vi nog skulle till Barcelona och frågade om vi kunde bo hos honom en natt, och jajjemensan det var inga problem. Efter två nätter i bilen och lika många dagar utan en dusch var vi sådär härligt sunkiga så det var väldigt skönt att glida in till en bäddad säng och fungerande varm dusch.

Bild: Nere vid hamnen i Barcelona. Det var sjukt fint väder och vi kunde gå heladagen utan någon jacka.

Bild: Lisa köpte en kaffe på Starbucks, så satt vi i solen nere vid vattnet och tog det lungt ett tag innan vi åkte tillbaka med metron och lagade mat. En fin spansk korv med stekt potatis och kokta bondbönor. Mums!

Bild: Här stannade vi längs vägen för att äta lunch det var kanon fint väder så vi drog fram vårt fina campingbord för första gången på resan.

Bild: Mellan Lyon och Perpigan i södra Frankrike stannade vi i bergen på cirka 1000 meters höjd. Här var det strålande sol och snö.

På grund av att Palle var lite krasslig så blev det nån extranatt i Paris. Att hitta till en Mitsubish-verkstad och få fram vad vi ville var inte helt enkelt. Problemet var att det läckte bromsvätska, vi fixade det tillfälligt på ett ställe i Belgien men nu ville vi göra det på riktigt. Med lite gester och ljudeffekter (”blupp, blupp, blupp” = det droppar!) så lämnade vi till slut in bilen och fick till svar att ni kan hämta den om en timme. Yes, tänkte vi, vi är ju ena riktiga hejjare på franska nu!

Efter en timme står vi där glada som barn och tror att vi ska kunna ta Palle och åka. Direktör Berhard som styrde stället med järnhand kollade på oss med höjda ögonbryn och undrade vad dessa stolpskott hade på hjärtat nu igen? Nu finns det visst en mekaniker som visar sig kunna både lite engelska och lite spanska, ett språkgeni (!) i detta land där ingen verkar anstränga sig att prata nåt annat språk än sitt eget. Kunde inte direktör Berhard svalt sin stolthet lite tidigare så att den här gubben dykt upp ur lådan lite tidigare? Nu förstår vi att reparationen inte skulle ta en timme, utan EN DAG! Så bra va vi på franska!

Tisdag eftermiddag rullar vi iallafall ut från Paris, vilket var lättare sagt än gjort då det tog nästan tre timmar att komma ut från alla köer!

Vi sov vår första natt i Palle på en åker bakom en stor jordhög som vi hittade när vi svängde av vägen cirka 20 mil utanför Paris. då var klockan strax innan ett på natten. På morgonen när vi vaknade vid sju, var det svinkallt. Men vi sov ganska gott ändå!

Tack Tack! Till den otroligt gästvänliga familjen Ohlson, som av ren nyfikenhet nappade på förfrågan om en visit av två bilburna ungdomar.

Det är som ett social expriment att helt plötsligt bo hemma hos människor som man från början inte känner alls, och jag får väl säga att detta expriment hade ett mycket bra resultat. Så vi tackar så hjärtligt för login, paris-tips, god mat, franska viner, rena kläder och allt annat!

Vi hade delat upp sightseeingen i Paris på två dagar för att inte ta ut oss helt. Idag var det dags för Notre Dam, för den intresserade är detta en av Paris mest kända kyrkor som byggdes i gotiskt stil 1163-1250. Quasimodo var inte hemma så det gick snabbt att checka av det besöket.

Bild: Notre Dam.

Bild: Lisa brukar tända ett ljus till sin farfar i olika kyrkor.

Det går aldrig att nämna för ofta att det är viktigt med en stadig blodsockernivå för att turista. Därför letade vi upp en restaurang med löksoppa på menyn, rekommendation från min kära vän Carin som något man måste äta i Paris. Haket såg ut som något som passade vår plånbok från utsidan, men väl vid bors visade det sig att vi hamnat på nån form av lyxrestaurang. På menyn fanns till exempel en flaska vitt vin för 13.000 SEK. Vi var inte sugna på vin mitt på blanka dagen så vi beställde in vår soppa som fick godkänt, men inget som får hänga med i vår matlåda.

Bild: Mysiga kvarter.

Med nyladdat batteri åkte vi med det mycket smidiga tunnelbanesystemet till Sacre Couer. Vi var aldrig inne i själva kyrkan utan det var mest allt runt om kring som var intressant. Massor med folk (hur är det då en solig dag i juli?), musik, konstnärer, caféer….

Bild: Massa folk framför Sacre Couer.

Bild: En riktig lirare var också där.

Bild: Vi vände oss om för att gå upp för trappan, när vi vände oss om igen var liraren uppe i lampan. Vilken arbetsmiljö!
Check, check, check på allt vi ville se i Paris. Förhoppningsvis är det inte sista gången vi är här, det känns som en stad man kan återvända till. På kvällen bjöds det på söndagsstek hos familjen Ohlson och självklart ett glas franskt rödvin till det.

Bild: Hihi, vad skojjigt det är att vara i Paris!

Nu tänkte jag skriva godnatt på franska men mina kunskaper har inte kommit så långt ÄN, jag återkommer! Godnatt!

Bild: Leonbergern Charlie, alias Lejonet.