Från en timme till nästa befann sig Palle på andra sidan gibraltarsundet. Det finns två pluttebitar land på Marockos norra kust som tillhör Spanien så när vi anlände till en av dessa, staden Ceuita, var det som att vi fortfarande befann oss i Spanien rent språkligt sett, eftersom de snackade spanska och hade spanska skyltar. Jag vet inte om det var psykologiskt att vi hade lämnat Europa för Afrika men genast kände jag mig lite otrygg och uttittad. När vi ville in i ”riktiga” Marocko var det första gången vi fick visa upp passen på hela resan. Den lilla tjejen skulle stanna i bilen och den stora, starka killen skulle gå och förhandla. Det var lite papper som skulle fyllas i, någon form av apparat halades fram och innan Jonas hann ropa hej hade han blivit lyst med något ljus i ögonen.

Jonas visade tydligen gott resultat och fick ett kryss på ”ej influensa” och eftersom Jonas var frisk var jag tydligen också det, för jag fick också ett kryss. När vi väl var igenom och äntrade Marocko möttes vi av en rikemans-semesterort. Fina hus utmed havet och välbyggda vägar. Överallt fanns det tre, stora marockanska flaggor, röda med en grön stjärna i mitten som vajade i vinden. Nästan lika ofta längst med vägarna fanns det män utplacerade som kan ha hållit på med den mest ineffektiva renhållningen vi sett, en och en stod de och SOPADE vägen med en vanlig sopborste. Det fanns också stora planscher på en man i kostym, samma kort överallt, så vi fick höra oss fram vem stjärnan var. Det var visst kungen, Mohammed VI, som snart skulle komma just till dessa städer vi åkte igenom nästa vecka.

Första staden vi kom till, Tetoutan, skulle vi egentligen letat upp stadens marknad som ägde rum just på måndagen. Vi fick inte så bra känsla av myllret, det var fattigt och kaotiskt och folk överallt så vi susade igenom och kom ut på landet och upp bland bergen. Stannade på lite ställen utmed vägen för att beundra den häftiga utsikten. Det stod män lite överallt och hängde, ofta bara en och en, iklädda stora kåpor med en toppig luva. Vi stannade vid en stängd affär och frågade en gubbe om vi kunde fylla på vatten någonstans. Nu är det franska eller arabiska som gäller, lite halvsvårt men han fattade vad vi ville. Pekade över vägen där det fanns en kran med vatten rinnande ner i ett mosaikkar, så där fyllde vi våra tankar med friskt bergsvatten på ett litet kick. ”SVÅRT” som man säger med ironi i rösten.

På ett ställe där vi stannade för att fota en sliten gammal åsna som käkade gräs, helt ovetandes om att han hade världens vackraste utsikt, stod det en kvinna utanför sitt skjul i en slänt. Hon hade så fina färger på sig, så jag gick upp och frågade om jag fick fota henne. Det gick bra, men hon ville ha någonting för det. När jag gav henne en kexchoklad och en slant blev hon överväldigad och drog in oss i huset för en eftermiddagsfika. Hux flux satt vi där och åt bröd och oliver i ett litet, dragigt hus. Man kom först in i köket och sedan fanns det två små rum med sängar och soffar inknökade för att skulle få plats att sova.

På den lilla innergården spatserade hönorna omkring, de sov på natten tillsammans med getterna under ett litet tak. Allt som allt kanske huset var trettiofem kvadratmeter. Här bodde Rabbia tillsammans med sin man, som var ute och jobbade nu men annars mest rökte och sov, och deras fem barn. Jag antar att Rabbia var berb och pratade något av deras lokala språk, för vi kunde inget gemensamt språk. Men hon var en härlig kvinna och med gester, ljud och skratt så kan man faktiskt förstå väldigt mycket!

Staden vi nu kom till hette Chefchaouen. Här tog vi in på den första campingen på resan, det är skönt att veta att bilen är säker när man traskar iväg på utflykt och praktiskt med toa, dusch och vatten inom räckhåll. Chefchaouens gamla del bestod av bilfria gator och gränder härs och tvärs, i olika blå nyanser. Ljusblått, turkost, korallblått… Här såldes det grejjer från luckor i fasaden och överallt traskade män omkring i den här kåpliknande dräkten, nu är jag lite osäker på stavningen men de kallas iallafall Jelabba. Vi blev indragna i en mattaffär av en av få försäljare som fanns på gatan. Vi tänkte att vi kan väl hänga med en minut och sen gå vidare, men vi blev kvar där över en timme. Drack te och pratade, det slutade med att vi provade massa konstiga saker och gick därifrån med varsin Jelabba. Jonas fick en svart-vit-randig och Lisa fick en turkos. Man får ta seden dit man kommer!